Om krokiga vägar & tysta vrår

Jag har saknat den. Den nästintill totala tystnaden. Ljudet av ett sovande hus och regelbundna andetag. Inga bilar eller plogar eller tåg eller människor. Ute är det mörkt. Så mörkt att ingen skulle märka om någon rörde sig på de tomma gatorna. Och jag ligger här och undrar varför man någonsin skulle vilja byta bort det här mot stadsbullret och det aldrig riktigt mörka mörkret. För en tid, javisst. Men alltid?

Det är när jag ligger här i ett nedsläckt, tyst rum som jag börjar tänka tillbaks. På gårdagen. Veckan som gått. Det år som passerat. Jag funderar på allt det fina och fantastiska. Konstaterar för mig själv att 2010 allt var ett överraskningarnas år. Ett förväntningarnas år. Ett bra år. Jag gick vilse på krokiga stigar, men hittade ut. Jag hittade alltid ut till slut. Och jag tänker att somliga av oss kanske är sådana att vi måste få ta alla de dunkla omvägarna för att kunna uppskatta raksträckorna. För att kunna se allt det vackra måste man se allt det som göms i mörkret, på okända stigar i snåriga skogar. Men förr eller senare hittar man ut, om man vågar. För visst är det väl så att det ibland är lättare att gömma sig i skuggorna, än att stå rakryggad med öppna ögon i direkt solljus.

Veckan som gått har varit… En överraskningarnas vecka. På gott och ont. Jag har funnit värme och kärlek. Jag har drabbats av vredesmod och besvikelse. Och jag har funnit ord som fastnat i svalget och återvänt till mitt hjärtas tysta vrår. De bidar sin tid. Behöver tid att växa. Tid att samla mod. Gårdagen hjälpte dom en bit på vägen.

Ibland undrar jag om det någonsin tar slut. Sökandet. Omvägarna. Och allt det där andra som bidragit till att jag dött så många gånger. Dött för att återfödas. Starkare. Alltid starkare. En dag kanske allt är värt det. Jag kommer aldrig sluta hoppas.

AAAAAHHHHHHHH!!!!!

JAG OCH KUSIN VITAMIN VERKAR HA BLIVIT MED LÄGENHET!!!! *DOES THE HAPPY HAPPY HAPPY DANCE*

Att finna en tvillingsjäl

Det är något med hennes stora, vackra ögon och smittande leende som får mig att känna mig alldeles varm inombords. Eller kanske är det sättet hon skrattar på när vi pratar i telefon. Jag svär hennes skratt får solen att lysa. Eller det är kanske hennes subjektiva objektivitet när hon låter mig ventilera. Sättet på vilket hon säger precis vad hon tänker och samtidigt befriar mina egna tankar som annars inte vågar sig ut. Kanske är det för att det känns som om hon funnits i mitt liv så länge jag levt, trots att vi mötts färre gånger än jag har fingrar på min hand. Vad det än är, så måste det vara såhär det känns. Kärlek vid första ögonkastet. Att finna en tvillingsjäl.

Jag tänker på det när vi sitter där bland klirrande vinglas och salongsberusade män som pratar husmanskost och delar ut nummer. Hon konverserar artigt men jag kan se ryckningarna i mungipan. Själv är jag hopplöst hopplös på att hejda mitt skratt och gömmer mig bakom min stora blå halsduk. Och vi går skrattandes därifrån, arm i arm, över de belysta gatorna. Jag tänker det är precis vad jag behöver nu. Vin, skratt, värme, vänskap…Och oändliga konversationer. Vi utbyter tankar, musik och tidsmaskiner över en flaska och inte ens när jag känner hur mina ögon tåras eller hör min röst bli grumlig, känns det jobbigt. Snarare känns det som en befrielse. Att sitta sådär i stockholmsnatten och inte rädas ord som letar sig ut ur gömmor. Att få känna sig så liten och svag och ändå så stark. Vilse, men helrätt.

Fantastiska människa. Hermana. Jag är så glad jag mött dig.

Man kan bara förlora och hålla huvudet högt

Du är alltid välkommen här, det vet du. Vi löser det här tillsammans, Wuachi.

Ya sabes bien, cuando quieras… Aqui siempre hay espacio para ti.

Du vet, du får stanna här om du vill.

Och mitt hjärta värker av kärlek till alla de som påminner mig jag inte står själv. Till Kusin Vitamin, mina mostrar och min mor. Min mor som trots att hon egentligen inte kunde, ändå tog tåget till Stockholm utan att jag bad henne. För att lugna mig. För att visa hon står där hon alltid stått, även fast jag inte alltid kommer till henne. Och när jag sitter där uppkrupen i en stor soffa, under en stor filt med Kusin Vitamin och min moster och mor och skrattar tills tårarna forsar, då känns det bra fint mitt i allt det svåra. Och kanske är det just därför, för att skrattet aldrig funnits långt bort i min familj, som vi alla lyckats hålla oss upprätta även när benen velat ge vika. Och av samma skäl kommer också jag att hålla mig upprätt. Hålla huvudet högt.

 

 

”Man kan bara älska och förlora stort
Det finna alltid saker man inte skulle ha gjort
Att följa sitt hjärta fem ord som jag köpt
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt”

På väg hem en tisdagnatt

På vägen hem fastnar blicken någonstans långtborta. Det är mörkt ute. Ljusen bildar neonfärgade linjer där banar väg mot staden. Och jag vet inte vad jag egentligen tänker. Jag vet inte vad jag egentligen känner. Men en sak vet jag. Det är tur det finns vänner som hjälper en att fylla dygnets alla timmar med aktiviteter, skratt och umgänge. Det är tur jag valt att studera drama och funnit en fristad där jag kan glömma bort mig bland fantasier, musik och lekar. Det är tur jag har folk omkring mig som får mig att vilja hålla mig upprätt.

”Och fastän allt är upp och ner, kan man ändå konstatera, att vi får varann att le, ja det verkar att fungera…”

Ett & noll

Lucky charm

Det funkade ju sist, så det kanske gör det den här gången med?

Håll tummarna för mig imorgon. Kanske blir jag med boende.

Om att vara liten

– Oj.. Du är visst liten idag.. säger han och stryker mig över håret. Kan höra det lilla leendet på hans läppar när jag med ansiktet begravt mot hans tröja nickar. Ja, jag känner mig liten idag, konstaterar jag för mig själv och sväljer gråten. Och jag vet inte om det är för den grå intigheten eller för att det är fel tid på månaden eller för att jag insett att jag kommer behöva ge upp mina flykter till stall och häst eller för att jag är alldeles för fattig för att köpa vin.. Men jag känner mig så obeskrivligt liten idag. Som teskedsgumman. Eller Nils Karlsson Pyssling.

När jag ändå står där, med huvudet mot hans tröja, tänker jag att min tur mitt i all otur varit stor. För trots att det inte gått som jag väntat mig, trots att jag krånglar och just nu mitt i all oro inte är mitt bästa jag, så är han fantastisk. Och jag vet egentligen inte vad jag hade trott, för han kan väl inte vara annat. Jag är glad vi fortfarande kan skratta ihop. Jag är glad att jag i en så fantastisk person, fann en så oumbärlig vän.

Och jag är så glad och så ledsen och så allt på en och samma gång att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Om det där grå

Och jag tittar ut genom ett dragigt fönster och står ansikte mot ansikte med den grå massan. Den grå intigheten. Tänker att det va då självaste faaan vad grått det ska vara och att jag borde köpa en stor flaska vin och slunga iväg en käftsmäll mot allt det där grå. Och jag huttrar till och tänker det borde vara lördag nu, för lördag utlovar fina vänners sällskap och musicerande och löften om att få mig att skratta. Och det behövs när det är grått ute. För jag är djävulskt trött på grått intighetsväder!

Om lek och fristäder

Jag tillbringar dagarna lekandes. Och liggandes på golvet framför föreläsare som talar om vikten av fantasi och humor. Vi klär ut oss till gamla ekar och giraffer som heter Hasse, sveper in oss i glittriga tyger och berättar sagor som minner om barndomen. Glittrande ögon, pärlande skratt. Varma leenden och öppen nyfikenhet.

Och jag tänker jag har tur. Som mitt i allt det svåra ändå hittat rätt på något sätt. Som funnit någon form av fristad. Som kan hänge mig åt dagdrömmar, fantasier och lek på skoltid. Som funnit vänner som med ett flyktigt ögonkast ser att allt jag behöver är en kram. Som vet bättre än att fråga för mycket och som drivs av samma krafter som jag. Som förstår hur lätt, men svårt, det är att slitas mellan viljor och drömmar som i nuläget inte är riktigt kompatibla. Vi är alla likadana där. Känslomänniskor i ett ständigt sökande. Vi vill ha fasta punkter, men inte förlora friheten. Vi vill ha outsinlig glädje och klarhet, men drivs samtidigt av djupa sorger och förvirring. Vi begär ingenting, men vill ha allt.

Allting är så lätt. Allting är så svårt. I min fristad försvinner allt. Och även stora barn behöver leka.