Tag Archives: Om väntan

Om den stora väntan – del 2

Jag ser henne inte så ofta längre. Det är underligt hur det fungerar med det där när man tänker efter. Hur kommer det sig att vi ses mer sällan nu när vi bor ihop, än när vi bodde mil från varandra? Men ikväll är hon alltså hemma. Vrider om nyckeln och ser en hög av ångest ligga i fosterställning på hennes säng. Ångesthögen, det är jag det. Hon frågar hur jag mår och jag gör mitt bästa för att le ett leende som ser någotsånär äkta ut. Och möts av svarta, skeptiska ögon. Jag vet jag inte lurar någon med mitt leende. Jag vet jag osar av så mycket ångest att hela lägenheten stinker och behöver saneras. Så mycket att stanken når ända till min mor som 32 mil bort ringer mig mitt i nätterna för att höra mig ljuga om hur jag mår. Men jag vet inte vad annat att göra än att le och låtsas som ingenting. Det är ju så det måste bli nu.

Ändå sitter vi där en stund senare med glansiga ögon. Nåväl, hennes är glansiga. Mina rödgråtna. Och sängen en enda salt vattenpöl. Mellan hickan och hostan och snörvlandet utropar jag förtvivlat att jag inte vet vad jag ska göra. Att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt som gör ont. Och att jag inte står ut med mina tankar. Och där sitter hon, så sval och uppgiven.

– Jag vet, säger hon och ser ut i tomma intet. För det spelar ingen roll vad dom säger, eller vem man träffar, eller hur ont det än gör eller hur destruktivt det än är… Man väntar ändå. 

Och där sitter vi återigen. I samma båt hon och jag, men ändå inte alls. Precis som vi gjorde den där natten vid gungorna. Med våra trasiga hjärtan bultandes i kupade små händer och älskar så mycket att vi förblöder. Och väntar på att de vi älskar en dag ska plocka upp dom innan de slutar slå. Innan allt blod är förlorat och inget längre går att rädda. Innan allt är försent.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hold my breath

Så jag kan nog verka ombytlig. När jag är mitt bästa jag är det det minsta jag är. Men när jag är mitt sämsta jag tappar jag ofta fotfästet. Huvud strider med hjärta som strider med verkligheten som strider med drömmarna och till slut blir jag oförutsägbar fast jag egentligen är mer som en öppen bok. Så jag kan nog verka ombytlig. När jag egentligen bara behöver lite tid. Lite andrum. Ibland blir man förblindad av sådant som är för nära. Och man behöver liksom ta ett steg tillbaks för att återfå synen och se klart igen.

Men när jag vet vad jag vill, då vet jag. När jag återfinner fotfästet, återvänder jag. När jag älskar, då älskar jag. Hon såg det på mig den kvällen. Och jag var nära till tårar när dörren gick igen och jag hörde bilen starta och hon med kärleksfulla, blå ögon såg på mig som vore jag helt transparent och mitt hjärta och alla mina tankar fullt synliga.

– Du älskar fortfarande… 

Ingen fråga. Ett konstaterande. Och jag behövde inte ens svara, för svaret vet dom alla redan. Utan ett ord från mina läppar. Jag har sett det i mina föräldrars blickar och i min mosters. I Kusin Vitamins och i min egen spegelbild. Hör det på mina egna ord, ser spåren i varje tanke. Och vet att allt jag kan göra är att hålla andan. Hålla fast vid hoppet och tron på att det som ska vara en dag blir och på att de som vakar över mig ska se jag är värd det ändå. Att jag inte är perfekt, men att jag kämpar så gott jag kan för att visa jag är ganska okej ändå. Att jag faktiskt är värd att ta risken för. Jag vet bara inte hur jag ska stå ut med att inte veta. Så jag blundar hårt och kniper ihop mina läppar. Hoppas, ber och försöker bli religiös. Hoppas att man ska ha överseende med att jag bara ber när jag är rädd och inte vet andra sätt. För jag vill inte drunkna. Vill inte dränkas av salt vatten i mina lungor för att jag höll andan i hela mitt liv och ändå inte nådde min hamn.

Och kanske borde jag låta allt vara osagt. Gömma det som jag duktigt gömt undan och lura mig själv i fortsättningen också. Men jag kan inte gömma mer. Och inte glömma. Och när det väl kommer till kritan är det alltid hit jag återvänder. För här har jag min fristad, även om jag inte borde. Och jag kommer kväva mig själv med min egen tystnad om jag inte…

Så vad gör man när man bara kan vänta? Man håller andan och väntar. Hoppas, tror och blir religiös. Och ber att någon som vakar ska se. Att man nog är värd risken ändå.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Aldrig riktigt slut? Jo, nu.

Han på andra sidan havet mailade igår. Första dagarna efter jag satt punkt var han rasande. Förtvivlad, sa han. Insinuerade alla möjliga saker och slängde ur sig ord som i normala fall skulle gjort mig ledsen, men nu mest gjorde mig arg. Mail efter mail efter mail, flera gånger om dagen, trots att han inte fick några svar. Därefter följde tystnaden. Och faktum är att jag kände mig mest lättad. Som om dom där bojorna runt fötterna på mig löstes upp och försvann i tomma intet. Men så för någon dag sedan skrev jag tillbaks.

Jag berättade om Han med Bröstkorgen. Att jag visserligen bestämt mig för att sätta punkt redan innan Han med Bröstkorgen kom att bli mer än en vän, men att nu är det annorlunda. Nu har han trasslat sig in i mitt hjärta – och jag vill ha honom där. Han är välkommen. Han är bra för mig. Och jag berättade att orden han skrivit till mig i sina mail sårat mig. Att dom gjort mig arg och besviken och att jag inte förtjänade dom efter alla år jag ställt upp och väntat och försvarat och släppt in. Och jag bad honom gå. Lämna mitt hjärta ifred. Lämna min hjärna ifred.

Och jag visste han skulle lyssna. Den här gången skulle han det. För han bryr sig. Trots att allting han gjort och sagt under åren varit minst sagt tvivelaktigt, så vet jag. Och han vill jag ska må bra. Han vill jag ska vara lycklig. Så han lovade att gå.

– I will spend the rest of my life waiting, like I said I would. Don’t feel bad. Don’t feel pressured. That’s just my choice. And if one day you decide that you want me back, I’ll be there. I’ll be there with my feelings just as strong as they are now. Get married, have kids, start a life, do whatever. I will be ready to take on all of it if that day ever comes…

Kanske är det så. Jag vet inte. Men jag vet att jag har väntat färdigt. Och jag vet att han aldrig kommer att vänta på egen hand. Aldrig ensam. För det är sån han är. Och just precis därför kommer han att få vänta förgäves.

Nu är det slut på riktigt. Nu börjar den nya eran.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om korsdrag och funna brev

”She found your letters…”

Det var allt som behövdes för att den där obehagliga känslan skulle skölja över mig och få mig att huttra till av obehag. Som om någon precis kastat en hink isvatten över mig. Splash! In my face! Och jag har väntat…

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det inte känns lika hemskt som förra gången. Ja, för Han och jag, vi har varit där förut en gång. Precis samma historia, precis samma vägskäl. Förra gången gjorde det för ont. Jag orkade inte. Mitt samvete orkade inte. Och jag valde att gå min väg. Trots att jag visste att det var dödsdömt, därborta på andra sidan havet. Den här gången.. Den här gången var jag förberedd, visste det skulle hända. Tidsfråga. Han började bli oförsiktig… Och den här gången var jag säker på att han skulle välja mig. Därför står jag kvar. Därför är dörrarna lämnade olåsta. Trots korsdraget och faktumet att jag egentligen inte har någon ordentlig vinterjacka. Har aldrig haft en med honom. Bara låtsats.

Men jag kan inte låta bli att känna mig ledsen. Jag vill gråta, men jag kan inte. För jag har aldrig velat såra. Har aldrig velat stjäla och har aldrig velat förstöra. Därför har jag hållit mig så mycket på avstånd jag bara kan – men hur håller man avstånd när allting med Honom drar mig närmare?

Han är min personliga drog. Som en såndär enorm u-formad magnet som tvingar mig att röra mig i hans riktning. Jag är en fjäder i hans vind, ett sandkorn i hans ökenstorm.. Och jag har aldrig egentligen kunnat  göra något åt det. Jag var förlorad i samma ögonblick som jag förstod jag älskade honom.

Och jag känner mig så kluven… För jag vet inte hur man står emot kärleken när den finns där, mitt framför ögonen på en. Jag vet inte hur man står emot, även om det sårar en annan. Jag har stått emot så väldigt länge, har tvingat mig bort så många gånger att jag inte längre har mycket till motståndskraft. Mjölksyra i viljestyrkan. Mjölksyra överallt.

Och jag önskar så att allting varit annorlunda. Att vår historia kunde vara enbart ren och vacker och rosaskimrande, istället för fylld av svek och halvsanningar och en kärlek större än oss båda, så väldigt mycket större att jag måste skriva och skriva och skriva, för att finna det vackra i det fula..

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

45 dagar!

Gud, jag kan inte få tårarna att sluta rinna… Och jag kan inte få mitt hjärta att sluta slå så hårt att det känns som om det ska spränga bröstet i bitar. Och jag tror jag just glömt bort hur man andas. Måste liksom påminna mig.. Ut, in, ut och in..

Det är gjort nu. Biljetterna beställda och betalda. Datumen markerade i almanackan. Och om 45 dagar står Han där. I mitt land. För min skull. Vår skull. Och jag kommer vänta, räkna varje dag, för att möta honom med alla dörrar på vid gavel och alla mina förhoppningar som jag är så rädd för.

Och han kommer att vara min! Min min min min min..! Om så bara för 13 dagar, så kommer det vara 12 nätter då jag somnar i hans armar. 12 morgnar då jag vaknar vid hans sida. Och det är mer än jag någonsin haft i samma rum som honom. Och det är så berusande att mitt hjärta sjunger.

Och alla dom som i alla år sagt att det inte är kärlek… Dom vet inte vad dom talar om. Dom vet inte vad dom talar om.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dubbla raggsockar

Okej, jag har slutat hyperventilera. Jag flydde datorn. Och Honom. Ett par timmar på hästryggen och den iskalla vinden piskandes i ansiktet fick paniken att lägga sig. Och tvingade mig att andas djupt. Nej, jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är som händer, men om det nu händer så snart (vilket det MÅSTE göra för om inte så ger jag fanimej upp!) så känner jag mig åtminstone inte lika skräckslagen vid tanken på det.

Jag vet faktiskt inte ens hur vi kom fram till det här. Eller jag kom inte fram till någonting. Jag ordbajsade. Som vanligt. Hade ett av mina, med honom ganska ovanliga, moments då jag inte kunde hålla käften om allting jag på sistone tänkt om honom. Jag bad inte om någonting, förväntade mig ingenting och trodde ingenting, men någonstans där mellan raderna på mina alltför smiley-fattiga meningar måste han ha insett allvaret. Han måste insett det långt före mig när han plötsligt bad om förlåtelse för hans druckna telefonsamtal igårnatt där han mumlat om hur ont det gjorde när det kändes som om jag gled ifrån honom. Igen. Han sa att han inte orkade med det. Att det inte fick bli så igen.

Han måste insett det långt före mig. För helt plötsligt berättar han att han tagit ett beslut. Ord som genast fick mig att haja till (för det är så väldigt sällan ‘beslut’ och Han går hand i hand).

– I’m offering you everything you’ve ever wanted.. And now it seems to me you’re saying you don’t want it anymore?

– No. That’s not it. I’m just afraid of hurting again. I can’t stand no more lies. Not one single little lie.

Det är nog bäst jag tar på mig dubbla raggsockar den här gången. För den här gången handlar det inte bara om att vänta. Den här gången handlar det om att våga stå kvar när han väl hunnit ifatt. Och inte låta mina fötter frysa till is. Och alla ni som kallat mig modig… Jag hoppas ni har rätt. Verkligen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

‘Även fåniga romaner har någonting att säga’

Än en gång sitter jag uppe för hans skull. Väntar, som jag gjort i 3, ja snart 4 år. Trots att jag mellan varven slagits med mitt huvud och det med hjärtat och det har i sin tur slagits med mig. För det finns ingenting alls rationellt med det här förhållandet. (Vem försöker jag lura? Det har väl aldrig varit ett förhållande..) Det finns bara hjärtan. Stora, alldeles för starka hjärtan som förlorades en gång för många stjärnnätter sedan. Trots att vi bröt mot varenda förnuftig regel.

”To her own heart it was a delightful affair, to her imagination it was even a ridiculous one, but to her reason, her judgement, it was a complete puzzle.” (Sense and Sensibility)

Och jag fyller min tid med sagor. Romaner, ändlösa kärlekshistorier, -dikter och musik som får hjärtat att gråta. Skönhet av alla dess slag som kan få tiden att gå. Och mig att inte helt glömma varför jag fortfarande sitter uppe om nätterna för att få en skymt av honom på min skärm. För ibland är det svårt att minnas. Ibland är inte orken där och huvudet så väldigt motsträvigt. Säger åt mig att leta upp någon som kan ge mig pannpussar och trygga armar närhelst jag behöver det – och inte stänga mitt hjärta ute. (Men hur gör man?)

Och nu plingade det till. Han loggade in. Och förnuftet försvann.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized