Tag Archives: Beslut

Om natten när punkten sattes

Det är sent. Betydligt mycket senare än vad som egentligen är bra för mig. Jag minns jag tänker på det när jag inser att mitt alarm kommer ringa om tre och en halv timme och jag har en tretton timmar lång dag att jobba framför mig..

Och han maler på. Skriver essäer om  hur illa jag gör honom. Om hur han ska göra allt han kan för att få mig att ändra kurs och gå efter hans kompass. Om hur jag bryter löften och gör misstag och.. Om att jag står ansvarig om någonting ‘händer’ honom.

Det är där jag på riktigt reagerar. Och tårarna som trillar nedför mina kinder är inte längre ledsna, utan föds ur ren ilska och frustration över korten han just valt att spela. Jag tänker jag har allt varit här förut, innan Gitarristens tid. Jag känner igen mönstren, och minnen som varit avlägsna och bleknade gör sig påminda. Minnen av ilsket ringande telefoner och vanvetts-jakter kring tågspår, sönderslagna dörrar och skräckslagna samtal till vänner och familj. Ljudet av splittrat glas mot parkettgolvet i min gamla lägenhet och lukten av blodiga händer. Jag minns kallsvetten och ångesten och paniken jag kände de gånger jag låste in mig i det gröna lilla badrummet och låg i fosterställning på det kalla golvet medan tredje världskriget pågick därutanför.

Och jag minns alla tårar. Alla dessa ofantliga mängder tårar som inte borde borde få gråtas när man är så ung, alltför tidigt i livet. Tårar som inte borde få gråtas alls.

Jag tänker det är så fel. Det är så väldigt fel och blotta tanken får det att krypa i hela min kropp. För jag kan inte förstå. Hur tänker man? För inte kan man väl medvetet vilja såra en människa på det viset? Tvinga någon att stanna, om inte ett släckt liv ska läggas på denne någons samvete? Vart finns kärleken i det? Vart finns ”jag vill bara att du ska vara lycklig”?

Men kanske är det så. Att det bara är okej att vara lycklig om man är just med den personen och vill man inte ha honom, ja då förtjänar man all världens djävlighet..?

Kusin Vitamins fula hund lägger sin fuktiga nos mot min halsgrop och gnyr och för första gången sedan jag berättade jag tänkte sätta punkt, ser jag nu bort från helvetesskärmen. Och jag trycker det lilla djuret mot mitt bröst och begraver ansiktet mot den sträva lilla kroppen och gråter bittra tårar. För jag förtjänar inte det här.

Inte efter alla år av väntan och uppoffringar och kärleksförklaringar och ändlösa nätter och gånger jag ställt upp för honom. Trots att han inte fanns där för mig. Inte efter alla gånger jag försvarat och förlåtit. Saker jag kanske aldrig borde ha försvarat egentligen…

Och det är min tur att prata. Tycker det känns märkligt att jag inombords ändå känner mig så lättad. Ja, som om huvud och hjärta bildat en enad front och efter så många år funnit varandra igen. Dom håller varandra i handen nu. Tycker jag borde känna mig panikslagen, som dom andra gångerna. Men han är smart. Manipulativ. Och jag känner honom väl, väldigt väl. Den här gången var jag förberedd.

– …on April 7th, I will land in Skavsta and will walk the 100km to Stockholm. I will walk the city until I find you and I will stand there in front of you, arms outstretched, having forgiven you for breaking my heart, as I always do…

Förlåta mig? Han gör alltid det? Jag förstår inte riktigt.. Jo, jag vet jag kan vara svår, ja jag är nog inte hälften så bra som jag ibland kanske låter, men när det gäller Honom och mig så är och har det aldrig varit jag som stått för alla saker att förlåta. Det är inte jag som felat och svikit.

– Han kommer försöka få dig att känna skuld, sa Priceless en gång. Jag minns det glasklart nu. Det är så han kommer försöka få dig att aldrig lämna honom.

Och jag känner mig plötsligt så trött. Säger till honom jag inte orkar mer, att nu går jag. Och han protesterar, skriver med kursiva versaler och säger åt mig att stanna och lyssna och prata.

Men jag har inget mer att säga.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Punkt.

Och jag gjorde det. Satte punkt. Klippte av. Stod på mig. Och jag vet inte vart jag ska ta vägen just nu. Och oron gnager i mig, den är som den där kalla handen om strupen som Pär Lagerkvist en gång skrev om.

Vad är det med människor som tror dom kan hålla en kvar genom att hota att ta livet av sig?

Och varför fan lyckas dom? För även om man går så finns man kvar. Och jag kommer undra och oroa mig och jag vet inte. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte..

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

45 dagar!

Gud, jag kan inte få tårarna att sluta rinna… Och jag kan inte få mitt hjärta att sluta slå så hårt att det känns som om det ska spränga bröstet i bitar. Och jag tror jag just glömt bort hur man andas. Måste liksom påminna mig.. Ut, in, ut och in..

Det är gjort nu. Biljetterna beställda och betalda. Datumen markerade i almanackan. Och om 45 dagar står Han där. I mitt land. För min skull. Vår skull. Och jag kommer vänta, räkna varje dag, för att möta honom med alla dörrar på vid gavel och alla mina förhoppningar som jag är så rädd för.

Och han kommer att vara min! Min min min min min..! Om så bara för 13 dagar, så kommer det vara 12 nätter då jag somnar i hans armar. 12 morgnar då jag vaknar vid hans sida. Och det är mer än jag någonsin haft i samma rum som honom. Och det är så berusande att mitt hjärta sjunger.

Och alla dom som i alla år sagt att det inte är kärlek… Dom vet inte vad dom talar om. Dom vet inte vad dom talar om.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘To love is to burn – to be on fire, like Juliet or Guinevere or Eloise..’

Och nog brinner jag alltid. Ibland så väldigt mycket och intensivt att det skrämmer mig lite. Okej. Underdrift. Det skrämmer mig halvt från vettet för det mesta. Intensiteten och storheten i mina känslor är så väldigt mycket större än jag. Och jag förstår inte riktigt hur det fortfarande kan få plats i min kropp efter så många år av ständig tillväxt. Likt ett foster. Förstår inte varför mitt hjärta, min kropp inte sprängts än. I tusentals bitar, bara sådär rätt ut i luften.

Jag har på senare tid fått utveckla ett mantra. Påsk, påsk, påsk, påsk, låter det. Får upprepa det för mig själv ett par hundra gånger om dan för att påminna mitt huvud om att det faktiskt inte är så långt kvar nu. Och jag är rädd att om jag glömmer bort att påsk,påsk,påska mig själv så kommer jag inte  att våga. Då blir jag den där räddharen som lägger benen på ryggen och sticker ned huvudet i sanden, struts-style. Och så får det inte bli. Då slutar jag leva. För fegisar lever inte. Det är det dom modiga som gör. Och jag vill så fasligt gärna vara modig.

Men så ibland, när jag är på det där modiga humöret, så tänker jag att det inte är så hemskt ändå. Att vara rädd menar jag. För det är något uppfriskande med att vara så väldigt rädd ibland – och ändå stå kvar. Med vinden i håret och armarna utsträckta, mitt i den rasande stormen.

Påsk, påsk, påsk…Och jo… Nog ska jag orka alltid. Idag känner jag mig modig. Idag känner jag mig stark. Som en brinnande lejoninna.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Dubbla raggsockar

Okej, jag har slutat hyperventilera. Jag flydde datorn. Och Honom. Ett par timmar på hästryggen och den iskalla vinden piskandes i ansiktet fick paniken att lägga sig. Och tvingade mig att andas djupt. Nej, jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är som händer, men om det nu händer så snart (vilket det MÅSTE göra för om inte så ger jag fanimej upp!) så känner jag mig åtminstone inte lika skräckslagen vid tanken på det.

Jag vet faktiskt inte ens hur vi kom fram till det här. Eller jag kom inte fram till någonting. Jag ordbajsade. Som vanligt. Hade ett av mina, med honom ganska ovanliga, moments då jag inte kunde hålla käften om allting jag på sistone tänkt om honom. Jag bad inte om någonting, förväntade mig ingenting och trodde ingenting, men någonstans där mellan raderna på mina alltför smiley-fattiga meningar måste han ha insett allvaret. Han måste insett det långt före mig när han plötsligt bad om förlåtelse för hans druckna telefonsamtal igårnatt där han mumlat om hur ont det gjorde när det kändes som om jag gled ifrån honom. Igen. Han sa att han inte orkade med det. Att det inte fick bli så igen.

Han måste insett det långt före mig. För helt plötsligt berättar han att han tagit ett beslut. Ord som genast fick mig att haja till (för det är så väldigt sällan ‘beslut’ och Han går hand i hand).

– I’m offering you everything you’ve ever wanted.. And now it seems to me you’re saying you don’t want it anymore?

– No. That’s not it. I’m just afraid of hurting again. I can’t stand no more lies. Not one single little lie.

Det är nog bäst jag tar på mig dubbla raggsockar den här gången. För den här gången handlar det inte bara om att vänta. Den här gången handlar det om att våga stå kvar när han väl hunnit ifatt. Och inte låta mina fötter frysa till is. Och alla ni som kallat mig modig… Jag hoppas ni har rätt. Verkligen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized