Tag Archives: Stockholm

En pizzabagare, han bor i staden, han bakar pizzor mest hela dagen..

Det finns en pizzabagare där jag bor som alltid hälsar. Slänger upp handen högt och vinkar, ett brett leende på läpparna och alltid ett vänligt ord. Nu kan man ju kanske tro att det är för att jag är stammis, men så är inte fallet. Sedan jag flyttade hit i februari har jag väl varit där en två-tre gånger bara. Ändå är det alltid samma sak, varje morgon och eftermiddag och kväll när jag passerar pizzerian påväg hem eller till stan. Det är någonting med den vänliga gesten som får mig att känna mig väldigt hemma här på min lilla gata. Lite som på landet, typ därifrån jag kommer. Man hälsar. Jag minns jag alltid gjorde så förr, innan jag flyttade till storstan. Varför slutade jag?

Jag ska banne mig bli mer som pizzabagaren. 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

En gång var de precis som jag

Med ansiktet vänt mot solen sitter jag där på trappan. Framför mig ligger Plattan, full av människor som alla verkar vara på väg någonstans. Kassar och småbarn i händer, nya kläder, nytt smink och systembolags-lila plastpåsar. Och så jag, mitt på trappan, förlorad i brevet till Gitarristens föräldrar. En timme måste jag ha suttit så. Betraktat passerande människor och deras mönster, betraktat lekande barn. Och så en och annan alkoholist. Och jag finner mig undra över deras historia. Varför de hamnat där de hamnat. En gång måste även de ha varit som jag.

Det knackar på min axel och jag rycks ur mina tankar. Hans ansikte är solbränt och fårat, det halvlånga håret mörkt och hans blick varm, men vilsen. Han ber om ursäkt för att han stör och för att han är på väg att be mig om hjälp och jag reagerar som man så ofta gör – försöker finna en väg ut, en ursäkt att låta huvudet styra framför hjärtat. Men så möter jag hans blick. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting i de varma bruna ögonen påverkar mig. En gång måste han varit precis som jag. Han ÄR precis som jag. Människa. Och plötsligt får jag så väldigt nog av oss alla. Av alla på Sergels Torg som springer med sina nya kläder och märkeskassar, men ändå inte har hjärta nog att avvara en tia för att hjälpa en annan människa. Får nog av mig själv för att även jag är en av dom, inte alltid, men alldeles för ofta för att kunna rättfärdiga det.

En halv minut och en hundralapp fattigare kramar han min axel med tårar i ögonen. Och solen värmer så mycket mer nu än innan. Gud vad fin du är, säger han. Om jag någonsin ser dig igen är det jag som bjuder dig på lunch, det lovar jag. Och så möts våra blickar en sista gång innan han försvinner. En sista gång, men jag kan känna hur de ögonen etsar sig fast i mitt minne.

En halv minut och en hundralapp fattigare. Ändå var det jag som vann miljonen. Och jag skänker en tacksam tanke till den man som berikade min dag och mitt hjärta. En gång måste han varit precis som jag. Han är precis som jag. Människa.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om terrasshäng och vänner

Och där sitter vi medan solen sakta försvinner bakom sjöstadens takåsar. Målar himlen i skymningsfärger. Jag blandar jordgubbsmojitos och Oreodrinkar och vi smuttar förnöjt och smågnabbas om vartannat. Sträcker ut oss på terassen och pratar om allt mellan himmel och jord.

När jag och Mowgli till slut kramar Syrran hejdå känner jag mig så glad att jag nästan kan gråta. För att dom senaste veckorna har varit tuffa och för att det är så mycket som är förvirrande och för att jag inte vet på vilket ben jag ska stå och för att jag inte haft tid eller ork för vänskap. Men så finns det människor som dessa båda. Syrran, alltid så fylld av energi och värme. Och så Mowgli… Behöver jag ens säga hur mycket hans vänskap betytt och betyder?

Jag har saknat det. Drinkblandandet och smågnabbandet och skratten och bara-varandet på en terrass i solnedgången.  Och jag kanske inte säger det så ofta.. Men ni är fantastiska!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.


Tumblr_ljf206cads1qikcxjo1_500_large

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och vi hamnar på Carmen..

Vi vandrar omkring på gatorna i söder, Kusin Vitamin och jag. Mörkret har fallit för längesen och den vintervita snön är inte längre vit där den förvandlat trottoarerna till brunsörjiga floder. Vi hamnar på Carmen så småningom. För att bota hennes inbillade bakissymptom och min förkylning med det enda som verkligen fungerar; alkohol. Och trots att tavlorna hänger snett, meddelanden finns karvade i de skeva borden och trots att en kvinna börjar bråka med bartendern, så är det någonting med den lilla puben som är himla fint. Kanske är det alla minnen från förra vintern. Eller det faktum att vi nog känner oss ganska hemma där, i mitten av en udda samling människor. Kanske är det för att ingenting känns för pretentiöst eller ofint. För att man på Carmen inte någonsin känner sig nerklädd.

