Tag Archives: Vilse

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Villovägar

Det är svårt, när människor förändras. När tid och distans och livet kommer emellan och man luras ut på villovägar. Ibland behöver man inte ens luras dit – vinden liksom för en dit ändå. Och ibland visar det sig i slutet att villovägen var det enda rätta. Att man någonstans hamnar där man ska, oavsett vad man tänkt sig från början. För så är det ju med förändring. Den är konstant och aldrig döende. I ständig rörelse, outtröttlig i sin bana. Men ibland tröttar den ut oss på vägen. Får oss att undra, att falla, att skrapa upp armbågar och knän och sträcka oss ut efter hjälpande händer.

Det är svårt, när känslor förändras. Svårt när det sker i otakt och oreson. Svårt när de hamnar på villovägar som inte tycks ha en ände. Men det ger sig. Det gör det alltid. Och alla som söker kommer att finna. Not all those who wander are lost.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om grannens son och bortglömda minnen

Det är märkligt hur vissa människor raderas ur ens minnen. Hur man liksom bara kan glömma bort deras blotta existens. Som om de suddats ut av tiden och aldrig riktigt funnits.

Jag kom att tänka på honom helt plötsligt. Vet inte vad det var som egentligen framkallade minnena av oss båda som vilsna tonåringar, men plötsligt fanns de bara där. Bilderna av hans mörka lockar och lite skygga leenden. Av hur hans far en gång nämnt för min far att sonen plötsligt verkade så glad jämt. Att han förändrats och numera var ivrig att hälsa på varje helg. Trots att han tidigare alltid klagat över att där inte fanns något att göra eller någon att träffa. Och minnet av hur allting började med ett väldigt oväntat telefonsamtal.

Grannens son var någon jag bara hört talas om. Bodde i Göteborg, liksom hans far en gång gjort, lyssnade på Kraftwerk och hälsade ibland på, men ville sällan. Jag antar att det lilla samhälle jag bodde i på den tiden inte direkt kunde mäta sig mot Göteborg. Där fanns knappt en affär ens och ännu färre intressanta människor att lära känna. Och varje gång han hälsade på sin far spenderade han hela dygnen inlåst på sitt rum och kom knappt ut därifrån mer än för att äta. Allt detta var sådant jag råkat höra när grannen pratade med mina föräldrar och jag minns jag vid något tillfälle slängde ur mig att ”..men säg till honom att komma över och hitta på nåt med oss” utan att riktigt veta vilket ”oss” jag menade och utan att riktigt tro någon skulle ta mig på orden. Och faktum var att jag ju faktiskt var lite nyfiken på den här sonen som det pratades om så mycket.

Första gången han ringde förstod jag ingenting. För inte kände jag igen rösten och inte namnet och samtalet med hans far hade jag redan glömt. Men så hade man alltså tagit mig på orden och innan jag visste ordet av var jag på väg till grannhuset för att för första gången träffa honom. Grannens son. Jag minns jag fick gå ända upp till vindsvåningen, där han hade sitt rum, och att han var betydligt längre än mig. Nästan axellånga, mörka lockar och svarta kläder. Och jag, som trodde att jag var blyg, förundrades över hur blyg han var. Vi var tafatta till en början, utan att veta vad vi skulle prata om eller varför vi riktigt befann oss i samma rum. Men trots det, trots tystnaden och den emellanåt pinsamma osäkerheten, så var det något som höll oss båda kvar där. Någon form av samförstånd kanske. Kanske var det just den där vilsenheten och känslan av att inte riktigt höra hemma som gjorde att vi någonstans ändå fann varandra.

Jag såg också förändringen. Hur han plötsligt började komma varje helg, alltid ivrig att se mig. Och jag, som trots att vi egentligen aldrig gjorde något mer än tittade på filmer och lyssnade på musik, tyckte om att sitta där i hans rum och bara vara tysta. Jag kan fortfarande förnimma den rent elektriska atmosfären i det lilla rummet den kvällen då han sökte mina fingrar och flätade ihop dom med sina, innan han strax efter försiktigt pussade mig på munnen. Och även om jag aldrig föll för honom så var det ändå något fint med allt det där. Oskyldigt och kravlöst.

Men det är märkligt. Hur allt det här tycks ha suddats ut och bleknat bort. Och hur jag fortfarande inte kan minnas riktigt vad som hände sen eller när vi slutade ses. Jag minns bara det. Två vilsna tonåringar i ett vindsrum och hans skygga leende. Och jag kan inte låta bli att undra vart han tog vägen.

 

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kinda got the blues

Idag går jag runt med en klump i halsen och längtar mest efter att rulla ihop mig till en liten boll och bara vara liten i mammas knä och bli struken över håret och fly hela livet och inte vara förvirrad och trött och orkeslös och jag vill åka tillbaks till solen i Spanien och aldrig komma hem igen och sluta jobba och sluta plugga och sluta vänta och sluta sakna och sluta undra och sluta tvivla och jag vill borra ner tårna i den vita sanden och bara lyssna på vågornas brus och känna sältan i luften och höra måsarna skratta sig hesa och sen vaggas till sömn och drömma mig bort till landet där allt är enkelt och sen stanna där.

Orkar inte riktigt idag.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om Spanjoren

Det var sommaren 2008 och jag var vilse igen. Hade sökt mig till Spanien några månader tidigare för att söka efter mig själv och efter meningen med livet. Som dom flesta andra. Hade fått en chefspost på företaget jag jobbade för och jag visste inte alls vad jag höll på med, egentligen. Kämpade för att hålla huvudet över vattenytan och klarade mig för det mesta, men det tog på mina krafter och jag sökte återigen närhet. Det var så jag träffade Spanjoren.

Han jobbade i köket på mitt hotell. Jag minns fortfarande inte riktigt första gången vi talades vid, men jag tror det var kvällen då en gemensam vän bjudit med honom ut. Vi skulle alla ner till Magaluf och dansa och jag minns han hela tiden log mot mig. Såg nyfiken ut och var trevlig och hade nära till skratt. Och han var så väldigt olik dom andra spanjorerna, dom som stod parkerade vid väggarna kring dansgolvet och sökte med blicken. Jag trivdes i hans sällskap. Han var alltid så glad – och jag behövde någon som lyfte upp mig.

Det tog inte lång tid för oss att börja dejta. Och eftersom vi båda alltid varit sådana som gärna skippat dejtandet och hoppat direkt in i nästa fas, så tog inte det heller särskilt lång tid och snart visste alla att vi var ett par. Och jag minns alla dom nätter vi låg på balkongen i hans familjs trånga lilla lägenhet och tittade upp på stjärnorna och pratade musik. Vår egna lilla koja i direkt anslutning till hans lilla, lilla majaplantage. Där sov vi. Nästan varje natt. Och han brukade berätta för mig om sin musik, flamencosångare, och jag brukade berätta för honom om mina drömmar. Och han blev alltid tyst. För han visste mina drömmar inte var kompatibla med hans egna.

Mina chefer brukade klappa mig på ryggen och skrattandes kalla mig för hjärtekrossare av rang. Kanske hade de rätt ända från början, men jag vet att deras ord senare brukade ringa i mina öron. Trots att dom var menade som ett vänskapligt skämt. Jag minns jag tog åt mig, för jag visste jag sårade honom. Spanjoren med dom uttrycksfulla ögonen som bad mig stanna på hans ö. Som gjorde allt för att jag skulle älska honom.

Han tog med mig på hotell en gång. Det var dagen innan han tog med mig på El Barrio-konserten på arenan och han hade planerat det länge, fick jag senare veta. Spenderat halva sin lön på att överraska mig och göra mig glad. Och jag minns fortfarande hur förvånad jag kände mig när jag fick öppna ögonen och fann mig själv stå på en balkong vars utsikt fick mig att hålla andan. Och jag blev glad, självklart blev jag glad, men jag undrade. Varför gjorde han det där? Han visste ju…

Vi lät timmarna fly medan vi vandrade barfota på sandstränder och åt melon och badade i jacuzzis på hotellets spa-avdelning och jag var lite smårädd för kvällen och hur den innebar att jag skulle hamna ensam med honom i ett hotellrum. Bara han och jag. Och alla hans förväntningar. För jag kände det på mig. Där fanns någonting kvar, fler överraskningar. Och nu skrämde dom mig lite.

Jag satt där på balkonggolvet iförd en mjuk, vit hotellmorgonrock när han dök upp bakom mig med ett litet paket i handen. Och jag minns hjärtat nästan stannade när jag förstod det var en ask och genast visste vad som fanns däri. Han måste ha sett paniken fladdra till i mina ögon för han skyndade sig att lugna mig.

– Jag.. Det är ingen sån ring.. sa han och det skar i mitt hjärta när jag, trots att han försökte dölja det med ett leende, hörde hur sårad han lät. Jag hade gärna velat, men jag vet ju.. du skulle sagt nej.

Han grät när han lämnade mig på flygplatsen. Trots att han kämpade emot. Och jag grät jag med. För det gjorde ont att se honom ledsen och veta jag var orsaken. Men jag brukade trösta mig själv med att han nog snart skulle glömma. Finna någon ny. Enklare. Mer värd hans tid och presenter och kärlek. För jag visste inte hur man skulle ta hand om den. Och med tiden började jag glömma bort honom, för en människas minne gör så ibland. Glömmer. Och utav mitt huvud och mitt hjärta har det alltid varit hjärtat som varit starkast och Spanjoren fick aldrig riktig tillgång till den delen av mig. Den var upptagen.

Men han har inte glömt. Han låter mig veta det ibland. Han lät mig veta det igår när jag hittade en lång kommentar på en gammal bild från Spanien på Facebook. Och jag undrar varför han fortfarande hoppas på att jag ska ändra mig. Undrar varför han fortfarande tycker så mycket om mig. För allt jag gjorde var att göra honom illa, trots att jag inte menade det.

Och sen tänker jag att jag är dum som undrar. För jag vet ju svaret.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om exil och svartsjuka

Vi vaknar upp ‘tillsammans’ idag igen. Trots att jag egentligen inte är säker på att jag vill. Back in the comfort zone. Igen. Och jag kan inte riktigt ta mig ur den just den här morgonen (som kanske inte får kallas för morgon längre enligt reglerna som jag sällan brytt mig om). För han vill prata om mina tvivel. Ställer frågor jag inte vill svara på och som han egentligen inte behöver fråga om för jag tror han ser svaren när han tittar på mig från andra sidan skärmen. Hans ögon är som röngten som ser rakt igenom mig. Idag gör det mig ledsen. Eller kanske arg.

Igår frågade jag honom om han raderat mig på Facebook. Fast han lovat. Fast han berättat att när hon krävt det av honom så hade han vägrat, precis som med breven. Men jag kunde ju inte hitta honom längre.. Spårlöst försvunnen ur min vänlista och sökmotorer, precis som om jag blivit blockad. Och vad ska man tro när det inte vore första gången? Och jag vet ju hon bett om det. Och jag kan inte riktigt förstå varför hon nu, för första gången någonsin, plötsligt lagt upp en ny profilbild. På dom. Tillsammans. Tätt ihopslingrade med intrasslade fingrar och armar och alldeles gosiga och leendes. Som en rak höger. Och det kanske är just det som är tanken..

Har ni någongång känt er svartsjuka i vetskapen om att ni inte har rätt att känna så? Det var precis så jag kände. Svartsjuk. Jag som hatar och skyr svartsjuka lika mycket som jag hatar och skyr blodpudding eller orättvisor eller intolerans. Men här satt jag alltså, igårnatt, och glodde mig sjuk på den förbannade bilden som tycktes hånskratta mig rakt i ansiktet. Här får du din dumme fan, precis vad du förtjänar! Kände mig illamående. Och arg på mig själv för att jag ens haft mage att leta in the first place. Arg och frustrerad ville jag kura ihop mig med Kusin Vitamins fula hund och gråta ögonen ur mig av skam över att känna mig svartsjuk på något och någon jag inte har någon rätt till. För han är fortfarande hennes, och inte min.

Och nu sitter jag här igen.. Pratar om att gå i exil. Åtminstone för ett tag. Och jag ser hur det där sårade uttrycket kommer tillbaks i hans ögon, fast han ler. Och mitt hjärta blöder igen. Men jag måste bort. Jag behöver andrum. Fler nattliga promenader och gungor.

– I’m just insecure that right at this final stage, you’ll decide to bail out..

Det är mindre än en månad kvar.. Och paniken bara växer.

 

5 kommentarer

Filed under Uncategorized