Etikettarkiv: Kyssar

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Jag rycks ur drömmarna igen när han sätter sig på sängkanten. Han är påklädd nu. Suckar inom mig för jag vet han ska gå till jobbet och jag kämpar för att hålla dom tunga ögonlocken uppe, får kisa för att se någonting alls. För att kunna titta på honom. För att det gör mig alldeles sådär varm inombords. Och han böjer sig ned över mig för att trycka sina läppar mot min hud och det svindlar lite för mina ögon när han ser på mig sådär. Sådär som om jag vore speciell..

Och när jag drar honom intill mig andas jag in hans doft och ger allt vad jobb heter ett mentalt långfinger och fem minuter senare har jag somnat om, med huvudet mot kudden han legat på och som fortfarande bär spår av hans värme och lukt. Shit vad jag älskar hans doft..

8 kommentarer

Under Uncategorized

‘And if you want me, I’m your country..’

– Vet du vad jag tycker om med dig? mumlar han där han ligger i sängen med mina masserande händer på ryggen.

– Nej?

– Du minns alla dom där små sakerna..

Och jag bara ler medan jag lyssnar på dom exempel han nämner och tänker att jag egentligen bara minns för att det handlar om just honom. För annars är jag ganska dålig på att minnas allt man säger till mig. Men med honom kan jag inte låta bli att lyssna och ta in, även om det ibland inte märks att jag lyssnar, för det är så lätt att förlora sig i hans läppar när han pratar. Och så lätt att gå vilse på hans mjuka hud. Så lätt att glömma tid och rum när jag andas in hans närhet…

Senare ligger jag med huvudet mot hans bröst och tittar på honom när han börjar somna in. Jag älskar att titta på honom när han inte ser mig. Speciellt när han sover och jag översköljs av den där nästan värkande ömheten och inte kan låta bli att mjukt och lätt stryka honom över kinden. Och jag känner nästan att jag vill be till Gud, fast jag inte riktigt tror på honom, och tacka för att han låtit mig träffa någon som gör mig så väldigt glad och sen tänker jag att det är helt sjukt det här, att det gått så väldigt fort, men att det ändå känns som om jag känt honom i år och som om jag liksom… hör hemma i hans armar.

– Du är fantastisk… Hans sömndruckna röst skär genom tystnaden.

Och jag blinkar förvånat till för jag är helt säker på att han sov alldeles nyss och jag vet inte om han är medveten om att jag kramar om hans bröstkorg lite hårdare eller om han märker att jag kysser hans varma bröst, men det gör ingenting. För han säger jag är fantastisk och jag är världens lyckligaste tjej när jag somnar, med huvudet mot hans bröst och läpparna mot hans nakna hud.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Det skulle kännas

– Skulle du bli ledsen om jag låg med någon annan nu?

Jag har inte riktigt koll på tiden längre. Minns knappt om det är morgon eller kväll eller mörkt eller ljust, trots att det inte är särskilt längesen och jag borde minnas. Med honom liksom flyter all tid ihop; den är alltid för kort och det känns som om dagarna bara rusar förbi och att jag känt honom i hundra år fast jag inte har det. Alls.

När jag ligger där, med huvudet på hans axel, känner jag ett behov av att vänta med att svara. Dröja lite. För jag inser plötsligt hur snabbt det här går och hur fort han växer i mina ögon. Och det skrämmer mig inte, inte det minsta, men jag blir lite orolig att det ska skrämma honom.

Jag svarar att kanske. Men jag menar det inte direkt och jag vet inte, men jag tror han uppfattar den lilla nyansen i min röst, för det låter lite så på honom när han upprepar ordet med ett lätt frågande tonfall. Och jag vet inte vad jag ska säga så jag ställer samma fråga till honom och trycker lätt med min hand mot bröstet. Som för att vara beredd att skydda mitt hjärta litet OM det skulle behövas. Börjar till och med, omedvetet, tänka ut ett sätt att skämta mig ur situationen. Ni vet, just in case. OM svaret skulle råka göra lite ont.

– Jag skulle känna att jag inte direkt har någon rätt till att bli det.. Men det skulle..

– Kännas..? fyller jag i när han tystnar, som för att leta efter det där ordet han söker.

Och han hummar lågt och jag trycker mig närmare och vet inte riktigt vad hans hummande betyder men ändå hoppas jag på att det betyder vad jag vill att det ska betyda och jag låter mina läppar mjukt möta hans varma hud på den där bröstkorgen jag tycker så fasligt mycket om.

Och sen ligger jag där en kort stund och tittar på honom under lugg. Försöker liksom lista ut vad som försigår där inuti hans huvud och jag inbillar mig en kort stund jag har något sjätte sinne som gör att jag kan läsa tankar, men det kan jag ju inte, så jag sluter ögonen igen och drar fundersamt ett finger över hans mage. Jag är förälskad i hans mage. Kan förlora mig helt i den på en nanosekund och totalt fängslas av hur len hans hud är under mina fingrar. Och det gör jag även den här gången. Går vilse på hans mage och i mina tankar.

Senare när jag sitter på tunnelbanan hem minns jag just den här stunden. Och jag undrar om det verkligen skulle kännas för honom om jag somnade in i någon annans armar, med någon annans läppar mot min hud och någon annans händer på min kropp. Hur det skulle kännas för honom om det var någon annan jag plötsligt började kyssa godmorgon, godmiddag, godkväll..

Jag sitter där och jag önskar mig lite att det är så. Att det skulle kännas. Precis som det skulle kännas för mig om han väckte någon annan på samma sätt som han väcker mig på morgonen. Om det var någon annans äggskal han ritade hjärtan på och om han pussade på någon annans panna på precis samma sätt som han pussar på min. För det skulle kännas. Trots att han inte direkt går att kalla för min. Trots att det inte alls var längesen vi sågs för första gången. Trots att där inte finns en enda regel som ger mig rätt att hindra honom om han vill leka Mowgli och Pocahontas med någon annan. Trots att det skiljer i ålder och längd och handstorlek och sportintresse och kunskaper om vad förkortningar står för..

För han växer. Hela tiden. Och jag tycker så väldigt fasligt jättemycket om hans närhet.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Definition; Vad vi har

– Du…är du kär i mig? frågar han plötsligt.

– Jag vet inte, svarar jag dröjande. Kanske.. Nånting är det..

Och han kysser mig på mig på pannan, sömnigt, för det är mitt i natten och han har väntat på mig fast jag ser han är trött och jag kan inte låta bli att trycka mig lite närmre för jag är så glad att vara där. Tänker att jag vill stoppa tiden och undrar, där jag ligger med huvudet mot hans varma bröst, om det verkligen kan gå så fort att ge bort sitt hjärta.

– Hur vet man att man är kär?

Jag liksom hör Michael Nyqvists röst i huvudet. Scenen mellan Daniel och Lena när han står där i gummistövlar och i vinden i ‘Så som i himmelen’.

– Men åh.. vad pratar du om Daniel?

– Hur vet man att man är kär?

– Men åh.. Vad är det för fel på dig?… Ja man tänker på honom..

– Och mer?

– Man blir glad när man ser honom..

– Bingo!

Och jag tänker att kanske, där jag är påväg att somna in i hans armar. Tänker att vi får se vart det leder, ta det som det kommer. För där finns ju all tid i världen att ta reda på vad det här är. Att ta reda på vad vi har.

Och jag ler när jag lämnar hans lägenhet dagen därpå. Ler för att jag inte kan sluta. Ler så att det krampar i kinderna och jag försöker räta ut ansiktet för det gör nästan lite ont nu, men det verkar som om jag glömt hur man gör när man inte ler.

Jag ler mot bilarna och träden och de två lekande labradorerna och mitt hjärta svävar ikapp med fåglarna och tillsammans sjunger dom om frihet och mjuka läppar och en gard som inte längre behövs. Och jag ler mot den lilla rökande tanten i leopardpälskappan vid pizzerian, och mot mannen och kvinnan och deras resväskor vid hissarna, och mot dom två små kinesgubbarna på perrongen som nyfiket tittar på mig när jag skriver, och mot dom två chilenska killarna som berättar dom pluggar medicin på Karolinska och som undrar hur min släkt mår, därborta i kaoset.

Lisa Miskovsky sjunger att jag lever. Och ja, tänker jag när tunnelbannan rullar in. Jag lever. Jag lever tamejfan.

Äntligen. Jag är tillbaks. Och jag är inte rädd.

I mitt öra idag: I\’m at peace when I\’m around you

1 kommentar

Under Uncategorized

Sleeping to dream about you

Ikväll är en sån kväll då jag skriker efter närhet. Min kropp saknar någon att krypa intill. Mitt huvud saknar någon att sluta tänka med. Mina armar vill hålla om, mina fingrar vill flätas in och mina läppar vill ha mjukt sällskap. Mitt hår vill strykas och pillas med, mina ögon vill glittra och skratta ikapp med andra ögon och mina ben vill trasslas in. Mina lungor vill fyllas av någon annans syre, mina öron höra någon annans hjärta. Ikväll är en sån kväll…

Men ikväll får jag nöja mig med en msn-konversation. Blå ögon, ett slående hjärta på andra sidan havet. Ett skratt jag inte hör men minns. Tattuerat i varje liten minnescell. Önskar jag kunde sträcka ut, snudda vid.. Men fingrarna möter inget annat än en smådammig skärm som får det att svida lite i ögonen och jag tänker jag borde gå lägga mig.

För när jag sover, så drömmer jag. Och i drömmarna är de blå ögonen och det slående hjärtat inte på andra sidan havet. I drömmarna glittrar dom blå ögonen mot mig, bara mig, och hjärtat som slår slår sina slag för att matcha mina..

5 kommentarer

Under Uncategorized

Min första kyss

I morse kunde jag inte låta bli att sakna N igen. För ibland blir det så väldigt in-your-face att man är singel och av nån anledning saknar jag honom lite då. Som när jag försöker smörja in min egen rygg. Man är ju inte gummimannen (kvinnan?) liksom, och hans händer är så väldigt mysiga. Dom rör vid mig på ett sätt som får nackhåren att resa sig och jag bara dör av välbehag. Vill pussa hans fingertoppar och säga åt dom att aldrig sluta vidröra min hud.

Men det kan jag ju förstås inte.

Men trots att jag vet det så kan jag faktiskt inte låta bli att sakna. För han är så väldigt enkel att vara med. Och det är faktiskt lite sådär småspeciellt att efter alla år man känt varandra, få ihop det litegrann med killen man gick i mellan- och högstadiet med. Just samma blåögda kille som man var kär i när man var en sisådär tolv till fjorton år och fnissandes skickade lappar till i klassrummet. Och just samma blåögda kille som var den egentliga orsaken till att jag skaffade mitt första emailkonto, mest för att han bad mig göra det. Och precis samma lilla N, med de blå blå blå ögonen och blyga, men på något vis ändå småkaxiga, leendet skickade en gång ett vykort till mig med två små valpar pussandes på framsidan. Och häromdagen kom jag faktiskt på att han – hör och häpna – var min första riktiga kyss. Hur kommer det sig att jag glömt det?

Så ja, N är allt lite speciell alltid. Sådär som barndomskärlekar är. Sådär att man inte riktigt kan låta bli att le när man tänker på honom och rodna en aning när folk pratar om honom. Sådär att man inte kan låta bli att sucka när man tänker på hur fantastiskt det är att krypa tätt, tätt intill hans vackra skuldror, med hans fingrar inflätade i mina, medan man lyssnar på hur hans andetag blir långsamma och rytmiska, talar om att han somnar.

Och ibland tänker jag lite… Att hade det bara varit så att mitt hjärta inte varit upptaget och hans hjärta inte varit så ihoplappat och ingen utav oss så rädd att bli sårad… Då hade jag nog kunnat bli kär.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Innan baksmällan…

Igårnatt träffade jag Snyggast i Stan. Och mitt bland ölflaskor och gruppkramar fick jag en såndär pannpuss igen. Smälte litegrann. Man kunde nog nästan höra hur värmen spreds därinuti, sådär skönt som det känns när man somnar mitt på en solfläck på trägolvet hemma där jag växt upp. Och jag stod nog där i någon sekund och myste av känslan av de mjuka, oemotståndliga läpparna mot min kalla panna, innan jag sprang rakt in i famnen på Lund och resten av grabbarna som samlats. Handshakes, klirrande flaskhalsar mot varandra och högljudda konversationer med ett gäng som kunnat representera jordklotets alla hörn och kontinenter.

Stockholmsnatten var precis lagom kall när vi lämnade Vassa Eggen. Och vi tog oss till Berns men inte längre. Var för många för att komma in och Han-som-aldrig-kommer-till-skott bråkade med sin mage medan älskade Kusin Vitamin gav honom lite av sin alltför villkorslösa kärlek. Själv försökte jag låta bli att halka på isen, men det gick sådär. Lund höll min jackärm, J stod för dom klockrena kommentarerna och Snyggast i Stan gick från att vara irriterad till att skratta och sen tillbaks igen.

Hamnade i Skogås hemma hos Mexico. Old school rap, afrikanska bongos och Michael Jackson blandades och vi dansade nog lite för vilt för Securitas knackade på. Dom ville inte vara med på festen, men vi fick gärna gå lägga oss. J och Lund tyckte vi skulle kasta snö på dom när dom gick nedanför balkongen. Mexico tyckte inte det var fullt så roligt. Och Snyggast i Stan tryckte plötsligt sina läppar mot mina.

Och hans ben trasslade in sig i mina när vi satt i soffan och fnittrade som små barn. Jag är svag för intrasslade ben. Har alltid varit. Han gissade säkert det, för han kysste mig igen och lade armen om mig för att dra mig närmare intill. Letade upp min hand under stjärntäcket som jag tidigare slagits för.

Kusin Vitamin gick för att krypa intill Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Lund och Mexico och J låg som en liten snarkande trio i dubbelsängen. Och Snyggast i Stan drog av sig sin skjorta, log det där leendet som får fjärilarna att göra konstiga saker med min kropp och lade stjärntäcket tillrätta över oss båda. Och än en gång kändes det så väldigt okej att veta att this is it. Snyggast i Stan och jag är bound att aldrig komma mycket längre än att ligga intrasslade under ett täcke i Stockholmsnatten. Och varje gång jag springer på honom kommer jag att få ett par armar om mig, pannpussar som får mig att smälta, ett leende som gör mig knäsvag och sluta upp under ett täcke vi slagits för att få rätten till.

Och jag kan leva med det. Jag kan absolut leva med det.

9 kommentarer

Under Uncategorized

Jag, Gamla Stan & Kusin Vitamin

– Han skulle älskat det här, säger jag till Kusin Vitamin. Hon bara ler. Hon har redan förstått jag tänker på honom.

Det spelar ingen roll att kylan pinar mig och jag måste dra den stora lila halsduken tätare omkring mig. Det spelar ingen roll att jag snubblar omkring som Bambi på isen gata upp och gata ned. Och det spelar ingen roll att den stackars vakten utanför slottet ser butter ut. För just nu är Gamla Stan så väldigt vacker, och det var så längesen jag var där.

Vi tar oss fram på de isiga gatorna. Ner till vattnet och båtarna och jag kan inte låta bli att dra tag i hennes hand och fråga om vi inte kan gå närmare vattnet. Jag vill ta kort. Skicka till honom. Låta honom veta att här, just precis här, vill jag promenera med honom, hand i hand, intrasslade fingrar och skratt som bildar stora rökmoln omkring oss. Och jag tar kort. Ett. Två. Tio..

Ser ett par stå och kyssa varandra. Och jag tar ett kort på dom också, för dom såg så fina ut. Och så vill jag också stå. Mitt i kylan, utan att se resten av världen.

Och sen går vi tillbaks. Hela vägen upp till den buttra vakten utanför slottet som sträcker på sig lite extra när vi halkar förbi. Hela vägen upp och ner genom ringlande gator och förbi konstgallerier som får mig att stanna upp, nästan trycka näsan mot fönstret, och sucka åt de vackra färgerna.

– Han hade älskat det här, suckar jag. Och Kusin Vitamin ler, för hon vet att han aldrig lämnat mina tankar.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Kusin Vitamin & Jag

Jag är tillbaks i huvustaden och hemma hos Kusin Vitamin. Skönaste tjejen i stan, kanske landet, med det långa, svarta Pocahontas-håret. (Vilket för övrigt faktiskt gett henne just smeknamnet Pocahontas nu när jag tänker efter..)

Inatt låg vi ihopkrupna i hennes säng, fnissiga och övertrötta sådär som bara vi två kan bli när vi är tillsammans. Som så barn med vuxenproblem. Och vi pratade om ludna ben, morsor som lägger sig i och hennes eviga back and forwards med Han-som-aldrig-kommer-till-skott. Han som enligt hans vänner och familj aldrig slutar prata om henne och som varje gång på fyllan strular till det. Han som går från att bara se henne och ingenting annat, till att totalglömma och agera mot sina ord. Han som ingen utav oss förstår eller blir det minsta klok på, men som vi båda förstår varför hon inte kan bara glömma.

– Duu… Om jag råkar kyssa dig inatt, bli inte rädd. Slå till mig bara.

Va snackar du om? skrattar jag.

– Jomen.. Seriöst asså. Jag försökte kyssa lillsyrran i sömnen häromnatten.. Men hon hade så förbannat mycket mer hår än Han-som-aldrig-kommer-till-skott..

– HAHAHA! Du driiiver med mig!?

– Haha.. Nej… Bara så du vet. Jag kanske försöker kyssa dig inatt.

Men det blev aldrig några sömniga kyssar i natten där vi låg som de små flickor vi innerst inne är. Kusin Vitamin och jag. Båda med alldeles för stora hjärtan som mest bara ställer till det för oss. Båda i nästan-kanske-halv-relationer som driver oss halvt från vettet. Och båda så väldigt ömhetstörstande att vi sökte tröst hos varandra, precis som när vi var små. Tätt ihopkurade i sängen.

Och jag tänker när jag mitt i natten vaknar för ett ögonblick, hon är bäst i världen. Och i bröstet gör det ont av kärlek för tjejen med det långa Pocahontas-håret.

1 kommentar

Under Uncategorized