Att skratta som en Disneyprinsessa.. eller som Åsnan i Shrek

Jag är tillbaks vid hennes alltid så översvämmade matbord. Tillbaka i värmen från den surrande fläkten och Plexis skratt. Jag klagar över att orden inte är på min sida. Inspirationen och allt det där andra. Himlar med ögonen åt formuleringar och forskningsstudier och säger jag är som en ballong utan luft. Jag berättar till och med om den långa monolog jag sänt till Uruguay där jag dragit metafor efter metafor för att förklara hur menlös min tankeverksamhet (åtminstone den som just nu efterfrågas) är i dessa dagar. Och hon skrattar. Sådär varmt och härligt och jag tänker att det är så jävla värt att vara där bara för att få höra det där skrattet. Det är ett slags skratt som liksom får det att glittra lite runt hela henne. Runt hela allting. Ett såntdär härligt smittande skratt som Disneyprinsessor alltid har. Jag har aldrig skrattat så. Mitt skratt är mer som Åsnans i Shrek.

Jag berättar om hur jag i min jakt på orden googlat. Och säger att jag lika gärna kunde skrivit om pommes frites. Hon säger jag är som Carrie – att jag nog kan finna något att skriva om vadsomhelst. Och jag tänker att hon har rätt. Jag kan nog finna likheter mellan mig och en pommes frites med, svarar jag. Som att vi båda kan vara lite feta, men goda. Och så skrattar vi igen. Det är så fint det där, hela den där grejen med att sitta vid hennes alltid lika kaotiska bord (kaoset gör att jag känner mig hemma) och skratta åt min egen hopplöshet. Vår hopplöshet. Det skulle jag kunna skriva en forskningsstudie om. Det – och pommes frites.

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

Återföreningen

Det är svårt att hålla tillbaks tårarna när han omfamnar mig. Där står vi. Mitt på Hötorget, Gitarristen och jag, och kramas i vad som känns som en alldeles för kort evighet. Där och då förstår jag att allt är förlåtet. Det idiotiska missförståndet, bitterheten och de hårda orden. Jag begraver ansiktet mot hans axel. Håller andan för att han inte ska höra hur mina andetag skälver. Och jag vill aldrig någonsin släppa.

Ibland är det märkligt hur tiden kan gå, hur långt man kan glida isär och likväl vara så nära. Precis så känns det. Nära. Den första, lite trevande försiktigheten liksom rinner av oss i samma stund vi erkänner för varandra hur dumma vi varit. Alldeles för stolta båda två – och så rädda för att bli avvisade att ingen utav oss vågat be om förlåtelse. Jag berättar saker för honom som jag aldrig nånsin vågat uttala högt och berörs av glansen i hans ögon. Berörs av insikten av att han faktiskt fortfarande bryr sig. Att jag ännu har en plats i hans hjärta och att han idag, precis som för nästan två år sedan, omfamnar mig och säger han alltid kommer finnas där. Att han egentligen alltid gjort det. Och all den enorma kärlek jag alltid känt för honom blir med ens självklar. Jag känner den lika starkt som jag känner livet självt strömma genom min kropp.

– Det får aldrig hända igen, lova mig det, säger han mot mitt hår. Och jag lovar, med en ensam tår rinnandes nedför kinden. Lovar att aldrig någonsin mer vara för stolt för att ta första steget mot försoning. Att aldrig mer låta missförstånd komma vår vänskap emellan.

När han slutligen lämnar mig på perrongen kan jag inte hejda dom. Tårar av lättnad, glädje, befrielse och inte minst kärlek. Förundrad låter jag fingertopparna snudda vid mitt bröst. För plötsligt är känslan så tydlig. Och jag känner med ens hur en stor del av mitt hjärta plötsligt återfår sin färg. Hur de hårda skarvarna jämnas ut och sakta försvinner. Cirkeln är sluten. Och jag lovar, dyrt och heligt, att jag aldrig någonsin mer kommer att bryta upp den. Aldrig någonsin igen.

 

#5 – Ett försök att definiera Kärlek

Kärlek. Hur ska någon någonsin kunna definiera den – och göra rättvisa? Hur definierar man kärnan av livet självt, utan att förminska, förlöjliga?

Jag minns jag brukade tänka kärlek inte var för mig. Förr. I svaga stunder. Att kärlek var förslavande. Höll en fången. Samtidigt som den, i bästa fall, fick hela världen att blomstra. Men bara i bästa fall. Och de bästa fallen hände sällan mig. Bakom stängda dörrar grät jag förbittrat. För en sådan som jag – som alltid funnit kraft och hopp i romantiska sagor och drömmar – har en tendens att glömma hur man lever när kärleken inte vandrar bredvid. När den springer ifrån, narras eller stannar bakom. Och jag förstod den inte. Förstod inte varför den ville mig ont. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag sett annorlunda på saken. Hade en vis man med sina ord om kärlek nått mig tidigare, hade jag kanske börjat se tidigare. Om jag bara hade fått veta att dom visa är visa endast för att de älskar, och att en narr är en narr endast för att han tror att han kan förstå kärleken..

Många år, resor och brända vingar har passerat. Genomlidits. Och min ringa ålder till trots, så är kärleken och förtvivlan över kärleken någonting som kantat min väg. Även när jag har varit säker på att den övergivit mig, har den funnits där. För sådan är kärleken. Den finns alltid där. I motgångar och medgångar. Den är synlig ibland. Gömmer sig andra gånger. Men den överger aldrig. Den härdar ut även det till synes omöjliga. Och den ger aldrig upp.

Kärlek kan vara så mycket. Vänskap. Blodsband. Ett livslångt möte. Den kan vara lugn och mjuk. Men brinnande vild. Abstrakt, men konkret. Föränderlig men oföränderlig. Kärlek är skratt, lycka och glädje och hopp. Kärlek är också tårar, oro och ilska. Den kan stärka och försvaga, allt på samma gång. Den ger vind under vingar och håller kvar på jorden. Den är blå, röd och grön och färglägger allting runt omkring. Den är närhet och värme och trygghet och mod. Alltid ny. Vi kan älska en och två och tre gånger. Men kärleken är alltid ny. Helt unik. Stillsam. Men en ständig rörelse, som alltid tar dig någonstans. Fullkomligt och total frihet. Kärlek är Du. Och du, du, du och du. Och vet du vad? Kärlek kommer alltid till den som söker, för kärleken söker ständigt oss.

Men framförallt är det Allt. Kärleken är livet och livet är kärlek. Och så länge där finns kärlek, finns där liv. För utan den är vi ingenting. Utan den finns ingen mening.

För visst är det härligt när spindelnät brister

Och så hände det! Klumpen lossnade. Den där sörjiga, tjocka, kletiga massan i hjärnan som håller mina ord tillfånga som svarta små flugor i ett listigt spindelnät. Den gav med sig. Än slank den hit, än slank den dit och än slank den ner i diket. Bara sådär.

Jag hamnade i Sumpan till slut. Kaffe i handen och orden i munnen. Inte nätet. I munnen. Fria ord. Fritt flöde. Det lossnade där och då. Kanske berodde det på kaffet, jag har inte druckit det på länge, men någonting säger mig det mest handlade om killen med melerade ögon som satt mitt emot.

– Varför skriver du inte? undrade han.

– Jag är för feg, svarade jag. Och slogs i samma stund av innebörden av mina ord. Ord som slapp ur mig utan att jag egentligen menat det, men som för det inte är mindre sanna.

Och där vi satt blev vi filosofer av rang. Vi samtalade om viljor, mål och vikten av att visualisera. Vi talade om öde och marionettdockor och astrologi och skakade i samförstång på våra huvuden med blottade pärlrader.

– Vi fokuserar så mycket på hur vi inte vill leva att vi i själva verket glömmer bort att leva, blir blinda för chanserna mitt framför näsan på oss, mumlade jag och hummade för mig själv. Jag vet jag har en tendens att vara en utav dom där ”vi”. Att jag ännu inte helt lärt mig att tänka på sådant jag vill göra istället för sådant jag inte vill göra. Men jag försöker.

Och så plötsligt har tre timmar gått. Det duggar nu, men jag känner mig lättare till sinnes än vad jag gjort på många dagar. Det har lossnat. Allt det där jag och han suttit och pratat om, det är som bortblåst. Jag fann den. Inspirationen. I Sumpan, med en kaffe i handen och another great vardagsfilosof mittemot. Tack.

Om Isma

Ibland saknar jag honom våldsamt. Isma. Han på den spanska ön som, enligt hans farbror, fick upp ögonen för mig redan första dagen där på hotellet. Han stod i baren, snygg men ganska blyg, med ett leende som fick det att kittla i maggropen och jag minns han brukade himla med ögonen och kalla mig jobbig när jag drev med honom. Men han skrattade alltid. Vi skrattade alltid.

Vi blev goda vänner ganska snart. Typen av vänner som spenderar all sin lediga tid ihop. När vi inte bowlade spelade vi biljard och när vi inte spelade biljard var det volleyboll och när det inte var volleyboll låg vi på stranden och pratade. Om musik, om tjejer och killar och livets (o)väsentligheter. Att han såg all den tiden som någon slags dejt förstod jag inte då. Jag var väl, som så många gånger, omedveten om hur mitt sätt att vara måste uppfattats som flirtande. Och jag var ju intresserad, men alldeles för vilsen. Och jag trodde inte där fanns en chans, så jag berättade aldrig.

Någonstans mitt i allt började jag träffa Spanjoren, han som snart kom att bli min pojkvän. Och Isma, som varit säker på att där funnits något mellan oss men som aldrig vågat ta upp ämnet, stod avsides och såg på med en blick som jag inte riktigt förstod, men som på något sätt gjorde ont i mig. Som fick mig att skamset se ner i marken när han såg på mig, trots att jag inte förstod varför han var arg på mig. Varför han aldrig ville gå till stranden längre. Eller prata med mig.

Jag minns inte exakt när det vände. När han plötsligt förstod hur vilsen jag var, också i mitt förhållande med Spanjoren. Men jag tror det var när han såg mig gråta den där kvällen utanför Mulligan’s då vi alla var ute för att fira. Jag minns jag grät för att jag råkat höra ett samtal om mig. Om ryktena som gick kring mig och som chockade mig så väldigt att jag vände och gick därifrån. Och jag stod där i hörnet, bakom trädet och grät. För att dom jag trodde var mina vänner hade två ansikten. För att det som sades om mig gjorde ont. För att jag själv inte där och då hade ork att stå upp för mig själv. För att jag inte förstod varför.

Isma hade sett mig gå iväg och följt efter. Och utav alla de människor jag trott var mina vänner, var han, den jag svikit, den som brydde sig tillräckligt för att trösta mig. Han var den som höll om mig och fick mig att skratta. Som så många gånger förr. Och jag minns han ryckte på axlarna när jag frågade varför, men att jag där förstod det som jag inte förstått tidigare.

Samma kväll blev Isma misshandlad. Vi var på väg hem. Med hans arm om mina axlar gick vi längs stranden, barfota, och pratade. Om mig och Spanjoren. Om jobbet. Om britter. Och jag minns jag kommenterade paret som stod upptryckta och kysstes mot ett träd. Utan en tanke på att de skulle kunna höra. Höra och snedtända. Höra och flyga på oss med flaskor och sparkar. Dom kom bakifrån. Killen sparkade Isma i ryggen så han tappade balansen. Tjejen ryckte tag i mitt hår och drog ner mig på marken. Och det jag minns mest av allt är lukten av rädsla. Paniken jag kände när jag såg hur killen sparkade Isma i ansiktet, i magen och hur min vän aldrig fick en chans att försvara sig. Maktlösheten jag kände när den äldre tjejen vägrade släppa fram mig, sluta bråka med mig. Det kändes som timmar. En evighet innan jag fick henne att lyssna. Han har ihjäl honom, minns jag att jag skrek till henne. Om och om igen. Han har ihjäl honom, gör någonting!

Det var som om hon vaknade ur någon slags trans när hon släppte taget om mig. Och jag såg min chans och flög på killen, slog honom med mina skor i ansiktet i ett desperat försök att avleda hans uppmärksamhet. Jag minns inte varför, men han slutade plötsligt slå. Stannade upp och stirrade på mig med rödsprängda ögon som fick mig att skälva av rädsla. Och så gick dom. Bara sådär. Vände på klacken och sprang. Lika snabbt som dom kommit, försvann dom i mörkret.

Den natten smög jag in Isma på mitt hotellrum. Och jag grät hela vägen, hela natten och hela morgonen. Jag grät för att han hade ont. För att han blödde och för att hans arm såg ut att ha gått av. Jag grät för att jag varit för liten för att ha en chans att försvara honom. För att jag inte kunnat komma loss tidigare. För att något så sjukt skulle hända någon så fin. Jag grät för att jag kände skuld. Jag grät för att jag var rasande.

När jag tänker tillbaks på den kvällen gråter jag. För jag känner fortfarande samma ilska. Och för att jag fortfarande inte förstår vad det var som egentligen hände. Men jag gråter också av saknad och av kärlek. För det var just den kvällen som byggde broar mellan oss. Som fick oss att umgås varje vaken stund och bli närmare vänner än vi varit innan.

Och nu när vi sitter här och tittar på varandra på varsin ände av kontinenten och han skrattar åt mina glansiga ögon, inser jag att jag nog alltid kommer sakna honom och aldrig ha honom så nära igen. Det känns.

‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’

Vi sitter uppflugna på stolarna i hennes turkosa kök och äter halvbrända pannkakor med sirap. Det är lite som att resa med tidsmaskin till min gymnasietid där allting var färgstarkt och omatchande på ett charmigt vis och där Bob Marley nickade godmorgon, godmiddag, godkväll från sin plats på väggen. På ett vis som ger ett hem personlighet. På ett vis som utstrålar värme. På ett vis som känns hemma på ett sätt som får mig att riktigt mysa där jag sitter.

– Vill du ha något att dricka? frågar hon. Det blir vatten i färgglada glas, för Fifi inser att där inte finns annat. Och jag skrattar i samförstånd, för det är som att se mig själv för ett par år sedan i min egna plommonlila etta med guldtrådskuddar och vaniljdoftande ljus och sandalrökelse från min lilla svarta Buddha och ett kylskåp som alltid var halvtomt. För att jag, liksom Fifi, glömde att man måste äta om dagarna när vi upptäckte att det gick att klara sig bra utan.

Vi pratar om tjusningen med Londons pittoreska gator och som de förvuxna barn vi egentligen är pratar vi högljutt och gestikulerandes i mun på varandra om de barer vi levde på, i samma stad, på samma tid, utan en aning om den andres existens. Jag tänker det är märkligt det där hur liten världen egentligen är och hur man kan befinna sig på samma plats som någon, någon helt annanstans i världen, för att sedan plötsligt dyka upp på samma. Så som man ofta tänker. Och vi suckar över hur Solomon Burkes själ finns i hans röst och säger att soul, det är en hel massa själ i det. Och om hur raspiga röster ger gåshud och hjärtvärk, men samtidigt gör en så väldigt lycklig.

Senare sitter vi där på Mälarpaviljongen och diskuterar huruvida allting gungar eller om det är så att vi bara är lättpåverkade som guppar och finner nöje i norska kungahusets skandaler och Volvo’s misslyckande med krocksäkra bilar. Och jag dricker mitt vin och hon dricker sin öl och vi skålar över hur fint det är att förtära fredagsdryck på en helt vanlig måndag i staden där hela veckan är en enda sjudagarsfredag.

Och någonstans precis där, i solen på ett guppande blå med världens bästa Fifi, finner jag dom. Orden. Och jag andas ut och suckar, lättad över att hur långt bort dom än kan kännas så finns dom ändå alltid där just precis runt hörnet. Det är bra det. För jag hade nog inte överlevt utan mina bästa vänner.

I can’t help but to write, I have a inner need for it. If I’m not in the middle of some literary project, I’m utterly lost, unhappy and distressed. As soon as I get started, I calm down.

– Kaari Utrio

Och så lite soul på det

Om avslutade eror

Det är när jag sitter här i solen på balkongen och lyssnar på det svaga stadssurret och fågelsången som jag kommer att tänka på åren i Spanien. Och det enda som egentligen fattas just nu är ljudet från vågorna som krusar sig mot stranden och sanden under mina tår. För jag drömmer mig ofta tillbaks till Spanien när solen värmer mitt ansikte.

Fast just idag värker det i maggropen. En ihålig molande värk. Och jag har känt den förr. Jag vet den föds ur saknaden. Och jag skulle inte byta det jag har idag för allt det jag hade då, men just idag saknar jag gemenskapen igen. Vetskapen om att vart jag än vänder mig så har jag mina närmaste vänner som plockar upp mig om jag faller, som skrattar med mig åt livets lustigheter och som drar med mig ut på galenskaper.

Och jag tänker på V och på Kollegan. Och på Portugisen och Perri och alla dom andra som är därnere nu. Tillsammans. Utan mig. Och jag kan inte låta bli att fastna vid bilden på Facebook. Jag fastnar vid den hur jag än gör. För det känns. En del av mitt liv har liksom tagit slut och jag har nog inte riktigt insett att den tagit farväl av mig förrän nu. Nu när jag sitter här och ser på en bild med brunbrända vänner och armar om axlar och känner lite att jag går sönder. Sådär litegrann. Sådär som man gör när någonting man älskar liksom tar slut. För att allting tar slut förr eller senare.

För att jag vet där inte blir fler somrar – år – tillsammans med dom. Inte sådär. Inte i solen och saltvattnet och singellivet och dom ändlösa nätternas galenskaper. Inte bland tårar och magknipsskratt och lunchutflykter och nakenbad och hippiestränder. Inte bland haremsbyxor och sangrior och lånade cyklar och bakfylledagar på jobbet..

Jag vill inte vara nånannanstans än där jag är idag. Men helvete. Det känns. Det känns tamejfan.

Det där om killens Ex

Och där sitter vi alla fem. Mowgli, jag, hans Ex och två vänner. Vi har lunchat ihop och nu sitter vi och äter glass, fast det är ganska kallt och solen gått i moln. Men jag är glad och jag njuter av utsikten över vattnet och trots kylan så känner jag mig alldeles varm inombords där jag delar bänk med Mowgli och hans Ex.

– Ska ni med på kryssning? utbrister hon plötsligt och tittar på mig med ett brett leende och jag kan inte annat än att le tillbaks och nicka.

– Jag är på! svarar jag och känner mig riktigt exalterad över idén. För jag har aldrig varit på kryssning och jag blir så väldigt glad av inbjudan. Och vi bestämmer vi ska övertyga en smått motvillig Mowgli att det där med kryssning är en bra idé och så bestäms det att vi ska kolla datum och biljetter.

Senare sitter jag och funderar, efter att både jag och Mowgli kramat Exet hejdå, över just det där med ex. Och skillnaden mellan ex och ex och hur stor den kan vara. Och jag tänker på det jag läste för ett tag sedan, om en person som ansåg det vara äckligt att vara vän med ett ex och ännu äckligare att sitta vid samma bord som sin tjejs/killes ex för att det var äckligt att tänka att dom hade sex. Eller nåt. Och jag tänker att hans/hennes syn på hela grejen är rätt screwed up. För varför ska man inte kunna umgås med ex? Oavsett vems ex det är?

Men visst kan jag förstå det där med osäkerheten kring ex. Jag menar, vi har väl alla en osäker tonåring därinne nånstans och jag kan ärligt säga att varje gång jag tittar på Mowglis Ex så finns det där en liten tonårstjej i mig som suckar och säger att hade jag bara haft en kropp som Exets, ja då jävlar… För hon har – enligt mig – den perfekta kroppen. Och vem vill inte ha det? Och hon är trevlig och kul. Och vem vill inte va det?

Men så tänker jag att so what? Jag gillar henne. Hon betyder mycket för Mowgli och hon får mig att känna mig välkommen i en ny vänskapskrets utan vidare krusiduller. Och hon i sin tur är ju med en kille som hon tycker om och Mowgli är med mig, så varför fan skulle vi inte kunna vara vänner?

Och det är inte det minsta äckligt nånstans, det där med att sitta vid samma bord och dela filt med någon som en gång delat filt och mer än så med bröstkorgen jag är kär i, tänker jag och knäpper tonårstjejen i mig på näsan så hon liksom försvinner i ett litet rökmoln. Sådär poff bara. Och så kommer jag på mig själv med att känna mig himla glad över att Mowglis Ex är en person jag känner att jag faktiskt vill lära känna och bli god vän med. En person som andra gången vi ses bjuder med mig på kryssning och gaddar ihop sig mot Mowgli med mig.

Kort och gott; jag gillar hans Ex. Och inte fan är det äckligt.

För vi är inte psykiskt stabila

– Alltså.. jag vet inte varför jag aldrig stöter på normala killar…

Salle och jag äter lunch ihop, efter att inte ha setts sedan 2007. Vi pratar och skrattar och uppdaterar och det stora, mest intressanta samtalsämnet är killar. Såklart. Och sex. Och vi är så högljudda att paret bredvid sitter och lyssnar och tittar sådär på varandra och försöker att inte skratta.

– Haha.. Vad var det för fel på dom du dejtade då? Dom där fem du pratade om förut?

– Jamen.. Tre var gifta, en hade flickvän och den femte var en idiot. Han sa till mig att han bara dejtade mig tills han hittade något bättre och jag blev såklart fly förbannad..

– Sa han det!?

– Ja!

– Och han tyckte det var konstigt du blev förbannad?!

– Ja! Och så säger han att ‘nej jag sa bara så för att kolla om du var psykiskt stabil och det är det ju inte, så jag tror inte vi ska ses nåt mer’…

– Men du… Du är ju inte psykiskt stabil, gapskrattar jag.

– Nej jag vet, flinar Salle tillbaks. Jag är en sån som blir fly förbannad när killar är med mig tills dom hittar något bättre.

Är ni psykiskt stabila? Eller skulle ni också bli lite pissed off?