Monthly Archives: december 2012

Jag, en levande kulturkrock?

Och så en dag forsar orden igen. Får inte plats i allt det instängda och tränger sig ut. Spränger sig ut. Och på grund av en man. Alltid dessa män! Men inte på det viset, inte den här gången.

Du är lite som en levande kulturkrock, säger han. Vänligt, ärligt och med ett leende i dom skarpsynta ögonen. Men eftertänksamt. För du har din starka, färgrika personlighet. Latinan, ler han brett.  Du är öppen, varm och hörs. En hjärtlig, bra, genomgo tjej. Fin om man säger. Men så har du det där andra, den där väldigt svenska svenskheten som gör dig rädd för att säga fel saker, rädd för att ibland tala rakt och synas för mycket eller ses som något annat än snäll. Du talar med övertygelse och tryck, men lyssnar man så hör man osäkerheten. Janten, om man vill kalla det så. Och det är där jag kan se dina svårigheter – det är det jag tror folk inte förstår eller kommer överens med.

Och där sitter jag. Tar in, tänker och undrar hur en människa som bara träffat mig ett fåtal gånger och knappt kan mitt efternamn, ändå kan se sådant som många av de jag delat mitt liv med verkar ha undgått. Och jag tänker att han sätter på fingret på just den konflikt jag i tjugofem år haft inom mig, men aldrig förstått till fullo. Det är det som är motsägelsen i mig. Det som drar mig åt olika håll, vart jag än går i livet. Det som delar mitt hjärta i två, ibland oförenliga bitar och som jag fortfarande inte helt lärt mig att balansera emellan. Men när lär man sig det? Och hur?

Jag säger såklart inte allt det där. För han har ju rätt, nog är jag ibland rädd för att säga precis det jag tänker. Även om den andra delen av mig tycker jag ska det. Ut med det bara, tycker den. Så jag säger inte allt jag tänker, men jag nickar och bekräftar det han sagt. Ler, road men innerst inne dansar en osäker liten flamma, för vi pratar om ömma punkter nu. Och ömma punkter är ju trots allt just det – jädrans ömma. Och jag erkänner det förvånar mig han snappat upp det. Just det där – kärnan i mig. Ser i hans ögon att han kan förstå mig, å ena sidan, men att det å andra sidan kan vara ett problem. Om jag inte lär mig finna balansen i tid. Osäkerheten i mig (janten?) säger jag kommer bli ratad. Att jag inte är rätt för dom, för obalanserad och grön. För stormig i mig själv. Styrkan i mig, hon som brinner likt en fackla, säger åt mig att tro på mig själv. Att jag visst räcker till. Att jag har alla verktyg jag behöver inuti mig och att tiden är min vän. Tiden ska ge mig erfarenhet och förståelse, säger hon. Och jag hoppas så innerligt att hon har rätt.

Men när jag lämnar hans kontor kan jag ändå inte trycka undan osäkerheten. Rädslan att bli ratad av något jag känner så starkt för. Att göra dom besvikna, som haft förväntningar på mig. Ännu mer att göra mig själv besviken, jag som haft förväntningar på mig själv. För när det i grunden inte handlar om yrkeserfarenhet, utan någonting man är. När det handlar om det man i tjugofem år nöts, härdats, formats och skapats till – då kan det kännas som att man är rätt maktlös. För det handlar om mig. Och kärnan i mig som jag fötts med och ur. Det faktum att jag har två olika ben, där det ena hoppar rakt ut över stup och det andra står kvar för att doppa tån först, och ibland inte vet vilket jag ska stödja mig mest på. Båda, tänker jag spontant. Två ben ger mer stabilitet än ett. Mer styrka och balans.

Men vad gör man om benen reagerar och drar åt olika håll? Vad gör man när ens största styrka också är ens största svaghet?

 

 

Annonser

3 kommentarer

Filed under Uncategorized