Tag Archives: Om barn

Om barn

Mowgli brukar säga att jag hatar barn, men det är inte sant. För när man träffar blonda små flickor med jordgubbsmössor i trappuppgången som säger:

– Vet du? Jag har jordgubbskolor hemma. Vill du ha?

..då är jag faktiskt nästan benägen att säga att jag älskar dom. So there.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

A lil’ less conversation, a lil’ more action please

Och så helt plötsligt är det som om Tom Cruise himself beslagtar Mowglis kropp. Med ett jättesprång, likt en katt fast inte fullt så graciöst, kastar han sig mot dörren och fötterna upp mot väggen och jag bara stirrar chockerat när den silverfärgade porten slängs upp av hans tyngd.

– Ehm… Det känns lite som om den där filmen påverkade dig lite..?

– Ja jag kände mig faktiskt lite som Tom Cruise när jag hoppade..

Mowgli vänder sig om och flinar. Och jag kan inte annat än att skratta och skaka på huvudet när han lite generat (jag svär det är rodnad jag ser på hans kinder!) säger:

– Du har ju sagt att du vill ha mer action i tillvaron.

Precis där och då bestämmer jag mig. Om jag en dag ändrar mig och plötsligt vill ha barnändå, då råder det ingen tvekan om vem fadern ska vara.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om man spolar framåt (probs too much!)

Det är tyst i huset. I gästrummet ligger jag och Mowgli utsträckta och småpratar, såsom vi så ofta gör när himlen släckts och vi båda är på väg att somna. Men så blir det plötsligt tyst. Väldigt tyst. Så väldigt och intensivt tyst att det dånar i öronen på mig. Mowgli tänker. Jag kan höra tankeverksamheten som pågår, lika tydligt som om jag stod precis bredvid den största högtalaren på discot och tryckte örat mot. Och jag har aldrig haft mycket emot tystnaden som ibland uppstår, men just den här tystnaden får min mage att reagera och något, kalla det kvinnlig intuition den som vill, säger mig att jag måste fråga.

– Nej… Det är inget, mumlar Mowgli, men jag tror han själv märker hur lite jag tror på det han säger, för han är bara tyst i någon sekund innan han ändrar sig. Jag… tänkte bara att tänk om Pocahontas aldrig kommer vilja ha barn med mig..

Och jag vet inte varför, men orden kommer lite som ett slag i magen. Tycker mig kunna höra något i hans röst som liknar vemod eller kanske oro. Som om han anar ont som kommer hända, och inte jag. Och jag minns hur han tittat på Fotografens och Kiwis yngsta son, inte mycket större än att han får plats i Mowglis båda händer. Jag minns hur han lett det där leendet som gjorde mig alldeles knäsvag. Hur han pussat den lilla pojken på huvudet och sagt godnatt. Och jag vill nästan gråta.

Jag ligger vaken när Mowgli har somnat. Länge. Tittar blint ut i mörkret och skapar scenarion. Hjärtat värker. Slår fort, men tyst. Som om det inte vågar göra ljud ifrån sig. Och jag kämpar för att rygga undan rädslan som kommer smygandes. Ryggar när jag i mörkret ser bilder av framtiden. En framtid där jag fortfarande inte vill ha barn och Mowgli driver bort från mig. En annan framtid där jag fortfarande inte vill ha barn, men där Mowgli stannar. För kärlekens skull. Men aldrig fullkomligt lycklig. I den framtiden kommer jag aldrig ha förmågan att ge honom det han vill ha. En tredje framtid blir synlig. En där jag är gravid, Mowglis barn. I den tredje framtiden är vi glada. Vi ler och Mowgli är förväntansfull. Men jag gråter i hemlighet, i undangömda vrår. Över min förändrade kropp som skrämmer mig. Över att jag är rädd att något ska gå fel. Över att jag inte ska orka hålla uppe skenet. Över att jag gått med på att göra någonting så stort fast jag egentligen inte vill.

Det finns såklart en fjärde framtid. Den gör mig också sällskap i mörkret. Det är en framtid där vi båda får det vi vill. Han sitt barn, jag mitt lugn och kärleken och honom. Och barnet. En framtid där jag inte är så rädd. En ljus framtid. Men i skuggan av den första och den andra och den tredje framtidsvisionen krymper den. Blir suddig och svag där dom andra är skarpa och konkreta. Gör inte mycket intryck där dom andra skrämmer mig till tysta tårar.

Och mitt i allt det där ler jag bistert åt ironin. Ironin i att ha hittat någon som honom och kanske aldrig kunna ge honom allt han i slutändan vill ha. Och jag ler lika bistert åt faktumet att vi inte ens varit tillsammans ett halvår och jag ändå tänker som jag gör tillsammans med honom. Hur han ibland får mig att tänka. Jag gör aldrig det. Tänker aldrig så. Annars. Har aldrig riktigt och helhjärtat vågat planerat en framtid med någon, av rädsla att förlora denne innan vi ens hinner nå dit. Och jag tänker jag borde sluta tänka så mycket. Jag är 23, jag vet inte vad ordet ekonomi betyder och jag har knappt en aning om vad jag vill göra med mitt liv. Varför ligger jag och bekymrar mig över hur framtiden kommer att se ut? Den är så långt borta. Det finns så mycket jag vill göra innan jag ens kommer dit. Dit. Den där platsen och tiden som jag inte ens vet vart den finns. Om den finns.

Och så minns jag igen. För honom är det annorlunda. ‘Dit’ känns nog närmare för honom är vad det känns för mig. ‘Dit’ kanske är mer avgörande för honom än vad det är för mig. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig, det skrämmer mitt huvud och det skrämmer mitt hjärta. Vi tre vet ju. Vi kan inte ge några löften om förändrade åsikter och viljor..

Till slut somnar jag. En sista, utmattad suck. Och allt suddas ut. Äntligen. Jag går händelserna i förväg anyways.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om rättframhet, Lilla Kaxig och Mowgli

Lilla Kaxig är en rättfram liten dam:

Varför har du ritat på din arm, Mowgli?

– Det är en tatuering..

– Men varför har du ritat den så fult?


4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om det här med barn

Jag förvandlas till ett överexalterat barn igen när jag springer upp för trapporna och ropar till min åttaåriga kusin Prinsessan Flora att skynda sig. Efter oss kommer en fyraårig Lilla Kaxig i full fart och springsnubblar uppför trapporna för att hinna ikapp oss till djuren på Skansen. Och jag skrattar för Lilla Kaxig är så rolig när hon skriker att vi är för snabba och jag tänker på Lille Skutt i Bamsevisan och stannar för att vänta in min lilla, lilla kusin. Hon som underhöll Mowgli hela min födelsedag. För underhålla, det kan hon allt, Lilla Kaxig.

Solen går i moln och det blir kallt, så kallt att jag måste slänga på mig jackan igen, högst motvilligt. För det går liksom inte riktigt ihop det där. Kyla och jacka och samtidigt vår och glada utrop på Skansen. Och vi klappar i händerna när vi ser apor slänga sig från det ena trädet till det andra och jag dör lite när lemurerna ligger som en enda stor ihopkurad boll och tittar på oss med oranga, sömniga ögon och jag önskar jag kunde krypa ihop till en liten boll där med dom och mysa i värmen och deras mjuka päls. Och vi hoppar från sten till sten och Lilla Kaxig säger den stora grisen är lite ful och Prinsessan Flora påpekar att den inte alls är ful, bara gammal och lite smutsig.

Och min mamma och moster skakar på huvudet åt mig när jag med kusinerna i släptåg skuttar bort för att klappa på kossor och skratta åt vingliga lamm och kvacka åt gässen som simmar i den lilla dammen. Men dom vet ju hur jag blir när jag är med djur. Barn på nytt. Eller bara mer barn, för jag har nog aldrig riktigt slutat vara barn. Kommer nog aldrig sluta. Och just där, just precis där, bland kusiner och galna mostrar och mödrar och turister och en himla massa djur, är det svårt att låta bli.

Senare vandrar vi upp och ned för backar och alla är vi helt slut. Och vi pratar om Mowgli. För han kommer ofta på tals. Och nu när vi hälsat på både varg och björn och enorma visenter och en tjock säl som hette Moses, så får liksom mamma och moster en syl i vädret och dom är så väldigt nyfikna på min Mowgli. Dom tycker om honom, det berättar Prinsessan Flora. Och jag tittar på en sovandes Lilla Kaxig i vagnen och tänker att ja, dom gör nog det. Och det känns bra.

– Han tycker om barn va? säger mamma och vi vet alla hon syftar på hur han lekte med Lilla Kaxig och Prinsessan Flora och jag nickar.

Åhååå! utropar Moster Galen och glittrar sådär lite extra med de mörka ögonen. Sådär som mina chilenska släktingar gör när det börjar pratas om barn och pojkvänner och mat och sådana saker.

Och jag himlar med ögonen och skrattar. För det är så jag gör. Och allt det här har jag hört förr. Jag är ju trots allt äldsta kusinen i släkten. Borde väl bygga bo och såntdär snart, tycks det litegrann. För det är ju så man gör. Där.

Och jag tycker om hundar, säger jag med en axelryckning och försöker verka oberörd, fast jag i hemlighet rodnar lite.

Ni får kompromissa, säger Moster och blinkar med ögat.

– Jaaaa, säger Prinsessan Flora där hon går en bit framför oss. Ni kan föda barn som ser ut som hundar!

Och jag tänker att jag tycker himla mycket om min släkt. Fast dom är alldeles hopplösa på att hålla sig till sitt eget, inte lägga sig i och inte sticka ut. Fast dom är pinsamma och högljudda och gråter i tid och otid och är grälsjuka. För jag vet ju, allt det där bottnar i kärlek. Och just kärlek, det har jag aldrig lidit någon brist av. Det gör man inte. Inte i min tjocka, högljudda, färgstarka familj.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized