Tag Archives: Rensa huvudet

Gränser & att låta sig bli sårad för kärlekens skull

Så sitter jag där och undrar om det finns någon gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet det finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Och jag vill inte veta. Vill inte möta den dagen då jag plötsligt finner mig stå där, med gränsen under mina fötter. Som ett stup rätt ner. Men jag knuffas närmare och närmare, okontrollerbart. För jag har inte makten att kontrollera det. Jag kan bara göra mitt bästa för att stå emot. Men hur gör man för att stå emot, när det man tvingats göra är att förkasta sina murar för att våga släppa in? Nej, för att kunna släppa in. Det är märkligt hur jag drivit mig själv mot förändring och trott mig se den i min spegling, men nu inser att det kanske bara varit en synvilla. Att jag kanske bara hoppats och velat så mycket att mina ögon narrat mig. För jag står fortfarande utanför och väntar. På att man ska öppna dörren, inte bara lite på glänt och med säkerhetskedjan kvar. För att hålla mig ute. Och där står jag nu, med ett hjärta som värker så mycket att jag blir stum. Igen.

Men har jag inte gått min halva? Dedikerar jag inte varje dag åt att visa var jag står? frågar jag mig själv. Frågar jag mitt hjärta och mitt förnuft som står där handfallna och bara tittar på mig med ledsna ögon. Jag ser hur något börjat falna i deras blickar. Det har ersatts av en ny, smygande rädsla. Jag kan inte stå här hur länge som helst, säger hjärtat ynkligt. Jag ser på hennes spända lilla kropp att hon fryser. Att hon blöder. Att hon behöver tröst och skydd. Och jag vet att jag sviker henne. Jag som borde finnas där och skydda med mina armar. Men skyddar jag så förlorar jag. Skyddar jag inte… så kanske jag förgås av smärtan istället. Så jag ber henne vänta lite till. Ser tårarna glimma till i hennes ögon när hon nickar medgivande.

Så jag frågar er: finns det en gräns för hur mycket man kan låta sig såras? Även fast det är för att bevisa att man står fast. Att man har gjort ett val. Att man älskar. Finns det en gräns för när det inte är okej längre att låta det äta upp en inifrån? Finns det en punkt då det är okej att skrika SLUTA GÖM DIG BAKOM DINA RÄDSLOR även om det i mångt och mycket är jag som orsakat att dom finns där? På samma sätt som han orsakat mina..

Så jag sitter här och funderar på om det finns en gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet där finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Eller om jag någonsin vill veta.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

You are a shining light, I’d shed blood for you

Jag har funderat fram och tillbaks på vad det var med er två som gjorde att ni stod ut från mängden. Nåväl, det finns egentligen inget kort svar på den frågan. Ni har stått ut, var och en på sitt sätt, på så många olika vis. Men ni har en gemensam nämnare, du och Gitarristen.

Jag såg upp till er. Till allt det ni var och stod för. Sårbarheten, ärligheten. Jag beundrade er och era starka hjärtan, er enorma kärlek till vänner och familj. Och er kärlek till mig. Gud, att få ha upplevt sådan kärlek är det vackraste jag varit med om i mitt liv.

Det krävs en del, för att få mig att säga jag beundrar någon så. Och det var därför jag aldrig föll för någon av de andra. De kom aldrig ens nära. De har varit bra, de har varit dåliga, de har varit ett par och visst har det varit kul och spännande och fint och uppslitande… Men inte en enda har jag sett upp till. Ingen har bländat mig så som du fortfarande bländar mig.

Jag ser upp till dig för att du aldrig nånsin vikt från min sida. Ens när du haft all rätt i världen att göra så. Det är det som skiljer dig från alla dom andra. Även från Gitarristen. Det är därför jag vet. Och om jag en dag bara blir hälften av allt det du är, då kommer jag att vara jävligt tacksam.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Villovägar

Det är svårt, när människor förändras. När tid och distans och livet kommer emellan och man luras ut på villovägar. Ibland behöver man inte ens luras dit – vinden liksom för en dit ändå. Och ibland visar det sig i slutet att villovägen var det enda rätta. Att man någonstans hamnar där man ska, oavsett vad man tänkt sig från början. För så är det ju med förändring. Den är konstant och aldrig döende. I ständig rörelse, outtröttlig i sin bana. Men ibland tröttar den ut oss på vägen. Får oss att undra, att falla, att skrapa upp armbågar och knän och sträcka oss ut efter hjälpande händer.

Det är svårt, när känslor förändras. Svårt när det sker i otakt och oreson. Svårt när de hamnar på villovägar som inte tycks ha en ände. Men det ger sig. Det gör det alltid. Och alla som söker kommer att finna. Not all those who wander are lost.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

På vägen hem tänker jag…

Hans föräldrar vet vem jag är. Vet vad han känner för mig. Och jag kan inte låta bli att undra vad dom måste tänka om mig. Eller vad som sades när han till slut berättade för dom om mig. För att dom känner honom för väl. För att han inte orkade ljuga för sina föräldrar, som såg rakt igenom honom i alla fall.

Jag frågar mig själv hur dom kan se henne i ögonen, när dom vet att han och jag fortfarande har kontakt. Dagligen. På telefon. Eller msn. Eller Skype. Eller genom våra brev…

Jag frågar mig själv hur jag ska kunna se dom i ögonen, utan skam, när och om den dagen kommer då jag får träffa dom. För vissa dagar står jag inte ens ut med att se mig själv i ögonen. Vissa dagar skäms jag så väldigt att magen vrängs ut och in och bak och fram när jag tänker på hur jag varit en del i att orsaka så mycket smärta för andra.

Han brukar säga att allting kommer att bli annorlunda när vi slutligen får vara tillsammans. Att han aldrig någonsin kommer låta mig tveka på hans kärlek igen. Att han ska gottgöra all förlorad tid, alla tårar, alla ensamma nätter och alla tomma ord genom åren… Och det är bra. Jag har aldrig velat ha någon som jag velat ha honom.

Men samtidigt undrar jag… OM nu allting kommer att vara så väldigt annorlunda när/om vi väl får vara hos varandra en dag… Kommer vi fortfarande att vara vi? Kommer vi vara desamma som vi är nu? Kommer vi vara människorna vi ser varandra som? Kommer han fortfarande vara den personen jag älskar, beundrar och som fascinerar mig på så många sätt?

Ibland blir jag så väldigt rädd vi egentligen bara tycker om tanken på att vara tillsammans. Att sen, när vi väl befinner oss där, intrasslade i varandra, så är verkligheten inte alls lika attraktiv. Inte alls vad vi drömt om. Vem är jag då? Vad är vi då? Vad kommer det bli av oss?

Jag talar som om det inte finns någon återvändo… Och för honom finns det inte det. Säger han. För mig? Jag vet inte.. Jag vill helst bara ha en flaska vin. En cigg. Och ett bladvändande sällskap. Hjärtskärande musik, tända ljus och ändlösa konversationer i natten. Jag behöver en semester från mitt huvud.

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

Jag svor att aldrig bli som du

Och det värsta är att jag själv vet hur ont det gör. Och jag svor på att aldrig göra likadant. Svor på att aldrig gå emellan. Aldrig förstöra. Aldrig mer lita. Aldrig mer många saker.

Och se hur långt jag kommit. Ingenstans. Jag blev tvärtemot det jag sa att jag skulle bli. HELVETE!

Varför och hur kan jag gå emot mina egna principer på det viset? Jag skäms. Jag skäms jag skäms jag skäms. Och ännu mer för att det känns så förbannat rätt han och jag.

Och jag undrar vad som egentligen är värst.. fysiskt svek, eller emotionellt?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om korsdrag och funna brev

”She found your letters…”

Det var allt som behövdes för att den där obehagliga känslan skulle skölja över mig och få mig att huttra till av obehag. Som om någon precis kastat en hink isvatten över mig. Splash! In my face! Och jag har väntat…

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det inte känns lika hemskt som förra gången. Ja, för Han och jag, vi har varit där förut en gång. Precis samma historia, precis samma vägskäl. Förra gången gjorde det för ont. Jag orkade inte. Mitt samvete orkade inte. Och jag valde att gå min väg. Trots att jag visste att det var dödsdömt, därborta på andra sidan havet. Den här gången.. Den här gången var jag förberedd, visste det skulle hända. Tidsfråga. Han började bli oförsiktig… Och den här gången var jag säker på att han skulle välja mig. Därför står jag kvar. Därför är dörrarna lämnade olåsta. Trots korsdraget och faktumet att jag egentligen inte har någon ordentlig vinterjacka. Har aldrig haft en med honom. Bara låtsats.

Men jag kan inte låta bli att känna mig ledsen. Jag vill gråta, men jag kan inte. För jag har aldrig velat såra. Har aldrig velat stjäla och har aldrig velat förstöra. Därför har jag hållit mig så mycket på avstånd jag bara kan – men hur håller man avstånd när allting med Honom drar mig närmare?

Han är min personliga drog. Som en såndär enorm u-formad magnet som tvingar mig att röra mig i hans riktning. Jag är en fjäder i hans vind, ett sandkorn i hans ökenstorm.. Och jag har aldrig egentligen kunnat  göra något åt det. Jag var förlorad i samma ögonblick som jag förstod jag älskade honom.

Och jag känner mig så kluven… För jag vet inte hur man står emot kärleken när den finns där, mitt framför ögonen på en. Jag vet inte hur man står emot, även om det sårar en annan. Jag har stått emot så väldigt länge, har tvingat mig bort så många gånger att jag inte längre har mycket till motståndskraft. Mjölksyra i viljestyrkan. Mjölksyra överallt.

Och jag önskar så att allting varit annorlunda. Att vår historia kunde vara enbart ren och vacker och rosaskimrande, istället för fylld av svek och halvsanningar och en kärlek större än oss båda, så väldigt mycket större att jag måste skriva och skriva och skriva, för att finna det vackra i det fula..

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vart är frivolterna?

Ikväll känner jag inte ens. Jag som brukar sitta här med ett hjärta som löper amok så fort jag ser honom logga in. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt dom senaste dagarna, inte alls faktiskt. Jag har gått från att gråta glädje/saknads/ilske/ledsen-tårar till att inte ens reagera. Hjärtats dunkanden är inte alls onormala; inga frivolter eller totalstopp. Fjärilarna i magen? Låt mig känna efter… Nej. Ingenting. Nada. Men det som nog får mig att förundras mest är faktumet att mitt huvud är tyst inatt.

Är det hemskt onormalt att känna mig nästan lite dålig för att jag inte berättar det här för honom? För att jag låtsas som ingenting? Eller är det helt okej att göra så? Jag vet faktiskt inte. En del av mig säger åt mig att berätta, för jag är alltid ärlig mot honom numera. Det är liksom vår nya grej. Ärlighet. Mest för att jag gjort klart för honom att jag inte tolererar något annat längre. Helt klart hellre sårad av sanningen än av vita små lögner som sedan visar sig vara just lögner.  Och jag vet att det är svårt för honom att vara ärlig mot mig. För det finns så väldigt mycket med honom som sårar mig dagligen. Och jag har tydligen ett bra pokerfejs. Så länge man inte ser mig i ögonen. Har hört dom avslöjar mig varje gång. Talar med stora bokstäver trots att jag själv inte talar alls.

Äsch, jag vet faktiskt ingenting. Just ikväll vet jag bara att det inte känns som det brukar. Och att för en gångs skull känns det helt okej. Som min gode vän Timbuktu säger – det löser sig…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized