Tag Archives: Ärlighet

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det skulle kännas

– Skulle du bli ledsen om jag låg med någon annan nu?

Jag har inte riktigt koll på tiden längre. Minns knappt om det är morgon eller kväll eller mörkt eller ljust, trots att det inte är särskilt längesen och jag borde minnas. Med honom liksom flyter all tid ihop; den är alltid för kort och det känns som om dagarna bara rusar förbi och att jag känt honom i hundra år fast jag inte har det. Alls.

När jag ligger där, med huvudet på hans axel, känner jag ett behov av att vänta med att svara. Dröja lite. För jag inser plötsligt hur snabbt det här går och hur fort han växer i mina ögon. Och det skrämmer mig inte, inte det minsta, men jag blir lite orolig att det ska skrämma honom.

Jag svarar att kanske. Men jag menar det inte direkt och jag vet inte, men jag tror han uppfattar den lilla nyansen i min röst, för det låter lite så på honom när han upprepar ordet med ett lätt frågande tonfall. Och jag vet inte vad jag ska säga så jag ställer samma fråga till honom och trycker lätt med min hand mot bröstet. Som för att vara beredd att skydda mitt hjärta litet OM det skulle behövas. Börjar till och med, omedvetet, tänka ut ett sätt att skämta mig ur situationen. Ni vet, just in case. OM svaret skulle råka göra lite ont.

– Jag skulle känna att jag inte direkt har någon rätt till att bli det.. Men det skulle..

– Kännas..? fyller jag i när han tystnar, som för att leta efter det där ordet han söker.

Och han hummar lågt och jag trycker mig närmare och vet inte riktigt vad hans hummande betyder men ändå hoppas jag på att det betyder vad jag vill att det ska betyda och jag låter mina läppar mjukt möta hans varma hud på den där bröstkorgen jag tycker så fasligt mycket om.

Och sen ligger jag där en kort stund och tittar på honom under lugg. Försöker liksom lista ut vad som försigår där inuti hans huvud och jag inbillar mig en kort stund jag har något sjätte sinne som gör att jag kan läsa tankar, men det kan jag ju inte, så jag sluter ögonen igen och drar fundersamt ett finger över hans mage. Jag är förälskad i hans mage. Kan förlora mig helt i den på en nanosekund och totalt fängslas av hur len hans hud är under mina fingrar. Och det gör jag även den här gången. Går vilse på hans mage och i mina tankar.

Senare när jag sitter på tunnelbanan hem minns jag just den här stunden. Och jag undrar om det verkligen skulle kännas för honom om jag somnade in i någon annans armar, med någon annans läppar mot min hud och någon annans händer på min kropp. Hur det skulle kännas för honom om det var någon annan jag plötsligt började kyssa godmorgon, godmiddag, godkväll..

Jag sitter där och jag önskar mig lite att det är så. Att det skulle kännas. Precis som det skulle kännas för mig om han väckte någon annan på samma sätt som han väcker mig på morgonen. Om det var någon annans äggskal han ritade hjärtan på och om han pussade på någon annans panna på precis samma sätt som han pussar på min. För det skulle kännas. Trots att han inte direkt går att kalla för min. Trots att det inte alls var längesen vi sågs för första gången. Trots att där inte finns en enda regel som ger mig rätt att hindra honom om han vill leka Mowgli och Pocahontas med någon annan. Trots att det skiljer i ålder och längd och handstorlek och sportintresse och kunskaper om vad förkortningar står för..

För han växer. Hela tiden. Och jag tycker så väldigt fasligt jättemycket om hans närhet.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Heart & Shoulder

”När jag tänker på dig blir jag glad. Väldigt glad.”

Enkla ord. Små ord. Med en stor betydelse för mig och mitt skuttande hjärta. Och mitt huvud, som för första gången sedan jag blev kär i Gitarristen när jag gick på gymnasiet, inte säger emot hjärtat eller varnar mig för att inte vara tillräckligt försiktig. Och det är märkligt det här.. Ja, hela grejen faktiskt. Men jag kunde inte bry mig mindre för det är någonting med hans närhet som ger mitt hjärta vingar av den obräckliga sorten.

För samtidigt som jag inte förstår så mycket av just precis det här som händer med mig just nu, så förstår jag plötsligt något annat. Någonting jag kämpat för att försöka förstå i år och ibland trott att jag förstått, men utan att förstå alls. Jag förstår att Han och jag kommit så långt vi kan komma. Och det är dags för mig att ta ett djupt andetag och låta helvetet bryta löst en aning. Okej, en stor aning. För jag känner Honom väl. Och jag känner mig själv bättre. Vet jag kommer sitta där med tårarna rinnandes när Han säger jag gör honom illa, att jag sviker löften om att alltid finnas där.. Jag hatar att göra illa. Tar hellre stryk själv. Men den här gången måste jag. Tror det kallas självbevarelsedrift.

Men om någon har en axel och ett par armar att låna ut under tiden… Och kanske lite kloka ord emellanåt, ja det skulle uppskattas. Mycket. Väldigt mycket.

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att krympa

– Vad är ursäkten? Vad får du ut av det?

Jag öppnar munnen för att stänga den igen. Svaren, som egentligen inte är svar, liksom fastnar i halsen där jag sitter och försöker gömma mig en aning för dom där ögonen som får mig att erkänna sanningar jag inte riktigt vill kännas vid. Dom menar väl, och det vet jag, men jag känner mig liten och vilse när vi talar om Honom och om ursäkter och jag vill helst krypa intill som en liten boll och tänka på microgrisar istället. För så liten känner jag mig och hade jag bara haft en microgris så hade jag kunnat trycka den mot mitt bröst och viska

– Ja, vi är små du och jag… men vi har i alla fall varandra.

Och han fortsätter att titta på mig. Och jag viker undan blicken igen. Försöker skratta lite åt mig själv och historian och alla omständigheter som tagit mig dit jag idag befinner mig. Men det går sådär. Och jag tror inte jag lurar ögonen som tittar på mig. För dom kanske inte känner till alla fakta, men jag tror han känner mig litegrann ändå. För han vet sanningar om mig som inte ens mina närmaste vet.

– Jag vet inte, erkänner jag efter en stund. Undrar lite om jag låter lika ynklig som jag känner mig. Jag är så jäkla dum…

Och så ler han. Sträcker ut armarna och drar mig intill sig. Och just i det ögonblicket känner jag mig som den där lilla microgrisen han tidigare visat en bild på, och jag lovar jag skulle säkert få plats i hans hand om jag bara kurade ihop mig lite, lite till. Men det gör ingenting. För jag tror han tycker om mig ändå. Fast jag är så liten.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om början

Ibland tänker jag på hur det var i början. När vi precis börjat lära känna varandra. Jag tänker på hur väldigt enkelt det var att prata med honom, hur jag litade på honom och hur jag aldrig någonsin oroade mig för att saker som sades inte skulle vara hundra procent sanna. När vi inte behövde vara rädda att såra varandra och när dom ändlösa nattliga konversationerna aldrig badade i tvivlens halvdaskiga ljus.

Ibland tänker jag på hur det var i början. När vi bara var vänner och vänskap var allt det handlade om. Och jag saknar det. Jag saknar det där okomplicerade. Inga fasader, inga vita lögner och inga sårande ord eller handlingar. Jag saknar att kunna lita helhjärtat..

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized