Månadsarkiv: december 2010

Om en gitarrist och ett ouppklarat missförstånd

Jag minns det som om det vore igår. Hur jag satt där, oförståendes, framför skärmen. Såg ord efter ord forma meningar som skar som knivar i mitt hjärta. Tryckte på precis rätt knappar. Och jag stod handfallen, med salta droppar mot brännande hud. Gitarristen ville inte längre ha mig i sitt liv. Bryta kontakten, sa han. För att jag – och här var den stora överraskningen – spionerade på hans nya flickvän och honom. Jag förstår än idag inte det där. Hur han kunde välja att tro på en bekants ord, utan att fråga mig. Eller låta mig förklara. Att vem det än var som läst ett alltför överdrivet och ironiskt blogginlägg, helt misstolkat. Inte förstått vad som fanns mellan raderna. Och jag fick aldrig chansen att reda ut missförståndet. Han gav mig aldrig chansen.

Min bästa vän vände mig alltså ryggen. För ja, han var min bästa vän back then. Efter den där tiden då vi inte kunde vara i samma rum, efter uppbrottet. Jag minns fortfarande hur lycklig jag var då. När det var han och jag och vi åkte runt och spelade och sjöng. Repade hemma i hans nya studentlägenhet, festade med gamla vänner, hyrde filmer och pratade om nya flirtar och allting annat som fanns mellan himmel och jord. Som jag älskade honom. Hans blotta närvaro. Hans omtanke och krassa skämt. Han har alltid varit fantastisk. Full av liv och utstrålning. Och det var över honom jag grät där jag satt där i bilen, på väg till flygplatsen och ett nytt liv. Han höll om mig och lovade att alltid finnas där. Han lovade mig att alltid finnas där. Och kanske är det just precis det som än idag ligger och skaver inne i mitt bröst. Ett brutet löfte från en vän jag aldrig trodde skulle överge mig ett par år och en ny flickvän senare.

Ironiskt nog, var det Fyra-mils-killen som tröstade mig den där kvällen. Då Gitarristen sa att där inte fanns plats för mig längre. Hans röst på andra sidan luren dämpade likt Valium. Av alla människor på jorden, Fyra-mils-killen. Ibland tar livet sådana märkliga vändningar..

Jag fick ett livstecken från Gitarristen idag. Och det var inte som jag väntat mig. Inte kallt och kantigt. Inga vassa kanter. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig förresten. Ingenting alls tror jag. Och det är därför jag inte kan somna inatt. För att mitt bröst känns uppslitet och härjat efter allt som hänt. För att orden han sa den kvällen vi bröt, fortfarande gör ont. För att han sårade mig när han vände mig ryggen utan att vilja förstå. För att jag trots allt detta fortfarande saknar honom, hans vänskap, så det värker. Och för att jag i all denna tid burit på minnet med bitterhet och vrede och inte kunnat förlåta. Inte kunnat släppa.

Det är dags nu.

9 kommentarer

Under Uncategorized

Det där med vaffning (vård av sjuk flickvän)

Det är fint det där med att ha någon som tar hand om en när man är sjuk. Att ha någon som vid fyratiden på morgonen stoppar om en i filtar och duntäcken för att lindra feberfrossan. Att ha någon som stryker med handen över håret och inte rynkar på näsan när hela magen vrängs ut och in. Att ha någon som stannar uppe i timmar bara för att finnas till hands. Att ha någon som springer efter diverse medikament och gröna äpplen och blåbärssoppa och gör allt det där utan att klaga. Och det är fruktansvärt fint att denne någon fnyser åt mig när jag försöker tacka.

Kärlek.

9 kommentarer

Under Uncategorized

Om julen

December 2006. Månaden som skulle få marken att rämna under mina fötter. Och jag glömmer det aldrig. Hur jag i panik låg ihopkurad i trapphuset utanför min purpurfärgade etta. Hur det svindlade för mina ögon och det enorma trycket över bröstet. Jag trodde jag skulle sprängas. Eller att jag skulle vakna upp av att Gitarristen ruskade på mig. Trodde han skulle kyssa min panna och säga det var en ond dröm. Men det var det aldrig.

Allting gick så fort. Och allting var så märkligt. Att få ett spontanbesök av familjen sådär, en helt vanlig skolkväll. Jag visste det var något fel redan när jag såg dom utanför min dörr. Kunde bara inte sätta fingret på vad. Men jag såg desperationen i deras ögon. Strax innan jag fick höra orden. Och jag minns hur man försökte slå armarna om mig. Hur jag slutade andas och att benen vek sig. Hur det var som om all kraft sögs ur mig när jag segnade ned mot golvet. När jag tänker tillbaks på det idag känns allting glasklart. Och ändå är det bara en enda tjock dimma. Jag förstår fortfarande lika lite som jag gjorde då. Förstår fortfarande inte hur någon från ena dagen till den andra bara kan sluta leva. Bara sådär.

Tjugohundrasex var året som för alltid skulle lägga sordin på julen. Det är därför jag inte kan välkomna den helhjärtat eller glädjas åt förväntan. Det är därför mina fåfänga försök att hitta julkänslan inte lyckas. Och jag har sprungit på julkonserter, slagit in presenter i vackra papper och smyckat dom med band, bakat julgodis och pepparkakor, ätit knäck och dekorerat. Lagt ned hela min själ i att försöka hitta den. Förväntan. Glädjen över det som för så många är årets höjdpunkt. Och jag har skrattat och myst över äggtoddy och glögg och ätit mig full av sådant man ska. Men längst därinne, bakom leendet och skratten, gömmer sig likväl samma tankar.

Hon fattas mig.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Om ett mail och gammal vänskap

Jag fick ett mail från den här lille farbrorn. Nu gråter jag. För det är så fint han fortfarande minns mig efter alla dessa år.

16 kommentarer

Under Uncategorized

Om sovande ord.. igen

Mina ord har somnat in ännu en gång. Kanske är det för att mitt humör pendlar så väldigt att där sällan finns utrymme dom. Kanske för att skolan återigen tar dom i besittning. Kanske är det för att jag just nu inte har mycket att berätta. För att jag alldeles för ofta går omkring utan att kunna minnas vad jag gör.

Hursomhelst så sover dom nu. Och jag önskar jag visste hur de väcks på bästa sätt. Just precis nu är det svårt. Men håll ut.

8 kommentarer

Under Uncategorized

Om dimma

Det är som om förnuftet gått i ide. Som att bara flyta omkring i väntan på att dimman ska klarna. Jag vet den gör det, så småningom. Det gör den alltid. Men det är annorlunda nu. Står mer på spel nu. Och jag kan höra mitt hjärta krypa ihop och hålla andan. Hör inte längre ekot av dess slag. Att så mycket rädsla och saknad kan förlama så. Att allt som är så rätt på två röda kan gå så snett.

Och jag kan känna hans bröstkorg häva sig samtidigt som tystnaden sätter klorna i min. För jag har inga bra svar. Kan inte förklara varför jag fortfarande följer samma gamla mönster. Kan inte få honom att förstå hur svårt det är att förmå sig till att tala. Kan inte uttrycka min rädsla nog över att tappa bort honom i dimman. För när jag hör en röst, en blick jag inte känner igen… När hans händer i besvikelse inte  längre sträcker sig efter min kropp. Då tar luften slut.

… jag måste hitta ut.

20 kommentarer

Under Uncategorized

Om röda klot och nyckfullhet

Om man skulle iaktta mina mönster riktigt noga skulle man kunna likna mig vid mitt sätt att slunga iväg bowlingklot. Mina rörelser, min bana är densamma. Trögstartad, men mot slutet går allting fort. Lika oförbätterlig och envis som sättet jag skruvar på, utan att kunna stänga av. Till en början ser allting bra ut. Eller så ser det ut att gå rakt ned i fördärvet. Men så plötsligt, mot alla odds, vänder det. Liksom kloten jag slungar iväg, är min bana nyckfull. Svår att rå på, svår att förstå. Konsekvent inkonsekvent.

Jag följer det röda klotet med blicken. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Om den tiden på året..

Det är den tiden på året. När mörkret faller tidigt och snön ligger glittrande vit i skenet av tända ljus. När dagarna känns korta och tomrummet alldeles för stort. Ibland känns det så längesen. Så väldigt avlägset att minnet nästan bleknar. De stunderna skrämmer mig mer än någonting annat. Och ibland, såsom nu, känns det alldeles för nära. Så nära att om jag bara sträckte ut min hand så skulle jag kunna ta på det. Allting blir så tydligt i eldlågornas sken. Jag har hört dom fördunklar det som annars finns i solljus. För mig påminner de bara om det som blir suddigt när jag kisar mot solen.

Det är den tiden på året. Då jag fylls av tvivel och rastlöshet. Tomrum och svarta hål. Dom slukar mig hel ibland. Slukar ljuset och skratten. Och i periferin kan jag skymta allt det som annars är bra med mig. Och jag skyller på trycket. Skyller på tröttheten och dåliga dagar. Dricker gärna för mycket. Fyller tiden med det som finns. Med så mycket jag kan. Och det är så bitterljuvt det där, att allting jag lyckas fylla timmarna med ändå alltid påminner om det jag försöker fly. Kanske är det för att jag flyr samtidigt som jag vill stanna kvar. Låta det bryta ned mig för att kunna bygga upp på nytt. Som varje år.

Det är den tiden på året. Jag vet jag säger saker jag inte menar. Jag vet jag blir blind. Svår och disträ. Jag vet jag inte är jag, fast jag försöker. Och jag vet att det är svårt att förstå när jag själv inte riktigt gör det. När orden är för små och andrummet känns för litet. För det är så svårt att släppa in nu. Just när mörkret tynger mina axlar och marken blir ostadig. Så svårt att tala när minnena gör mig stum och bräcklig..

For all I want for christmas is you. Och det kommer jag aldrig någonsin få.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Work in progress

Här jobbas det för fullt..

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Under the city lights

Musikerna är fantastiska! Där vi står tätt ihop vid scenen kan vi inte låta bli att fascineras av deras röster och flinka fingrar. Menande blickar, hänförda utrop. Det är omöjligt att stå still, det knappa utrymmet till trots. Och man kan höra hur folk slutar andas när solona kommer. Jag slutar andas. På samma sätt som jag gör varje gång sångarnas falsetter strömmar ut ur högtalarna. Det är som att ha dött och kommit till himlen. Fast bättre. Känslan är så överjordisk att jag fullkomligt tappar alla ord. Vi skrattar åt det senare, jag, Viggo och Yamaha. Åt hur vi inte får ur oss ett vettigt ord som kan beskriva det vi just bevittnat.

Vi hamnar senare på Carmen. Förlorar Yamaha på vägen, möter upp Hoppetossa med vänner runt hörnet. Klirrande flaskor och högljudda skratt. Vi pratar Toto och Amsterdam, tatueringar och mormödrar. Och nånstans där blir det tydligt. How I wear my heart upon my sleeve. Jag vet det syns. Jag kan känna stämningen förändras där jag sitter. Och trots att jag tappert ler, känner jag hans blick. Kanske är det jag som tycker mig se sådant som inte finns. Eller kanske är det så att han faktiskt sett skiftningen i mina ögon när jag talat om henne. Jag vet inte. Men jag tror det. Oavsett vilket så finner jag tröst där. Och jag funderar på det där hela vägen hem. Hur somliga människor så tydligt kan påverka en, trots att man knappt känner varandra. Hur somliga människor med en blick kan få en att vilja öppna upp. Berätta allt. Det är den där tryggheten igen. Jag känner igen det från förr. Ändå slutar det aldrig förundra mig.

Somliga människor verkar man känna fast man inte känner varandra. Och någonting med just precis det gör det så jäkla fint att leva.

2 kommentarer

Under Uncategorized