Tag Archives: Panik

‘För jag är fast i det här, min egen kärleksaffär’

Vi pratar nervositet och prestationsångest, Söstra Mi och jag. Om allt det där som händer i magen och i huvudet sekunderna innan. Och jag önskar litegrann att jag kunde vara där hos henne. Hålla hand och följa med, såsom man gjorde när man var liten. Trösta och förminska det som verkar farligt. Så jag berättar för henne om en av de största hemligheter jag har. Om det som hämmar mig, samtidigt som det driver mig framåt.

Såg ni mig skulle ni nog aldrig tro det. Att jag sekunderna innan nästan ger vika för paniken. Nervositeten. Att jag blir yr och osäker och halsen som snöras ihop och hjärtat som skenar. Såg ni min blick där jag stod i spotlightens ljus skulle ni aldrig ana. Hur jag dom första två minuterna är förblindad av skräck. Ser ingenting. Men det är det som driver mig. Den totala skräcken för rampljuset. Och den fasta beslutsamheten att övervinna den. Hur den gör mig svag och stark på en och samma gång. Som två sidor av ett mynt. Hur den ger dom största kickarna. Hur jag fullkomligt älskar, men ändå hatar. Hur allting är mer paradoxalt än någon anar. Precis som livet självt. Som kärleken.

Det är därför jag fortsätter. Och jag kommer aldrig att sluta.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om natten när punkten sattes

Det är sent. Betydligt mycket senare än vad som egentligen är bra för mig. Jag minns jag tänker på det när jag inser att mitt alarm kommer ringa om tre och en halv timme och jag har en tretton timmar lång dag att jobba framför mig..

Och han maler på. Skriver essäer om  hur illa jag gör honom. Om hur han ska göra allt han kan för att få mig att ändra kurs och gå efter hans kompass. Om hur jag bryter löften och gör misstag och.. Om att jag står ansvarig om någonting ‘händer’ honom.

Det är där jag på riktigt reagerar. Och tårarna som trillar nedför mina kinder är inte längre ledsna, utan föds ur ren ilska och frustration över korten han just valt att spela. Jag tänker jag har allt varit här förut, innan Gitarristens tid. Jag känner igen mönstren, och minnen som varit avlägsna och bleknade gör sig påminda. Minnen av ilsket ringande telefoner och vanvetts-jakter kring tågspår, sönderslagna dörrar och skräckslagna samtal till vänner och familj. Ljudet av splittrat glas mot parkettgolvet i min gamla lägenhet och lukten av blodiga händer. Jag minns kallsvetten och ångesten och paniken jag kände de gånger jag låste in mig i det gröna lilla badrummet och låg i fosterställning på det kalla golvet medan tredje världskriget pågick därutanför.

Och jag minns alla tårar. Alla dessa ofantliga mängder tårar som inte borde borde få gråtas när man är så ung, alltför tidigt i livet. Tårar som inte borde få gråtas alls.

Jag tänker det är så fel. Det är så väldigt fel och blotta tanken får det att krypa i hela min kropp. För jag kan inte förstå. Hur tänker man? För inte kan man väl medvetet vilja såra en människa på det viset? Tvinga någon att stanna, om inte ett släckt liv ska läggas på denne någons samvete? Vart finns kärleken i det? Vart finns ”jag vill bara att du ska vara lycklig”?

Men kanske är det så. Att det bara är okej att vara lycklig om man är just med den personen och vill man inte ha honom, ja då förtjänar man all världens djävlighet..?

Kusin Vitamins fula hund lägger sin fuktiga nos mot min halsgrop och gnyr och för första gången sedan jag berättade jag tänkte sätta punkt, ser jag nu bort från helvetesskärmen. Och jag trycker det lilla djuret mot mitt bröst och begraver ansiktet mot den sträva lilla kroppen och gråter bittra tårar. För jag förtjänar inte det här.

Inte efter alla år av väntan och uppoffringar och kärleksförklaringar och ändlösa nätter och gånger jag ställt upp för honom. Trots att han inte fanns där för mig. Inte efter alla gånger jag försvarat och förlåtit. Saker jag kanske aldrig borde ha försvarat egentligen…

Och det är min tur att prata. Tycker det känns märkligt att jag inombords ändå känner mig så lättad. Ja, som om huvud och hjärta bildat en enad front och efter så många år funnit varandra igen. Dom håller varandra i handen nu. Tycker jag borde känna mig panikslagen, som dom andra gångerna. Men han är smart. Manipulativ. Och jag känner honom väl, väldigt väl. Den här gången var jag förberedd.

– …on April 7th, I will land in Skavsta and will walk the 100km to Stockholm. I will walk the city until I find you and I will stand there in front of you, arms outstretched, having forgiven you for breaking my heart, as I always do…

Förlåta mig? Han gör alltid det? Jag förstår inte riktigt.. Jo, jag vet jag kan vara svår, ja jag är nog inte hälften så bra som jag ibland kanske låter, men när det gäller Honom och mig så är och har det aldrig varit jag som stått för alla saker att förlåta. Det är inte jag som felat och svikit.

– Han kommer försöka få dig att känna skuld, sa Priceless en gång. Jag minns det glasklart nu. Det är så han kommer försöka få dig att aldrig lämna honom.

Och jag känner mig plötsligt så trött. Säger till honom jag inte orkar mer, att nu går jag. Och han protesterar, skriver med kursiva versaler och säger åt mig att stanna och lyssna och prata.

Men jag har inget mer att säga.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Cos I am like this, because you did like that, believe me if I could I would jump this track’

– Christ —,  never ever leave me?

Och jag får panik igen. Tänker att jag är så ung och jag litar inte på Honom och jag vill inte lova saker jag inte vet om jag kan hålla för sånt har man ringar till och jag är ingalunda redo och när Han pratar om sånna saker vill jag dra täcket över huvudet och knipa ihop ögonen och sätta händerna för öronen och skrika BLA BLA BLA BIIIINGOOO så det skakar i husväggarna och jag känner mig lite spyfärdig och jag tänker att min reaktion på Hans ord inte kan betyda något gott. Alls. Och jag trycker mina fingrar så hårt mot tinningarna att dom vitnar och det nästan gör ont och fokuserar på att stänga Hans ord ute för jag vet inte hur jag ska hantera dom.

Så jag börjar prata om vädret. Och Han fattar ingenting. Och det känns nästan bra. För nu ser Han mig inte. Skölden är på plats. Och den skaver inte längre.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om exil och svartsjuka

Vi vaknar upp ‘tillsammans’ idag igen. Trots att jag egentligen inte är säker på att jag vill. Back in the comfort zone. Igen. Och jag kan inte riktigt ta mig ur den just den här morgonen (som kanske inte får kallas för morgon längre enligt reglerna som jag sällan brytt mig om). För han vill prata om mina tvivel. Ställer frågor jag inte vill svara på och som han egentligen inte behöver fråga om för jag tror han ser svaren när han tittar på mig från andra sidan skärmen. Hans ögon är som röngten som ser rakt igenom mig. Idag gör det mig ledsen. Eller kanske arg.

Igår frågade jag honom om han raderat mig på Facebook. Fast han lovat. Fast han berättat att när hon krävt det av honom så hade han vägrat, precis som med breven. Men jag kunde ju inte hitta honom längre.. Spårlöst försvunnen ur min vänlista och sökmotorer, precis som om jag blivit blockad. Och vad ska man tro när det inte vore första gången? Och jag vet ju hon bett om det. Och jag kan inte riktigt förstå varför hon nu, för första gången någonsin, plötsligt lagt upp en ny profilbild. På dom. Tillsammans. Tätt ihopslingrade med intrasslade fingrar och armar och alldeles gosiga och leendes. Som en rak höger. Och det kanske är just det som är tanken..

Har ni någongång känt er svartsjuka i vetskapen om att ni inte har rätt att känna så? Det var precis så jag kände. Svartsjuk. Jag som hatar och skyr svartsjuka lika mycket som jag hatar och skyr blodpudding eller orättvisor eller intolerans. Men här satt jag alltså, igårnatt, och glodde mig sjuk på den förbannade bilden som tycktes hånskratta mig rakt i ansiktet. Här får du din dumme fan, precis vad du förtjänar! Kände mig illamående. Och arg på mig själv för att jag ens haft mage att leta in the first place. Arg och frustrerad ville jag kura ihop mig med Kusin Vitamins fula hund och gråta ögonen ur mig av skam över att känna mig svartsjuk på något och någon jag inte har någon rätt till. För han är fortfarande hennes, och inte min.

Och nu sitter jag här igen.. Pratar om att gå i exil. Åtminstone för ett tag. Och jag ser hur det där sårade uttrycket kommer tillbaks i hans ögon, fast han ler. Och mitt hjärta blöder igen. Men jag måste bort. Jag behöver andrum. Fler nattliga promenader och gungor.

– I’m just insecure that right at this final stage, you’ll decide to bail out..

Det är mindre än en månad kvar.. Och paniken bara växer.

 

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dubbla raggsockar

Okej, jag har slutat hyperventilera. Jag flydde datorn. Och Honom. Ett par timmar på hästryggen och den iskalla vinden piskandes i ansiktet fick paniken att lägga sig. Och tvingade mig att andas djupt. Nej, jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är som händer, men om det nu händer så snart (vilket det MÅSTE göra för om inte så ger jag fanimej upp!) så känner jag mig åtminstone inte lika skräckslagen vid tanken på det.

Jag vet faktiskt inte ens hur vi kom fram till det här. Eller jag kom inte fram till någonting. Jag ordbajsade. Som vanligt. Hade ett av mina, med honom ganska ovanliga, moments då jag inte kunde hålla käften om allting jag på sistone tänkt om honom. Jag bad inte om någonting, förväntade mig ingenting och trodde ingenting, men någonstans där mellan raderna på mina alltför smiley-fattiga meningar måste han ha insett allvaret. Han måste insett det långt före mig när han plötsligt bad om förlåtelse för hans druckna telefonsamtal igårnatt där han mumlat om hur ont det gjorde när det kändes som om jag gled ifrån honom. Igen. Han sa att han inte orkade med det. Att det inte fick bli så igen.

Han måste insett det långt före mig. För helt plötsligt berättar han att han tagit ett beslut. Ord som genast fick mig att haja till (för det är så väldigt sällan ‘beslut’ och Han går hand i hand).

– I’m offering you everything you’ve ever wanted.. And now it seems to me you’re saying you don’t want it anymore?

– No. That’s not it. I’m just afraid of hurting again. I can’t stand no more lies. Not one single little lie.

Det är nog bäst jag tar på mig dubbla raggsockar den här gången. För den här gången handlar det inte bara om att vänta. Den här gången handlar det om att våga stå kvar när han väl hunnit ifatt. Och inte låta mina fötter frysa till is. Och alla ni som kallat mig modig… Jag hoppas ni har rätt. Verkligen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vad är det som händer?!

Okej.. Vad är det som händer?! Det känns som om jag står på toppen av en svart backe och börjat åka utan att jag varit beredd på det, utan att veta hur man gör och utan den minsta kontroll. Och i min panik har jag fått tag i hans jackärm. Och båda faller vi handlöst. Vad är det som händer?

Jag tror att jag precis ställde ett ultimatum utan att veta om det. Och helt plöstligt står jag här, handfallen och oförståendes, med löften om att allt ska vara förändrat innan slutet av april. Och det är löften jag hört så många gånger förr, och som han brutit så många gånger förr, men jag har aldrig fått en tidsram förut. Och jag vet inte om det är jag som är totalt dum i huvudet eller om det är normalt, men jag känner mig smått panikslagen. Är det verkligen vad jag vill? Men det är väl klart – jag har ju väntat på det här i åååår! Eller? Tänk om han dyker upp här, utanför min dörr, och jag plötsligt inte känner någonting? Men hur skulle jag inte kunna känna något? Han har ju definierat hela mitt liv dom senaste åren. Men tänk om jag ångrar mig?

Varför känner jag mig skräckslagen? Det är inte så det ska vara. Jag har ju redan gått igenom alla scenarion. En gång, två gånger, femtonhundrasjuttiotolv gånger. Och inte i ett enda av dom har jag fått panik av att få som jag vill.

Vad är det som händer!?

5 kommentarer

Filed under Uncategorized