Tag Archives: Om vänskap

Om Kiwin & Fotografen som gifte sig i smyg

Så Kiwi och Fotografen gifter sig till slut. Helt utan vita spetsar och krusiduller. Alldeles i smyg. (Var det åtminstone tänkt.) I huset där det är högt i tak samlas familj för att fira deras kärlek. Och så vi. Mowgli och jag. Kiwi kramar om och viskar fina ord i mitt öra. Säger hon är så glad det är vi igen. Att hon kände det på sig. Hon säger det om och om igen hela kvällen. Fotografen kramar om han med. Säger han är glad att se mig. Oss. Tillsammans. Och jag tänker tillbaks på den där julikvällen då vi satt där på terrassen alla fyra i sommarnatten. Minns hur vi utbytte hemligheter och skrattade bland tända ljus och nitiska mygg. Lätta och genuina, minns jag att jag sa då. Lätta och genuina, konstaterar jag även denna kväll och känner värmen spridas i mitt bröst när jag ser dem le mot varandra bland klirrande glas.

Och må så vara att jag känner mig lite vilse bland människor jag aldrig träffat. Må så vara att jag känner mig helt utmattad och längtar till min säng. För värmen i mitt bröst väger upp det. Att få träffa Kiwi och Fotografen igen, på deras bröllopsdag, med Mowgli – allt det väger upp det. Värmen vet inte gränser.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

I min kropp föddes en studsboll

Sju timmar har gått. Sju timmar av idel lycka och gråtiga skratt. Av ett hjärta som bultar så snabbt, så hårt att det är ett under det fortfarande sitter kvar i mitt bröst. Till hela världen fick jag tillåtelse att skrika ut det. Till de viktigaste i min värld skrek jag ut det. Var tvungen för att inte spricka i tusen bitar – som en liten röd, okontrollerbar studsboll av känslor i ett alldeles för litet utrymme.

Så jag låter den studsa till Bönan – hon säger hon dör av lycka. Hon säger hon måste läsa mitt SMS till hela sin klass. Att det är hennes dröm-SMS från och med nu. Och hon skriker ut sin glädje i versaler. Jag, jag har slutat andas. Kan se framför mig hur min studsboll hamnat i hennes bröst och hur hon ler sådär, ända in i kärnan så att det glittrar som tusen diamanter i hennes fantastiska ögon. Den genuina glädje som finns hos henne – över min lycka – är så överväldigande att jag inte finner ord.

Jag låter den röda, vackra bollen studsa vidare. Hermanita. Hon säger hon börjar gråta. Skickar hjärtan och rosor och pussar. Och jag skrattar med tårglansen glimmandes i mina ögon. Ser framför mig hur hon sitter där, med den där genuina värmen och omsorgen i blicken och leendet som fick mig att älska henne så. Hon förstår. Mig. Vår historia. Har funnits vid min sida från dag ett på min resa. Har gråtit och skrattat som vore vi en och samma själ. Som om Aristoteles talade om oss när han talade om vänskap. En själ i två kroppar.

Och bollen fortsätter studsa. Söstra mi, familjen. För jag kan inte vara tyst längre. Kan inte lämna hoppet, glädjen och den oändligt stora lättnaden innanför min kropp. Väntan är över och säkerhetskedjan lyftes bort, jag släpptes in igen. Efter vad som känts som hundra år av ensamhet. Hundra år av gränslös rädsla.

Mina ord gör det inte rättvisa. Det här är långt större, långt vackrare och långt mer befriande än något annat. Inga ord gör det nånsin rättvisa. Så jag låter min studsboll studsa. Än hit. Än dit. Och vidare i oändlighet.

Så kanske var det ingen slump att de möttes, Mowgli och Pocahontas, just precis när de möttes…

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Ain’t it funny…

Så kommer då orden jag väntat på. Jag tänker jag borde varit mer mentalt förberedd – ändå är det som ett slag i magen när jag inser att jag faktiskt förlorat ännu en vän till det där jävliga. Eller åtminstone rätten att spontant höra av mig. Rätten att skicka ett sms och fråga hur han mår, eller kommentera bilder på Facebook. För vad?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag HATAR svartsjuka! Jag HATAR bristen av ryggrad! 

11 kommentarer

Filed under Uncategorized

Livstecken

– Moder Jord är förbannad idag, säger hon och skrattar högt. Med yviga gester och stora hår spinner vi vidare på att det nog är ett personligt angrepp mot oss, det där med det fientliga vädret. För nog är väl vädret på lite sällsamt dåligt humör denna höstdag. Och nog tackar vi gudarna lite extra för våra varma jackor när vi går där genom regnet och rusket.

Vid hennes stora, överfyllda matbord sitter vi senare uppkrupna på stolar. Den finlemmade, vågpälsade katten spinner förnöjt till det trygga ljudet av en vit värmefläkt. Surrandet påminner om förra vintern – vilsenheten och kylan, men också den lilla gnutta hopp som aldrig falnade helt. Och den påminner om all den tiden jag på vintern spenderade i min skolas teaterstudio under min gymnasietid. Det är något med fläktens ljud som skänker en viss tröst, en slags inre frid jag inte riktigt kan förklara. Lite får den mig att känna som det känns att ligga uppkrupen i en mors knä när man är liten och inget i världen kan trösta förutom att ligga just där och vara sådär liten, med moderns fingrar dansandes i ens hår. Och så sitter vi. Plexi och jag. Ena stunden djupt försjunken i skolböcker, för att i nästa plötsligt brista ut i högljudda reflektioner kring de relationer vi haft i våra liv. Relationer med vänner, män, mödrar och syskon. Våra erfarenheter yviga som våra gester, våra utbredelser stora som våra hår. Högljudda. Alltid lika högljudda. Och det är så fint att vara så olika, men så lika och ändå inte alls. Så fint att möta människor man fascineras av, lite mer för var gång man får komma snäppet närmare kärnan. Hon är en sådan. Jag minns jag fascinerades av henne redan första gången jag såg henne, där i caféterian alldeles i början av min universitetstid, långt innan jag visste att vi ett halvår senare skulle gå i samma klass.

Moder Jords vrede trappas upp ännu ett snäpp. Jag ser genom fönstret hur hon i raseri sliter trädens kronor. Och någonting med precis allt det som sker i just det ögonblicket skänker mig en sådan ro att jag önskar jag aldrig behövde lämna min plats där vid bordet. För Moder Jord är rasande, men hennes ilska når mig inte. Mig når bara värme och kärlek och glädje. För jag vet att efter regn kommer solsken och konflikter är en möjlighet till förbättring. Och jag är inte ensam om att rida ut stormen.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized