Monthly Archives: februari 2010

Baksmällans morsa!

Jag lever fortfarande. Ganska otroligt med tanke på hur jag mått idag. Funderade på att ta livet av mig ett antal gånger, för det tror jag hade varit skonsammare. Funderade på det när jag försökte knyta skorna och marken gungade under mig. Funderade på det när jag kallsvettades på vägen till pendeltåget. Funderade på det när jag tyckte att tjejen som andades mittemot mig andades för högt. Jag fortsatte att fundera på det när jag upptäckte hur mitt hår luktade rök och sprit och gav mig kväljningar. Jag funderade lite till på det när jag såg en dagsgammal spya på perrongen i Jakan. Och jag funderade jävligt seriöst på det när jag blev snurrig av rulltrappan och fick springa bakom hörnet när magen vräktes ut och in.

Och jag fortsatte fundera resten av dagen. När jag bosatte mig på badrumsgolvet och somnade med huvudet mot toalettstolen. När jag på skakiga ben kände matlukten och hålet i magen sa åt mig att vräka i mig allt ätbart i huset, men blotta synen av mat fick mig att vilja flytta tillbaks till badrummet. Och fan om jag inte funderade på det när man tryckte på mina knappar. Kunde inte hålla käft och fick ett utbrott på min trångsynte morbror som tar allting personligt och inte vet hur man för en vettig diskussion. Det är jobbigt att älska människor som går en så väldigt mycket på nerverna 97,2% av tiden.

Och det är tur jag inte är en olycklig människa, för tro fan om jag inte hade gjort slag i saken då. För jag är impulsiv på gränsen till rent jävla dumdristig. Och jag har aldrig haft mycket till tålamod när det handlar om sånnahär saker.

Men nu säger jag istället ett stort, kursivt och tjockt BAKSMÄLLANS MORSA(!!!) och låter gammalt groll vara glömt. Kära Riesling, LM Blå och diverse oidentifierade ciggisar och ölsorter på Vassa Eggen, ni är förlåtna. Vakten som inte släppte in mig, Kusin Vitamin och grabbarna på Berns, jag förlåter dig med. Och Securitasvakterna som tyckte vi spelade för hög musik, dansade för vilt och skrattade för mycket i Skogås, vet ni.. Jag känner mig snäll ikväll. Jag förlåter er också. Vi ses nästa vecka, samma tid, samma kanal.

För sån är jag.

 

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Jag, Gamla Stan & Kusin Vitamin

– Han skulle älskat det här, säger jag till Kusin Vitamin. Hon bara ler. Hon har redan förstått jag tänker på honom.

Det spelar ingen roll att kylan pinar mig och jag måste dra den stora lila halsduken tätare omkring mig. Det spelar ingen roll att jag snubblar omkring som Bambi på isen gata upp och gata ned. Och det spelar ingen roll att den stackars vakten utanför slottet ser butter ut. För just nu är Gamla Stan så väldigt vacker, och det var så längesen jag var där.

Vi tar oss fram på de isiga gatorna. Ner till vattnet och båtarna och jag kan inte låta bli att dra tag i hennes hand och fråga om vi inte kan gå närmare vattnet. Jag vill ta kort. Skicka till honom. Låta honom veta att här, just precis här, vill jag promenera med honom, hand i hand, intrasslade fingrar och skratt som bildar stora rökmoln omkring oss. Och jag tar kort. Ett. Två. Tio..

Ser ett par stå och kyssa varandra. Och jag tar ett kort på dom också, för dom såg så fina ut. Och så vill jag också stå. Mitt i kylan, utan att se resten av världen.

Och sen går vi tillbaks. Hela vägen upp till den buttra vakten utanför slottet som sträcker på sig lite extra när vi halkar förbi. Hela vägen upp och ner genom ringlande gator och förbi konstgallerier som får mig att stanna upp, nästan trycka näsan mot fönstret, och sucka åt de vackra färgerna.

– Han hade älskat det här, suckar jag. Och Kusin Vitamin ler, för hon vet att han aldrig lämnat mina tankar.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘So bright and delicate’

Jag fick ett paket. Hörde det ända härifrån soffan som jag legat på hela morgonen och halvsovit, men honom på skärmen, skrattandes åt min morgongrinighet. Det damp ned på golvet med en tydlig duns. Och genast var jag vaken. Flög upp ur soffan.

Måste sett rolig ut när jag bokstavligen slet upp paketet. Litet barn på julafton. Värre. För jag är inget stort fan av julafton. Men brev, det älskar jag. Och brev från Honom, ännu mer, för han skriver de mest vackra meningar. Jag vet inte hur han gör, men det måste vara något magiskt med hans fingrar, för hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig kunna skriva så. Shakespear var likadan. Skapade magi.

Och Keats. Det var han som gömde sig i paketet.

– You said you wanted me to bring the book with me.. But there’s still 39 days for me to be there. Thought I’d just send it instead. Like a late Valentine’s gift.

Och jag bara dör. Smälter totalt. För han minns så väl alla dom där småsakerna jag säger. Som att jag tycker om blått. Och havslukten. Och apelsiner.. Småsaker som han sen, med sin magi, förvandlar till stora saker..

Och jag vill bara gråta. För jag blir så glad att jag svävar och hjärtat sjunger och hela jag känns som sommar. Varmt, ljust och lätt. Färgglad, bekymmersfri, lycklig. Precis som när jag sitter där på bryggan om sommaren och dinglar med fötterna vid kanalen medan måsarna glatt konverserar däruppe i det blå med dom vita fluffiga.

Jag vill bara gråta – för för varje dag som går finns där nya tecken på hopp och kärlek och liv. Olivkvistar överallt.

”– You fear, sometimes, I do not love you so much as you wish. My Dear Girl I love you ever and ever and without reserve. The more I have known the more I have lov’d.–”

 

(Ur ‘So bright and delicate’, Love letters and Poems of John Keats to Fanny Brawne)

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Innan jag däckar

Jag har inget att skriva. Eller det är nog mest så att hjärnan inte fungerar. Däckar nog snart. Av samma anledning som man inte ska sms:a när man halvsover, bör man kanske inte blogga heller…

..men jag var bara tvungen att säga att fan vad kul jag hade ikväll! Och faaaaan vad jag vill ha det här jobbet!

 

(För övrigt finns jag nu på Facebook som Fari Ahn.. För den som har lite hjärta och tycker det är synd om mig som bara har 4 vänner. Pussotack!)

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Maybe tomorrow I’ll find my way home

Jag känner mig smått oinspirerad. Tror det är för att jag är lite för nervös just den här veckan. Kan liksom inte riktigt få ur mig saker och ting. Orden fastnar i halsen, halvvägs ut. Och fingrarna rör sig inte riktigt lika lätt över tangentbordet, flyter inte som de brukar, snabbare än mina tankar..

Det är dom där arbetsintervjuerna som är bovarna i dramat. Jag vill så gärna och oroar mig för mycket. Vill så gärna hålla måttet. Vill så gärna hitta något att trivas med.Vill så gärna flytta. Börja om. Hitta ett hem igen.

Ett hem. Frihet. Privatliv. Space. Mina regler. Mina saker. Vin och umgänge när jag vill. Mycket färg, en märklig blandning av teer och alldeles för hög musik. Vill packa upp allt mitt krimskrams som jag ekorrsamlat under åren. Krimskramset som berättar historien om mitt liv för den som väljer att se något annat än skräp. Lappar jag sparat från hela min skolgång  och pennor och akvareller och akryler och teckningar och brev och bilder och böcker och skivor och rökelser och filmer och ljus och halvfärdiga låttexter och för att inte nämna den ofantliga mängd dagböcker jag skrivit ut genom åren..

Så håll tummarna för mig därute. Imorgon och fram till på lördag är det dags för mina eldprov.

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

För att ljud är kärlek

Nu har det snart gått en vecka sedan jag senast hörde hans röst. Inte för att vi inte pratar med varandra, utan för att det dom senaste dagarna endast varit i skrivande form och jag nu börjar känna av ett enormt behov att få höra honom. Höra den där lagom raspiga rösten, och det där småhesa skrattet som får mitt hjärta att slå multipla kullerbyttor och saltomortaler och slå som en djungeltrumma i mitt bröst.

Jag älskar hans röst. Ja, självfallet just för att det är hans röst och ingen annans, men där finns något mer.. Den är behaglig. Mjuk och varm. Och så väldigt nyanserad. Hans röst är det med honom som är absolut lättast att läsa. Och kanske är det just därför det känns så väldigt viktigt för mig att höra den. Den gör mig trygg. Ger hjärtat vingar.

Och jag blir plötsligt så väldigt glad att jag inte är döv. För jag vet inte hur jag skulle kunna leva ett helt liv i tystnad. För jag är beroende av ljud. För jag älskar nyanserade, raspiga röster. För jag älskar ljudet av hans leende. För jag älskar ljudet av hjärtan som slår ikapp.

För att ljud är kärlek. Och utan kärlek är jag ingenting.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

It’s all about the little things

Ibland förvånas jag över att han faktiskt tänker på mig. Jag menar, han tänker på mig även fast vi inte pratar eller skypar eller skriver. Han tänker på mig mitt i natten, när han jobbar, när han vaknar, när han är ute med vänner.. Och även om han kanske gjort det förr, så har han aldrig visat det så tydligt som nu. Att han tänker på mig på samma sätt som han ständigt finns i mina tankar.

Han brukade vara världsbäst på att höra av sig precis då jag lärt mig att ignorera saknaden. Varje gång jag var på väg bort, från honom, var det som om någonting plingade till på hans inbyggda radar. Och så ringde han. Eller skickade ett sms. Eller ett omsorgsfullt skrivet mail. Och det brukade göra mig så väldigt arg, att han kunde känna sådant på sig. Att han alltid fick tag i mig igen, så snart jag börjat hitta hem.

Men något är annorlunda nu. Det är han som håller kontakten nu. Han som tänker på mig när han är på zoo med vänner och familj och sen skyndar hem till Skype för att berätta att han köpt med sig presenter. Bara för att han kom att tänka på mig när han såg girafferna. Jag som älskar giraffer..

Det är dom där små, stora sakerna igen. Just precis dom sakerna som fått mig att börja lita på hans känslor igen. Söta sms mitt i natten. Lyckosms. Korta mail där han påminner mig om att han älskar mig. Mjukdjursgiraffer han köpt för att han mindes mig. Brev som dimper ned i brevlådan. När han läser Keats dikter för mig innan jag somnar..

Det är dom där små, små, stora sakerna… Och jag älskar hur han aldrig upphör att förvåna.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized