Tag Archives: Om förändring

Om tårar i förväg

Han frågar mig tyst i natten. Om jag inte tycker det är jobbigt att allting snart är på riktigt. Överallt försvinner saker från de kvadratmeter vi delat och för varje lampa, varje bok, blir jag tystare. Och jag tänker flyktigt på alla de tårar och den förtvivlan som härjat i min kropp och inser att jag nog alltid varit en sådan som sörjer de största sorgerna i förväg. Att det är därför tårarna aldrig tar slut när de väl kommer. Och att det är därför tårarna sällan besöker mig när de väl torkat. Att jag är en sådan som gråter ur mig allt som finns för att kunna fortsätta framåt sedan.

Och jag blir nästan rädd att det är därför han ibland tycks tro jag tar lätt på det här. För att mitt huvud hela tiden strävar framåt. För att självbevarelsedriften är så stark att den inte låter mig dröja kvar i allt det mörka längre än jag klarar av. Jag har alltid sörjt i förväg. Alltid behövt förändring för att stå ut. Men aldrig älskat mindre. Aldrig fördenskull älskat mindre.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att ge förändring en chans

Hon känner folk som känner folk som känner folk. Och jag blir alltid lika förundrad över hennes kontakter. Över att de på något vis är en del av ett kretslopp av folk som känner folk som känner folk som känner mig. Vi skrattar åt det där vi sitter, jag läppjandes på mitt vin och hon med sitt ölglas i handen. Och vi äter tapas och suckar lyckligt över den nostalgismakande aiolin och skrattar åt livet-i-solen-anekdoter.

Och jag tittar på henne i smyg ibland och tänker hon ser annorlunda ut. Gladare. Att hennes mörka ögon flackar inte längre som dom gjorde förr. Kanske känner hon av det liksom jag. Att det är överspelat nu, på riktigt. För när jag tänker på hur hon för några månader sedan knappt kunde se mig i ögonen när vi sågs, känns det så. Det känns annorlunda. Bättre. Genuint. Och jag inser jag kan skratta och konversera utan att analysera igen. Så kanske går det att bygga broar ändå. Kanske blir det aldrig som förr, men likväl finns det nog ändå lite hopp. En vilja att förändras. Och kanske är det allt som behövs. Det, och tid.

Någonstans sluts alltid cirkeln. Ibland kan det ta år, som nu. Och som med Gitarristen. Andra gånger går det fortare än man kunnat ana. Och kanske handlar det bara om att våga tro på förändring. Våga ge en andra chans. Kanske handlar allting om att människor inte kan förändras såvida ingen tror på dom. Jag vet inte. Jag vet bara jag vill ge förändringen en chans.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘To the question of your life you are the answer, and to the problems of your life you are the solution’

– Hur gör du egentligen? För att inte tröttna på livet? undrar hon.

Vi har träffats för en snabb lunch i Gamla Stan. Hon är sig lik. Ser likadan ut som hon gjorde för lite över ett och ett halvt år sedan då vi tillsammans spontanflyttade till London. Höga klackar, mörkt hår, fladdrig blick. Och precis som jag trodde får jag kämpa lite med mig själv, för det här är inte vilken tjej som helst. Det här är tjejen som ljög mig rätt upp i ansiktet i månader och lämnade mig att ta itu med hennes obetalda hyror för att dom som delade lägenhet med oss inte skulle bli utkastade på gatan. Det här är tjejen som är skyldig mig mer pengar än jag ens vågar tänka på. Tjejen jag iskallt konfronterade och sade upp kontakten med. Nu är vi i samma stad. Igen.

Jag bestämde mig för att förlåta. Ilskan visade sig vara mer utmattande och energitömmande än att stryka ett streck över allt som hänt. Ilskan har följt mig varthän jag än vänt mig. Jag orkar inte vara arg längre. Så jag bestämde mig för en tid sedan att skriva ett brev och tala om för henne hur jag kände. Tala om för henne att hon får en ny chans. Att jag vill träffa henne, mycket för att se om där finns något att försöka reparera. Bygga broar. Jag vet inte. Men jag minns vi hade kul ihop. Hon var min vän. Men hon var feg. När det gäller konfrontationer och motgångar, kanske en utav de mest ryggradslösa jag någonsin mött.

Så jag sitter där i solen och den lätta blåsten och kämpar med mig själv. För helt lätt är det inte. Men det är det som ska göra mig starkare. Förlåtelsen. Och jag påminner mig själv om och om igen medan vi utbyter erfarenheter från det senaste året. Jag berättar om Mowgli och om hur glad jag är att vi funnit varann. Hennes mörka ögon flackar, som vanligt, men jag känner henne. Ser tydligt att hon avundas mig. För att jag har hittat tillbaks till glädjen. För att jag tog itu med mina problem och hon aldrig haft kuraget att göra detsamma. Jag ser det. Och tycker synd om henne. Hur småaktigt det än må låta. För jag vet så väl att den enda som står i hennes väg, det är hon själv. Hon hade kunnat gå långt med den ambitionen och drivkraften som finns i henne. Men inte så länge hon inte har något mod att göra fel och erkänna det, för sig själv och andra.

– Jag tog tag i det, svarar jag. Jag slutade fly. Och jag sprang rätt in i Mowgli.

Och det mina vänner, är hela hemligheten. Jag slutade fly från mig själv. Från tiden. Från kärleken. Från livet.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om avslutade eror

Det är när jag sitter här i solen på balkongen och lyssnar på det svaga stadssurret och fågelsången som jag kommer att tänka på åren i Spanien. Och det enda som egentligen fattas just nu är ljudet från vågorna som krusar sig mot stranden och sanden under mina tår. För jag drömmer mig ofta tillbaks till Spanien när solen värmer mitt ansikte.

Fast just idag värker det i maggropen. En ihålig molande värk. Och jag har känt den förr. Jag vet den föds ur saknaden. Och jag skulle inte byta det jag har idag för allt det jag hade då, men just idag saknar jag gemenskapen igen. Vetskapen om att vart jag än vänder mig så har jag mina närmaste vänner som plockar upp mig om jag faller, som skrattar med mig åt livets lustigheter och som drar med mig ut på galenskaper.

Och jag tänker på V och på Kollegan. Och på Portugisen och Perri och alla dom andra som är därnere nu. Tillsammans. Utan mig. Och jag kan inte låta bli att fastna vid bilden på Facebook. Jag fastnar vid den hur jag än gör. För det känns. En del av mitt liv har liksom tagit slut och jag har nog inte riktigt insett att den tagit farväl av mig förrän nu. Nu när jag sitter här och ser på en bild med brunbrända vänner och armar om axlar och känner lite att jag går sönder. Sådär litegrann. Sådär som man gör när någonting man älskar liksom tar slut. För att allting tar slut förr eller senare.

För att jag vet där inte blir fler somrar – år – tillsammans med dom. Inte sådär. Inte i solen och saltvattnet och singellivet och dom ändlösa nätternas galenskaper. Inte bland tårar och magknipsskratt och lunchutflykter och nakenbad och hippiestränder. Inte bland haremsbyxor och sangrior och lånade cyklar och bakfylledagar på jobbet..

Jag vill inte vara nånannanstans än där jag är idag. Men helvete. Det känns. Det känns tamejfan.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Metamorfos

Halv fyra. Hon är det. Klockan alltså, och jag sitter fortfarande uppe och kisar med ögonen och funderar över livets finurligheter. Som det här med att träffa någon när man minst av allt förväntar sig att göra det. Att falla för någon man inte alls tänkt falla för men som man inte kan förneka att man ba-ba-ba-boom-fallit för. Bara sådär. Helt oväntat. Helt utan en aning. Helt… rätt.

Och det slår mig att jag inte längre har skrivkramp. När jag är glad menar jag. För jag skriver och skriver och skriver i all oändlighet. Jag skriver på bussen, på pendeln och på tåget och när jag går på gatorna och när jag ligger i sängen och när jag äter pizza med Kusin Vitamin och när jag är påväg att somna och när jag duschar.. Anteckningsböckerna är med mig överallt och jag kan inte sluta. Och det är märkligt.

Mitt skrivande var typen av skrivande som föddes ur mina problem.

Nästan allt jag skrivit har någonstans bottnat i det där bitterljuva. Eller rent djävliga. Det arga, det onda, det ledsna och det smärtsamma. Men jag har aldrig riktigt kunnat skriva när jag bara är… glad. Ja. Glad. Rätt och slätt och utan vidare krusiduller.

Han måste vara bra för mig.. Rättning: han är bra för mig. Jag känner det på mig.

För varje dag som går känner jag förändringen. Jag börjar bli jag igen. Den där versionen av mig som jag faktiskt tycker om och som jag borde vara. Hon, tjejen, som gömt sig nu i år och inte vågat ta sig fram igen. Hon den orädda och roliga och livsglada och trevliga och…lyckliga.

Fan, vart har jag varit?

5 kommentarer

Filed under Uncategorized