Och det är så fint att sitta där med den finaste kusinen i världen. För i hennes ögon finns aldrig något dömande. I hennes ögon finns bara förståelse och tolerans. Värme och så väldigt mycket omsorg. Och vi ser på varandra sådär som vi ofta gjorde förr, när vi spenderade all vår vakna tid ihop. Vi skrattar och slår händerna i bordet och delar med oss av saker ingen annan någonsin får veta. Och när det blir tyst, talar vi i mellanrummen. Och så tänker jag för mig själv, när jag pussar henne farväl, att en vän som henne borde alla människor få ha. Inför henne behöver man aldrig vara rädd eller skämmas. Och det är det finaste jag vet.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

#10 – This I wore today…

Insvept i den tre meter långa, azurfärgade halsduken vandrar jag på Stockholmsgatorna. Mörkret har redan fallit. Och det är något sällsamt med känslan man får när man drar in den kalla vinterluften genom näsan och allt ljud utom de från mina bruna kängor liksom går förlorat. Något hemtrevligt med att kura ihop sig i den tjocka, svarta tröjan och sitta där i den röda fåtöljen på Espresso House. Se hur stadsljusen glimrar och lyser upp snötäckta gator. Och jag kommer aldrig bli en viking. Kommer alltid längta till soliga stränder. Men när man sitter där, raggsockar och jeans och tjocka, varma stickverk.. Ja då är det rätt okej ändå.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att se för utländsk ut

Så där sitter vi och väntar. Mowgli och jag på barstolarna vid Coffe by George. Lattes framför oss på bordet, bläddrandes i tidningar och tjattrandes om Angelina och Demi och Ashton och alla andra. Vi pratar frikort, som vanligt. Bråkar om vem det egentligen som har Angelina. Jag hävdar envist och bestämt att hon är min.

Jag vet inte om ni någonsin varit på Coffe by George där på Filmstaden Sergel, men OM ni har varit det så har ni säkert sett henne. Ja, alltså inte Angelina (I wish), men tjejen som jobbar där. Hon med det långa, blanka, korpsvarta håret och de helt otroliga Jasmin-ögonen. Och jag har tänkt tanken förr.

– Hon är sjukt fin, säger jag till Mowgli. Säkert lite, lite för högt.

– Prata inte så högt, väser Mowgli och vi kastar en blick på tjejen för att se om hon hört något.

Men tycker du inte det då? Att hon är fin?

– Mja… Asså…

– Va?! Tycker du inte?!

– Asså… mja… Hon ser lite för utländsk ut.

Och jag sitter där som ett frågetecken i två sekunder innan jag nästan skriker FÖR UTLÄNDSK UT?! och Mowgli bara tittar oförståendes på mig. Och jag börjar, som vanligt, försöka utreda hur han tänker medan han, som vanligt, halvt skrattar bort min reaktion, halvt tjafsar emot. Men han förstår inte! Han förstår inte alls, tänker jag och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Inte så att jag är arg, men jo, jag tar det nog nästan lite sådär personligt. För tjejen som ser för utländsk ut må ha mörkare ögon än jag. Och hennes hår må vara svartare än mitt. Men faktum är att jag ser minst lika utländsk ut som hon, med mina tydligt sydländska drag och mörka färger.

Och på hela kvällen kan jag inte riktigt släppa det. Hur hon (vilket indirekt måste betyda att JAG också) ser för utländsk ut för att vara drop-dead-gorgeous. Och plötsligt undrar jag om det inte vore bättre om jag var arisk och retuscherade bort höfter och bröst och rumpa och suddade ut mina rötter. Om så bara för en kväll är det som att vrida tillbaks klockan och släppa ned mig med en duns i tonåren. Tiden då jag var som osäkrast och bara ville se ut som alla andra. Icke-kurvig, blåögd och lång. Och det må vara helt absurda tankar som virvlar runt i mitt huvud, men faktum är att jag, precis som ni andra därute, är en människa. En sådan som blir osäker ibland (även om flera verkar tro jag är självsäkrast i världen för att jag inte låter svartsjuka styra mig) och vars självförtroende fullständigt havererar every once in a while.

Jag ser för utländsk ut, fastnar i mitt huvud. Tuggas sönder som Britney-låtar på radion. Och kanske var det inte det Mowgli sa. Kanske var det inte det han menade. Men det var det jag hörde. Och jag är kvinna. Och jag missförstår (ibland med flit). Och han är man. Förstår inte alls problemet.

En bra dag gör inte heller jag det.

 

13 kommentarer

Filed under Uncategorized