Tag Archives: Kusin Vitamin

Om den stora väntan – del 2

Jag ser henne inte så ofta längre. Det är underligt hur det fungerar med det där när man tänker efter. Hur kommer det sig att vi ses mer sällan nu när vi bor ihop, än när vi bodde mil från varandra? Men ikväll är hon alltså hemma. Vrider om nyckeln och ser en hög av ångest ligga i fosterställning på hennes säng. Ångesthögen, det är jag det. Hon frågar hur jag mår och jag gör mitt bästa för att le ett leende som ser någotsånär äkta ut. Och möts av svarta, skeptiska ögon. Jag vet jag inte lurar någon med mitt leende. Jag vet jag osar av så mycket ångest att hela lägenheten stinker och behöver saneras. Så mycket att stanken når ända till min mor som 32 mil bort ringer mig mitt i nätterna för att höra mig ljuga om hur jag mår. Men jag vet inte vad annat att göra än att le och låtsas som ingenting. Det är ju så det måste bli nu.

Ändå sitter vi där en stund senare med glansiga ögon. Nåväl, hennes är glansiga. Mina rödgråtna. Och sängen en enda salt vattenpöl. Mellan hickan och hostan och snörvlandet utropar jag förtvivlat att jag inte vet vad jag ska göra. Att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt som gör ont. Och att jag inte står ut med mina tankar. Och där sitter hon, så sval och uppgiven.

– Jag vet, säger hon och ser ut i tomma intet. För det spelar ingen roll vad dom säger, eller vem man träffar, eller hur ont det än gör eller hur destruktivt det än är… Man väntar ändå. 

Och där sitter vi återigen. I samma båt hon och jag, men ändå inte alls. Precis som vi gjorde den där natten vid gungorna. Med våra trasiga hjärtan bultandes i kupade små händer och älskar så mycket att vi förblöder. Och väntar på att de vi älskar en dag ska plocka upp dom innan de slutar slå. Innan allt blod är förlorat och inget längre går att rädda. Innan allt är försent.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Trocadero

Att stryka streck visade sig inte vara helt lätt. Inte för Kusin Vitamin. Att stryka ett stort och tjockt och rött streck över Strecket visade sig vara ännu svårare. Trots att det redan påbörjats både en och två gånger. Stora, röda streck är liksom slutgiltiga. Och det är det där slutgiltiga som gör det så svårt så länge det någonstans finns hopp om förändring. Och jag ser det i Kusin Vitamins ögon i det skumma ljuset. Hoppet, falnat men ännu inte riktigt utbrunnet. Trots det hon säger om att det är på riktigt nu. Så jag gör vad jag kan för att finnas där. Gör det jag är bäst på – delar med mig av min ord. Och hon visar sin tacksamhet genom att fylla kylskåpet med Trocadero. Trocadero har blivit en tradition. Vårt sätt att visa uppskattning och kärlek. Gäster som kommer kommer med Trocadero. Har börjat lära sig vår tradition. Och när vi sen sitter samlade vid bordet någon vecka senare, över ännu en flaska av den gyllenfärgade drycken, ser jag det. Det tjocka strecket har suddats ut lite i kanten. Och jag undrar varför det så ofta är så. Varför är det ibland så svårt att släppa taget?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Lilla Kina och bananlådan

Vi stoppar ner Lilla Kina i en bananlåda och tittar på Disney. Massäter apelsiner och skrattgråter och diskuterar diverse oviktiga viktigheter.

– Eric skulle bergis varit megahet om han varit på riktigt, mumlar jag.

– Mm… faktiskt. Och om han gjorde något åt håret, säger Kusin Vitamin fundersamt. Rakade av sig allt kanske. Åh, eller södertofs!

– Åh! Tofs! Ja!…. Eller det skulle nog räcka med att han bara rufsade till det ordentligt. Lite surfar-style du vet..

– Ta ut mig härifrån!

Och vi tittar på den lilla 6-åringen i bananlådan. Lilla Kina som muttrandes vrider och vänder sig som en liten mask där hon ligger, inrullad i ett överkast.

– Du är ett eskimåbarn. Det går inte, svarar jag och rycker på axlarna. Som om det är det mest självklara i världen.

– Åh men.. Åh.. Okej.

Det är fint det där. Att titta på Disney och vara oviktig och leka eskimåbebis i bananlåda med små kusiner som accepterar de mest vrickade lekar. Och jag är nog världens bästa barnvakt.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att turas om med vuxenpoängen

Det är lustigt hur vi turas om, Kusin Vitamin och jag. Med att vara vuxna menar jag. Hur det ena dagen är jag som pratar tvättider och storkok, för att det i nästa stund är hon som står i köket och tjatar på mig att äta frukost. I morse var en sådan dag. Då jag irrade runt fram och tillbaks, som jag gör varje morgon. För ovanlighetens skull hade Kusin Vitamin sovmorgon – likväl stod hon där och hötte med pekfingret.

– Shit.. Jag börjar bli som morsan, mumlade hon medan hon omsorgsfullt bredde mina skinksmörgåsar.

– Ja, du är din mors dotter trots allt, nickade jag med munnen full av mintskum.

Och så pussade hon mig på kinden och vinkade av mig vid dörren. Såsom min egen mor alltid gjorde när jag var liten och skulle till skolan. Och jag kan inte låta bli att skratta där jag går och tänker på frukosten jag fått medskickad. Det är skönt. Att kunna turas om att vara den vuxna. Himla skönt.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och vi hamnar på Carmen..

Vi vandrar omkring på gatorna i söder, Kusin Vitamin och jag. Mörkret har fallit för längesen och den vintervita snön är inte längre vit där den förvandlat trottoarerna till brunsörjiga floder. Vi hamnar på Carmen så småningom. För att bota hennes inbillade bakissymptom och min förkylning med det enda som verkligen fungerar; alkohol. Och trots att tavlorna hänger snett, meddelanden finns karvade i de skeva borden och trots att en kvinna börjar bråka med bartendern, så är det någonting med den lilla puben som är himla fint. Kanske är det alla minnen från förra vintern. Eller det faktum att vi nog känner oss ganska hemma där, i mitten av en udda samling människor. Kanske är det för att ingenting känns för pretentiöst eller ofint. För att man på Carmen inte någonsin känner sig nerklädd.

Och det är så fint att sitta där med den finaste kusinen i världen. För i hennes ögon finns aldrig något dömande. I hennes ögon finns bara förståelse och tolerans. Värme och så väldigt mycket omsorg. Och vi ser på varandra sådär som vi ofta gjorde förr, när vi spenderade all vår vakna tid ihop. Vi skrattar och slår händerna i bordet och delar med oss av saker ingen annan någonsin får veta. Och när det blir tyst, talar vi i mellanrummen. Och så tänker jag för mig själv, när jag pussar henne farväl, att en vän som henne borde alla människor få ha. Inför henne behöver man aldrig vara rädd eller skämmas. Och det är det finaste jag vet.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Dagens band #7

För att den får mig att tänka på Kusin Vitamin och hon är alldeles förjävla fin. Kärlek.

 

The Roots – The Seed

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

The All-seeing Eye

– …och jag kunde nästan inte fortsätta läsa, för det stod Pocahontas, men det var ju inte jag och… Kusin Vitamin pratar på om hur Mowgli stulit hennes namn. För hon är det egentliga Pocahontas. Den som hetat så i flera år. Och det har alltid varit hon som haft det äkta Pocahontas-håret, svart och långt och böljande.

-…och så läste jag att när man har mens så växer ens långfinger, det sa dom och….Kusin Vitamin går på högvarv och säger till oss, högst allvarsamt, att vi inte fattar vad som pågår i hennes hjärna. Ur ingenstans pratar hon vetenskap och politik och fåglar och sjöhästar och vi andra hänger inte riktigt med i svängarna alltid, men våra kroppar bubblar ikapp.

– Men vad heter dom? Fågelmås? Måsfisk? Måsfågel? utbrister jag förskräckt och möts av febril tankeverksamhet. Våra tre huvuden blir ett enda Einstein. Och så är dom där igen. Dom tusen glittrande nålarna. Och det är så fint alltihop. Glädjen. Galenskapen. Kusin Vitamin. Mowgli. Och jag. Och vår förvandling till The All-seeing Eye

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized