Tag Archives: Stockholmsnatt

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tystnadsknoppen som brast

Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

I don’t want you thinking I’m unhappy, what is closer to the truth, that if I lived ‘til I was 102, I just don’t think I’ll ever get over you

Och så another meltdown. Seems it’s all I do these days. Dom infinner sig ungefär var tjugonde minut, skulle nästan kunna ställa klockan efter dom. För jag vet ingenting utom det enda jag vet – att jag väntar. På någon form av svar antar jag. Något slags tecken, någon slags förändring, någondag, någongång, som ingen kan ge mig svar på vad det är eller när det händer. Eller vad jag behöver bevisa? Stunderna av total meltdown infinner sig för att jag aldrig haft någon som helst talang för att inte veta, inte förstå och inte kunna påverka situationer. Har aldrig varit duktig på att hantera känslan av maktlöshet. Och jag förstår plötsligt varför jag har så svårt för att simma under vatten i mörka sjöar..

Men det löser sig. Det löser sig, det löser sig, det löser sig. Jag intalar mig det och sminkar om mig för sjuttonde gången den här dagen. Egentligen vet jag inte varför, för det slutar ändå bara med att jag snart går och lägger mig. Och ändå inte kan somna. Mina tankar ger mig ingen ro såhär när mörkret faller och ingen finns att slå armen om mig. Maslows lilla apa i en ask. Minns ni den? Jag hade nästan glömt… Jag är inte gjord för att leva utan den jag älskar.

Men var stark. Var stark, var stark, var stark. Jag intalar mig det och trycker kudden över huvudet för att stänga ute mina tankar. Egentligen vet jag inte varför, för de hindras ändå inte av en dunig huvudkudde. Och jag kan ändå inte somna. Så… Jag gör det enda jag kan komma på och gläds över att åtminstone statistiken strävar uppåt. Man får glädjas åt det lilla, tänker jag och skrattar ut i mörkret. Och skriver. För det är det enda jag kan göra.

Och jag sänder en tacksam tanke till alla er som lyssnar. Till min älskade Böna som svarar på mail i nätterna och helhjärtat delar mitt hopp. Till min fantastiska Hermanita som lyssnar när jag snörvlar och säger sanningar jag behöver höra. Det är sådana vi är du och jag – känslomänniskor, säger hon och vi skrattar. Det är det som är charmen, men också vår förbannelse. 

Och så en tacksam tanke till min mor som ingenting vet, men som ändå alltid checkar in när ögonblicken inträffar, bara för att höra hur jag mår. Det är märkligt hur väl hon väljer sina tillfällen. Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat stolt. Att jag kunde förmå mig att ringa och falla isär och låta henne plocka upp skärvorna, som jag vet att hon skulle göra. Som jag vet att ni alla skulle göra. Och när jag tänker så kommer tårarna igen. För det är svårt att älska så mycket och inte kunna göra någonting av det, mer än att just inte göra nånting alls. Mer än att vänta.

Men det löser sig. Var stark. Jag intalar mig det. Och skriver lite till.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trasiga hjärtan och bristande knoppar

Så möter jag på min väg ännu ett trasigt hjärta. Med det skälvande hoppet som krampaktigt håller fast, trots att där kanske inte finns något att hålla fast vid längre. Så många har jag mött att jag ibland undrar om det är därför jag finns. För att se dem. För att lyssna. För att samla upp dem alla så gott jag kan och lägga dem i en korg med sammetsmjuk botten. Och kanske kommer jag aldrig kunna trolla. Ta bort allt det där onda och vassa och hotfulla. Kanske kommer jag aldrig kunna laga dem helt, ens om jag försöker. Men kanske finns jag till för att hjälpa dem en bit på vägen. För kanske om jag börjar, om så bara obetydligt lite, så får de vila och finna styrka att ta vid där jag inte kan. Jag tänker så ibland. När jag möter trasiga hjärtan.

Det trasiga hjärtat och jag sitter där på varsin grön stol och dränker sorger och besvikelse i vin. Skrattar tappert åt det onda och viftar med händer. För vad finns där annars att göra när verkligheten raserar ens drömmar. Allt man kan göra är att skratta. Må så vara att där glittrar tårar i ögonvrår och värker i bröstet, men så länge man har skrattet har man något. Vi talar om sådant som är lätt som är svårt som är förvirrande som är fantastiskt. Och när vi huttrar kommer Vakten med filtar för att värma. För att vi ska förstå att där även finns bra killar, som han mjukt säger och ler. Och jag tänker att kanske är även han ett trasigt hjärta med en alldeles egen historia att berätta. Han som flyttat till storstan för kärleken som ändå inte höll. Vår alldeles egna filtvakt, som lyssnat fast han försökt stänga av. Han passar upp på oss och säger han finns just därför. För att göra vad han kan för att muntra upp. Jaha, tänker jag, han är också en sån. En sån som lagar andra för att laga sig själv. Och det är fint, tänker jag där vi dricker ikapp med det fallande mörkret.

Det är som med salladsblad det där ibland. Förhållanden. Drömmar. Livet. Sallader som blommar ut trots att man inte alltid vill och trots att man gör allt i sin makt för att hålla ihop de sköra, gröna bladen. Så man tejpar och snörar och konserverar och håller det i sina händer. Tror att man lyckats i samma stund som man blundar för allt det man inte vill se. Och så vaknar man upp en dag och inser att det inte räckte. Att den möglade inifrån ändå. Att den förr eller senare ändå inte kunde hålla så länge som man ville. Kanske var det det hon menade, Karin Boye, när hon skrev om bristande knoppar. Ont för det som växer, och det som stänger…

Trasiga hjärtan vinglar hem i natten. Ett har börjat läka, slagit rot och försiktigt börjat växa. I sin hand en korg med den mjukaste av bottnar. För man vet ju aldrig vad eller vem man möter på sin väg. Vem som behöver plockas upp. Och vem som bara behöver lite hopp. Men förr eller senare kommer de alla att växa igen. De behöver kanske bara lite hjälp på traven.


15 kommentarer

Filed under Uncategorized