Tag Archives: Om svunna tider

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen

Och så träffas vi igen. Bland jordgubbsmojitos och syskon och vänner och hundar. En flyktig blick och jag kan känna nervositeten. För vi vet, men troligen inte hon och min syster vet och hans bror vet, men troligen inga andra. Och kanske är inte N’s nya flickvän en sådan som jag. Som inte ser faror i sådant som en gång varit men aldrig mer blir. Jag vet inte, men jag tror nog det. Kan känna hennes blick ibland och undra om hon undrar. Kan känna N’s blick och undra om hon, den nya, finner trygghet i dom axlarna lika mycket som jag en gång gjorde.

Vi hamnar på balkongen med drinkar i händer och talande tystnad. Och jag skrattar. Frågar om han tycker det är svårt och han frågar mig detsamma. Ser på mig med förundrad blick när jag skakar på huvudet. När jag påstår jag inte ser problemen med att träffa ex och nästan-ex och sådana som hade kunnat vara ex men aldrig fick en chans att bli det. Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt. Allt det där funderar jag över medan jag ser sommarmörkret falla över det lilla samhället vid vattnet.

Han somnar på min systers golv sen, när alla andra gått och lagt sig. Mitt i filmen hör jag honom snarka lätt och ler. Minns hur jag en gång brukade ligga bredvid honom och le, precis som jag gör nu. Det är inte min plats längre. Har aldrig riktigt varit. Och jag borde väcka honom, tänker jag där jag sitter bredvid. Skicka hem honom till den nya som säkert ligger i sängen nu och undrar vart han är. Och så plötsligt.. Starka armar om min midja och den välbekanta doften. Värmen från hans kropp jag så väl minns. Han mumlar i sömnen och jag undrar om han vet. Att det är jag och inte hon. Jag vet redan svaret. Så jag skakar honom med varsam hand och säger han måste vakna. Det är dags att gå nu. Och han vaknar till slut, tillräckligt för att lämna golvet och inta soffan. Och kanske är det inte helt bra, men det får duga.

Där ligger vi sen, han sovandes på långändan och jag på kort. Jag ligger där och lyssnar på jämna andetag. Samma andetag jag fann tröst i den där vintern då hjärtat åter brustit. Den vintern då hans klarblå ögon tinade upp och värmde ett fruset hopp och en törstande själ. Och det är fint ändå, att få somna in till samma andetag utan att gå tillbaks till sådant som redan varit och sen gått vidare. Sådär en midsommarnatt i ett bortglömt samhälle där brustna hjärtan sover.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om grannens son och bortglömda minnen

Det är märkligt hur vissa människor raderas ur ens minnen. Hur man liksom bara kan glömma bort deras blotta existens. Som om de suddats ut av tiden och aldrig riktigt funnits.

Jag kom att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte vad det var som egentligen framkallade minnena av oss båda som vilsna tonåringar, men plötsligt fanns de bara där. Bilderna av hans mörka lockar och lite skygga leenden. Av hur hans far en gång nämnt för min far att sonen plötsligt verkade så glad jämt. Att han förändrats och numera var ivrig att hälsa på varje helg. Trots att han tidigare alltid klagat över att där inte fanns något att göra eller någon att träffa. Och minnet av hur allting började med ett väldigt oväntat telefonsamtal.

Grannens son var någon jag bara hört talas om. Bodde i Göteborg, liksom hans far en gång gjort, lyssnade på Kraftwerk och hälsade ibland på, men ville sällan. Jag antar att det lilla samhälle jag bodde i på den tiden inte direkt kunde mäta sig mot Göteborg. Där fanns knappt en affär ens och ännu färre intressanta människor att lära känna. Och varje gång han hälsade på sin far spenderade han hela dygnen inlåst på sitt rum och kom knappt ut därifrån mer än för att äta. Allt detta var sådant jag råkat höra när grannen pratade med mina föräldrar och jag minns jag vid något tillfälle slängde ur mig att ”..men säg till honom att komma över och hitta på nåt med oss” utan att riktigt veta vilket ”oss” jag menade och utan att riktigt tro någon skulle ta mig på orden. Och faktum var att jag ju faktiskt var lite nyfiken på den här sonen som det pratades om så mycket.

Första gången han ringde förstod jag ingenting. För inte kände jag igen rösten och inte namnet och samtalet med hans far hade jag redan glömt. Men så hade man alltså tagit mig på orden och innan jag visste ordet av var jag på väg till grannhuset för att för första gången träffa honom. Grannens son. Jag minns jag fick gå ända upp till vindsvåningen, där han hade sitt rum, och att han var betydligt längre än mig. Nästan axellånga, mörka lockar och svarta kläder. Och jag, som trodde att jag var blyg, förundrades över hur blyg han var. Vi var tafatta till en början, utan att veta vad vi skulle prata om eller varför vi riktigt befann oss i samma rum. Men trots det, trots tystnaden och den emellanåt pinsamma osäkerheten, så var det något som höll oss båda kvar där. Någon form av samförstånd kanske. Kanske var det just den där vilsenheten och känslan av att inte riktigt höra hemma som gjorde att vi någonstans ändå fann varandra.

Jag såg också förändringen. Hur han plötsligt började komma varje helg, alltid ivrig att se mig. Och jag, som trots att vi egentligen aldrig gjorde något mer än tittade på filmer och lyssnade på musik, tyckte om att sitta där i hans rum och bara vara tysta. Jag kan fortfarande förnimma den rent elektriska atmosfären i det lilla rummet den kvällen då han sökte mina fingrar och flätade ihop dom med sina, innan han strax efter försiktigt pussade mig på munnen. Och även om jag aldrig föll för honom så var det ändå något fint med allt det där. Oskyldigt och kravlöst.

Men det är märkligt. Hur allt det här tycks ha suddats ut och bleknat bort. Och hur jag fortfarande inte kan minnas riktigt vad som hände sen eller när vi slutade ses. Jag minns bara det. Två vilsna tonåringar i ett vindsrum och hans skygga leende. Och jag kan inte låta bli att undra vart han tog vägen.

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

There’s a fine, fine line between friendship & love

Jag minns det som vore det igår. Det nya, plötsliga pirrandet och hur han med ens såg annorlunda ut. Ingenting, men precis allt, hade just förändrats. Kanske hade det med avståndet att göra. Det nya avståndet oss emellan som kom att romantisera hela vår relation. Som liksom kom att försköna och förstärka något som nog alltid funnits där, men som det aldrig funnits utrymme för. Någon slags svaghet. Tillgivenhet. Närhet. Attraktion. Något.

Vi hade alltid varit av den sorten. Fysiska till vår natur. Sådana som kramades och pussades och satt i knän och höll händer. På den tiden var hela min vänskapskrets sådan – hade nog aldrig stått ut utan närheten – men kanske han och jag mest av alla. Alltid fysiska. På samma sätt som vi alltid dragits till varandra. För mig var hans famn en plats där jag kunde finna värme och tröst. Alltid var jag välkommen och alltid kände jag mig lika hemma där. Så frågan är när det egentligen föddes, det där pirrandet? För jag minns inte exakt när. Eller vart vi var och varför. Jag minns inte ens om något särskilt hände, jag minns bara att det plötsligt fanns där. Som en del av mig och honom. Som en spännande, lite plågsam Hitchcock-historia man liksom bara var tvungen att se slutet på. Och för honom hade det börjat för längesen. Minns han berättade det för mig en gång när jag frågade varför han aldrig sagt nåt. Minns han log snett och såg på mig med bruna, varma ögon. Du har alltid varit upptagen, sa han. Och han hade rätt då. Jag hade alltid varit upptaget – mitt hjärta och mina ögon ständigt. Det har ofta varit så. Har haft en tendens att styras för hårt av mina känslor ända sedan barnsben. Kastat mig huvudstupa ut, fallit hårt, älskat djupt och brunnit ut. Jag har ofta brunnit ut. Gett så mycket av mig själv att jag till slut inte haft något kvar av mig för min egen del.

Någonstans tror jag att han visste det. Att han förstod min natur mer än någon annan även om det aldrig nämndes. Kanske var det därför. Kanske var det tanken på att vi skulle vara perfekta för varandra – såsom vi var som vänner – som fick oss att ta chansen när den slutligen behagade dyka upp. Och kanske var det så att vi ändå mest var förälskade i idén, för det dröjde bara någon vecka för oss att inse att vi inte var ämnade för varandra. För vi var bättre som de vänner vi varit innan och för att det inte fanns plats för den tafatthet som kommit med allt det där nya. För att vi båda hade förnuft nog att lyssna till våra hjärtan.

Men jag glömmer aldrig den första kyssen. Eller lättnaden när vi båda enades om att bara vara vänner.

Det är en hårfin linje mellan vänskap och kärlek. Så lätt det är att förväxla det ena med det andra. Så svårt det kan vara att ställa saker till rätta om det blir fel. Så fantastiskt det är med vänskap som överlever. Och ibland är det nog bäst att helt enkelt låta saker vara som de är.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Återföreningen

Det är svårt att hålla tillbaks tårarna när han omfamnar mig. Där står vi. Mitt på Hötorget, Gitarristen och jag, och kramas i vad som känns som en alldeles för kort evighet. Där och då förstår jag att allt är förlåtet. Det idiotiska missförståndet, bitterheten och de hårda orden. Jag begraver ansiktet mot hans axel. Håller andan för att han inte ska höra hur mina andetag skälver. Och jag vill aldrig någonsin släppa.

Ibland är det märkligt hur tiden kan gå, hur långt man kan glida isär och likväl vara så nära. Precis så känns det. Nära. Den första, lite trevande försiktigheten liksom rinner av oss i samma stund vi erkänner för varandra hur dumma vi varit. Alldeles för stolta båda två – och så rädda för att bli avvisade att ingen utav oss vågat be om förlåtelse. Jag berättar saker för honom som jag aldrig nånsin vågat uttala högt och berörs av glansen i hans ögon. Berörs av insikten av att han faktiskt fortfarande bryr sig. Att jag ännu har en plats i hans hjärta och att han idag, precis som för nästan två år sedan, omfamnar mig och säger han alltid kommer finnas där. Att han egentligen alltid gjort det. Och all den enorma kärlek jag alltid känt för honom blir med ens självklar. Jag känner den lika starkt som jag känner livet självt strömma genom min kropp.

– Det får aldrig hända igen, lova mig det, säger han mot mitt hår. Och jag lovar, med en ensam tår rinnandes nedför kinden. Lovar att aldrig någonsin mer vara för stolt för att ta första steget mot försoning. Att aldrig mer låta missförstånd komma vår vänskap emellan.

När han slutligen lämnar mig på perrongen kan jag inte hejda dom. Tårar av lättnad, glädje, befrielse och inte minst kärlek. Förundrad låter jag fingertopparna snudda vid mitt bröst. För plötsligt är känslan så tydlig. Och jag känner med ens hur en stor del av mitt hjärta plötsligt återfår sin färg. Hur de hårda skarvarna jämnas ut och sakta försvinner. Cirkeln är sluten. Och jag lovar, dyrt och heligt, att jag aldrig någonsin mer kommer att bryta upp den. Aldrig någonsin igen.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om krokiga vägar & tysta vrår

Jag har saknat den. Den nästintill totala tystnaden. Ljudet av ett sovande hus och regelbundna andetag. Inga bilar eller plogar eller tåg eller människor. Ute är det mörkt. Så mörkt att ingen skulle märka om någon rörde sig på de tomma gatorna. Och jag ligger här och undrar varför man någonsin skulle vilja byta bort det här mot stadsbullret och det aldrig riktigt mörka mörkret. För en tid, javisst. Men alltid?

Det är när jag ligger här i ett nedsläckt, tyst rum som jag börjar tänka tillbaks. På gårdagen. Veckan som gått. Det år som passerat. Jag funderar på allt det fina och fantastiska. Konstaterar för mig själv att 2010 allt var ett överraskningarnas år. Ett förväntningarnas år. Ett bra år. Jag gick vilse på krokiga stigar, men hittade ut. Jag hittade alltid ut till slut. Och jag tänker att somliga av oss kanske är sådana att vi måste få ta alla de dunkla omvägarna för att kunna uppskatta raksträckorna. För att kunna se allt det vackra måste man se allt det som göms i mörkret, på okända stigar i snåriga skogar. Men förr eller senare hittar man ut, om man vågar. För visst är det väl så att det ibland är lättare att gömma sig i skuggorna, än att stå rakryggad med öppna ögon i direkt solljus.

Veckan som gått har varit… En överraskningarnas vecka. På gott och ont. Jag har funnit värme och kärlek. Jag har drabbats av vredesmod och besvikelse. Och jag har funnit ord som fastnat i svalget och återvänt till mitt hjärtas tysta vrår. De bidar sin tid. Behöver tid att växa. Tid att samla mod. Gårdagen hjälpte dom en bit på vägen.

Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Sökandet. Omvägarna. Och allt det där andra som bidragit till att jag dött så många gånger. Dött för att återfödas. Starkare. Alltid starkare. En dag kanske allt är värt det. Jag kommer aldrig sluta hoppas.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized