Tag Archives: Bekräftelse

Sleeping to dream about you

Ikväll är en sån kväll då jag skriker efter närhet. Min kropp saknar någon att krypa intill. Mitt huvud saknar någon att sluta tänka med. Mina armar vill hålla om, mina fingrar vill flätas in och mina läppar vill ha mjukt sällskap. Mitt hår vill strykas och pillas med, mina ögon vill glittra och skratta ikapp med andra ögon och mina ben vill trasslas in. Mina lungor vill fyllas av någon annans syre, mina öron höra någon annans hjärta. Ikväll är en sån kväll…

Men ikväll får jag nöja mig med en msn-konversation. Blå ögon, ett slående hjärta på andra sidan havet. Ett skratt jag inte hör men minns. Tattuerat i varje liten minnescell. Önskar jag kunde sträcka ut, snudda vid.. Men fingrarna möter inget annat än en smådammig skärm som får det att svida lite i ögonen och jag tänker jag borde gå lägga mig.

För när jag sover, så drömmer jag. Och i drömmarna är de blå ögonen och det slående hjärtat inte på andra sidan havet. I drömmarna glittrar dom blå ögonen mot mig, bara mig, och hjärtat som slår slår sina slag för att matcha mina..

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

It’s all about the little things

Ibland förvånas jag över att han faktiskt tänker på mig. Jag menar, han tänker på mig även fast vi inte pratar eller skypar eller skriver. Han tänker på mig mitt i natten, när han jobbar, när han vaknar, när han är ute med vänner.. Och även om han kanske gjort det förr, så har han aldrig visat det så tydligt som nu. Att han tänker på mig på samma sätt som han ständigt finns i mina tankar.

Han brukade vara världsbäst på att höra av sig precis då jag lärt mig att ignorera saknaden. Varje gång jag var på väg bort, från honom, var det som om någonting plingade till på hans inbyggda radar. Och så ringde han. Eller skickade ett sms. Eller ett omsorgsfullt skrivet mail. Och det brukade göra mig så väldigt arg, att han kunde känna sådant på sig. Att han alltid fick tag i mig igen, så snart jag börjat hitta hem.

Men något är annorlunda nu. Det är han som håller kontakten nu. Han som tänker på mig när han är på zoo med vänner och familj och sen skyndar hem till Skype för att berätta att han köpt med sig presenter. Bara för att han kom att tänka på mig när han såg girafferna. Jag som älskar giraffer..

Det är dom där små, stora sakerna igen. Just precis dom sakerna som fått mig att börja lita på hans känslor igen. Söta sms mitt i natten. Lyckosms. Korta mail där han påminner mig om att han älskar mig. Mjukdjursgiraffer han köpt för att han mindes mig. Brev som dimper ned i brevlådan. När han läser Keats dikter för mig innan jag somnar..

Det är dom där små, små, stora sakerna… Och jag älskar hur han aldrig upphör att förvåna.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Att förloras men inte förlora.

Jag hittade precis det här gamla inlägget jag skrev om Honom för nästan precis ett år sedan. Och jag tänker att nog är det så alltid, att det är Han som till stora delar håller igång mitt skrivande.

 

”X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget på dagen. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv; det var så tydligt att diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt sina spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid varit säkerheten själv.

Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara just det för honom. En såndär lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började det stora byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.

Och jag såg det på honom – han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara genom att befinna sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?

Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande. Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat. Det är just det – allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade om mig som om han var rädd att jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar on honom…

Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?

Men jag är fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken…”

 

 

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Portugisen och jag

Jag lärde känna honom under det sista året i Spanien. Jag minns faktiskt inte exakt hur, eller varför jag började prata med honom, men jag minns att jag och min dåvarande roommate bjöd in dom på hotellrummet där vi var i full färd med att förfesta. Portugiserna. Dom som varit i företaget bra mycket längre än vi själva och som vi hört talas om så många gånger. I alla fall jag.

Jag var inte intresserad, men jag kände hans blick på mig. Okynnig. Utmanande. Retsam. Precis som om han visste att jag är en sucker för retstickor som får mitt temperament att blossa upp. Och han verkade studera mig med sina mörka ögon, kantade av tjocka, täta ögonfransar. Studera mitt mönster (om jag nu har ett mönster, jag har hört att jag kan vara ganska oförutsägbar) för att röna ut vilka knappar han skulle trycka på. Ja ni vet, den typiska casanovan.

Vi gick hela kvällen, ut och in på varje klubb i Magaluf, och småtjafsade. Inte sådär som man kan göra med folk man känt hela livet, utan hett, rått och inte särskilt kärleksfullt. Inte från min sida. Men ändå kunde ingen missa hur det blixtrade mellan oss. Två passionerade, temperamentsfulla eldtecken, med huvuden stångandes mot varandra. Jo, jag kan faktiskt inte påstå att där inte fanns något visst. Men just då, just där, gjorde det mig bara förbannad. Vem trodde han att han var?

Dagarna gick och det där stångandet fortsatte, men något annat hände. Vi började faktiskt upptäcka saker med varandra vi gillade. Likheter. Och en lättsamhet oss emellan, en förståelse. Och vi började ses så fort vi hade en ledig stund. Ibland bara för att tjafsa med varandra. Men oftast för att stjäla en kyss. Och man sade till mig att vara försiktig, man sade till mig att inte falla. Jag hade inte en tanke på att falla. Hade hört om honom, visste hans rykte inte var det bästa. Men jag var ensam. Och han så väldigt karismatisk. Och det var spännande. Ja, ganska trevligt att ha någon att kura ihop sig hos på kvällarna efter långa, hårda, fysiskt och psykiskt krävande dagar.

Ryktet kom ifatt oss. Sista kvällen på hotellet försvann han plötsligt. Trots att vi skulle setts. Jag var mest förbannad för att han inte hört av sig åtminstone. Men mycket mer med det var det inte, förrän jag av en slump råkade bli vän med en tjej som pratade sig varm hela dagarna om en karismatisk portugis som jag ganska snart kännetecknade som min. Man kan väl säga att han fick det hett om öronen där ett tag. Hon och jag var båda latinamerikaner. Båda tjejer man inte trampar på hursomhelst.

Nu var det ju så att jag några veckor senare hamnade på samma ö som han. I samma umgängeskrets var det svårt att inte springa på varandra. Och jag var arg. Mest för att han inte varit ärlig mot mig. Jag hade nog inte brytt mig så mycket om han träffat andra; jag var ju inte kär; men jag har aldrig tyckt om när folk inte är ärliga. Vill veta vart jag står. Ilskan måste varit väldigt påtaglig ändå, för sent en lördagsnatt bad han om förlåtelse och medan vi drack berättade han för mig hur allting faktiskt låg till. Och jag förlät. Det gör jag alltid.

Det utvecklades till en nästan-relation. Jag spenderade den mesta av min lediga tid hos honom. Vi drack, vi rökte, vi älskade. Var ute hela nätter och dansade. Och han kom springandes för att hinna ge mig en kyss och en retsam kommentar där jag låg på stranden nedanför hans hotell medan han jobbade. Det var kanske inte kärlek. Ni som vet vad kärlek är skulle kanske inte ens kalla det för någonting i närheten av kärlek. Men det var en av dom intimaste och enklaste nästan-relationer jag någonsin haft.

Nu var det ju dömt att misslyckas redan från början, det här med Portugisen och mig. Distansen var ju en sak, men troligen den minsta anledningen. Men ingen av oss var modig nog för en relation. Bådas hjärtan var redan ockuperade och alldeles för brustna. Men det spelade ingen roll. För det var en bra tid. De korta månaderna vi hade ihop innan vi båda fann oss andra lekkamrater. Det var en bra tid.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Hans osäkerhet

Det är märkligt. X antal timmar, galoppsträckor i snön och väldigt mycket frisk luft senare sitter jag här igen. Med honom i MSN-konvon och tankarna har återvänt. Idag är han sådär osäker igen. Söker bekräftelse. Han har varit sån ända sen jag var i Stockholm och han visste jag var ute och dansade nätterna långa i stora folkhav.

Han tycker att jag har ändrat mitt sätt att tala med honom – hur han nu kan avgöra en sådan sak när vi talar genom att knappa in ord på tangenter. Är det kanske för att jag missade en smiley? Eller för att jag ändrat färg på bokstäverna?

Fast han har kanske rätt ändå.. För just precis nu, ja ända sedan Stockholm, känner jag mig faktiskt mer distansierad än vad jag gjort på länge. Efter så många veckors daglig kontakt fick jag andrum, avbrott.. Nya människor att träffa. Och på den tiden verkar det som om huvudet börjat bygga upp lite nytt försvar. För mitt huvud är så vant nu, så väldigt vant att ta varje tillfälle som bjuds att bygga upp staketen runt mitt alldeles för snälla lilla hjärta.

Och han. Han blir osäker. Jag hatar när han blir osäker. Hans osäkerhet har aldrig lett till något bra. Aldrig nånsin. Och just den osäkerheten driver mig bort. Får mig att söka mig till andra.

Han söker bekräftelse. Idag har jag ingen att ge.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized