Om fan och hans rädslor


Det svåraste av allt är att inte veta. Att stå med hjärtat i handen utan att veta om någon kommer ta hand om det. Ta det i sina händer och vårda det ömt. Att bli slängd än hit, än dit och sedan tillbaks igen. I solljuset ser jag sprickorna tydligt. De som i skymningsljuset knappt märks av. Kan känna vinden vända igen, hur den drar i mitt hår och trycker mot mina ben. Och jag vill så gärna kunna säga det är värt det. Vill så gärna stå kvar och rida ut stormen för att inte hamna i ännu ett misslyckande. Men hur rider man ut gemensamma stormar på egen hand? Hur tar man hand om sitt hjärta när man aldrig riktigt vet om det fångas upp av någon annan än sig själv? När den man vill lägga all sin tillit hos inte vet att ta hand om den? När man blir bortslarvad och sen upphittad och bortslarvad igen?

Rädslor har vi alla. Men inte alla har modet att stå upp för sitt hjärta. Jag har inte alltid haft det. Och mina ben har blivit starka på vägen. Av alla flykter och uppförsbackar. Den styrkan tror jag aldrig försvinner helt. Det är den som stått fast när stormen blåst som hårdast, beslutsam och viljestark. Men viljan räcker inte alltid hela vägen. Och inte heller bens styrka. Och ibland är kanske det enda man i slutändan kan göra att retirera. Ta en annan väg för att skydda det som verkligen är viktigt. Hur ont det än gör. Hur stort misslyckandet än känns i början.

Rädslor har vi alla, men fan-ta-mig om jag låter mina diktera resten av mitt liv. Fan-ta-mig om jag slutar ta de chanser jag möter. Fan-ta-mig om jag slutar ta risker för att våga vinna. Fan-ta-mig om jag slutar visa mina färger och ge av hela mig. Och fan-ta-dig om du inte vet att vårda mig bättre. Om du inte förstår vad du har och vilken glädje som kunde ha legat för dina fötter om du bara haft kuraget. Fan-ta-dig för att du ringer i nätterna och pratar om saknad för att sedan driva mig bort igen. Fan-ta-dig.

Annonser

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

17 responses to “Om fan och hans rädslor

  1. Aj. Vackert men smärtsamt.

  2. Anna

    Att ha modet att stå upp för sitt hjärta. Precis, just så, det är så viktigt. Och svårt ibland. Det finns människor som säger att kärlek inte är enkelt, och inte SKA vara enkelt. Som att det MÅSTE finnas någon slags svårhet med den för att den ska vara ”på riktigt”. Men jag vill inte hålla med. Är det rätt så är det enkelt, och man vågar. Den där svårheten är romantiserad och fungerar som en ursäkt för ens egen feghet, i detta fall hans feghet förstås, du har ju varit så tydlig man kan vara.. Jag hoppas verkligen han kommer på bättre tankar, och att du inte väntar för länge på att han ska göra det.

    • Tack för din kommentar. Det känns skönt att veta inte bara jag tänker sådär. Hoppas också han fattar hur han förstör för sig själv och mig snart.. Just nu verkar det som om han börjat fatta det, men vi får se. Sista chansen nu, som Hugo skulle sagt 😉
      Kram på dig

  3. Fan-ta-dig om du inte ser till att släppa innan han drar ner dig. Om det vill sig så illa alltså. Du är en förståndig tjej. Se det med oblinda ögon och klipp om det går för långt. Kram

    • Ja. Fan-ta-mig om jag gör det! Gav honom mer eller mindre ett ultimatum igår. Shape up or I’ll be gone, typ. Snap på den. Jag är nog inte förståndig alla gånger, men nog känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta jag inte kommer kunna ta hans beteende utan att explodera. Sista chansen nu. Vi får se hur det går. Kram och tack för dina ord!

  4. Bara kärlek till dig allra finaste.
    Med förhoppning om att det är sant som du säger.
    Att du numera har mod nog att stå upp för ditt hjärta.
    Att du aldrig nöjer dig med smulor.
    Eller någon som är ovarsam med det.
    Att du vet ditt och ditt vackra hjärtas värde.

    Kram

  5. Vilken styrka som vilar i dina ord idag. Har den alltid funnits där? Du vet ju vad du vill och du vet precis vad du förtjänar och är värd. Och det är uppenbart att du inte nöjer dig med mindre. Bra för dig!

    • Nej vännen, den har ju inte alltid funnits där. Långt ifrån. Och än idag lyser den med sin frånvaro emellanåt. Men nog börjar jag lära mig jag också! Och ja, jag vet vad jag vill och åtminstone vad jag INTE förtjänar.

  6. Sandra

    Läser din blogg då och då och gillar dig skarpt! Det här inlägget träffade mig på pricken då jag är i samma situation. Jag har gått på många nitar och inte alltid stått upp för mitt hjärta. Men denna gång ska jag banne mig göra det! Jag tycker själv att jag grym (men har såklart mina brister) och som ovan skriver, man är värd mer än smulor. Jag är värd att bli behandlad med respekt, vilket inte alltid är så lätt att få. Jag har många gånger tvivlat på att jag kommer träffa någon och på att det finns bra killar överhuvudtaget. Ganska tragisk syn på det hela. Samtidigt är jag hopplös romantiker och vägrar låta mig dras med i mina egna tankar. ”Kruxet” är att jag är trettio, vilket kanske inte är så gammalt.. men jag känner ändå att tiden rinner iväg. Kanske lite därför som man hoppas så mycket så fort man träffa en potentiell kille och därför ger honom kanske lite för många chanser. Lite långt blev detta, men jag hoppas det går bra för dig! Jag kanske ska lära av dig och våga ställa ett ultimatum…

    • Åh.. Jag är ledsen att höra du ens behöver befinna dig i den situationen. För min del börjar det klarna nu. Tror vi funnit det bästa sättet för oss båda just nu och det är inte ultimat, men med omständigtheterna så råder så är det as good as it gets utan att vi sviker oss själva och varandra. Jag hoppas innerligt du finner din väg också och att du finner styrkan att ta hand om dig själv trots att det ibland är väldigt svårt.
      Våga. Kanske vinner du. Kanske inte idag. Men förr eller senare är jag säker på att du finner rätt. Stor kram till dig

  7. Du vet…jag blir lika tagen varje gång jag läser när du skriver. Du vet hur man använder ord, det är ett som är säkert.
    Och jag förstår precis vad du menar med varje ord!

  8. Vacker och smärtsamt.
    Lita aldrig på någon annan än dig själv vill jag säga men inser att det skulle göra mig till en hycklare eftersom det är det jag gör.
    Du måste våga men du vet när du inte kan.
    Kryptisk much? Jag? Never!

    Kram

    • Kryptisk, men jag tror jag förstår vad du menar 😉 Men ja.. det är svårt, det där med att inte lita på nån annan än sig själv. Och ibland är det extremt svårt att göra det motsatta. Man kanske kan säga att känslan vill lita, men förnuftet säger nej? Bah.. Inte konstigt man blir förvirrad!

      Kram

  9. Pingback: Avslut och insikt | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s