Tag Archives: Syrran

Om en kväll på Underbara Bar

– Det var lite bättre än att gå ut och springa va? frågar jag leendes.

– Ja.. Okej – helt klart bättre! skrattar hon så att ögonen glittrar.

Och jag skrattar jag med. Åt hur hennes blick naglar sig fast vid den blonda killen på scen. Åt hur hon ler och får gåshud av raspet. Precis som jag. Det krävdes övertalning. Men hon kom till slut, Syrran.

– Mowgli verkar ju helt super! ler hon. Insvepta i en stor röd filt står vi i duggregnet, Blondie och jag. Jag har svällt upp och blivit stoltaste tuppen i stan. Berättar för henne att Mowgli gillar henne också. Utan att han sagt det till mig. Jag bara vet. Och dessutom är Blondie omöjlig att inte älska. Och det handlar inte bara om hennes milslånga ögonfransar och himmelsblå ögon.

Och där vi sedan dansar mitt i det bubblande folkhavet kastar jag då och då en blick åt Mowglis håll. Där han sitter på trappan, omgiven av tjejer. Dom skrattar och ler och jag skrattar åt hur han puffar på Syrran och säger något roligt till Peruanskan och pussar Kusin Vitamin på kinden. Och hjärtat dansar med i mitt bröst, euforiskt. För han är verkligen fantastisk. Och jag älskar att jag inte ens behöver försöka övertyga mina vänner. För dom ser det ändå. Utan min påverkan.

Det är en fantastisk kväll. Vännerna. Mowgli. Musiken. Isak Strand. Och jag.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om att se för utländsk ut

Så där sitter vi och väntar. Mowgli och jag på barstolarna vid Coffe by George. Lattes framför oss på bordet, bläddrandes i tidningar och tjattrandes om Angelina och Demi och Ashton och alla andra. Vi pratar frikort, som vanligt. Bråkar om vem det egentligen som har Angelina. Jag hävdar envist och bestämt att hon är min.

Jag vet inte om ni någonsin varit på Coffe by George där på Filmstaden Sergel, men OM ni har varit det så har ni säkert sett henne. Ja, alltså inte Angelina (I wish), men tjejen som jobbar där. Hon med det långa, blanka, korpsvarta håret och de helt otroliga Jasmin-ögonen. Och jag har tänkt tanken förr.

– Hon är sjukt fin, säger jag till Mowgli. Säkert lite, lite för högt.

– Prata inte så högt, väser Mowgli och vi kastar en blick på tjejen för att se om hon hört något.

Men tycker du inte det då? Att hon är fin?

– Mja… Asså…

– Va?! Tycker du inte?!

– Asså… mja… Hon ser lite för utländsk ut.

Och jag sitter där som ett frågetecken i två sekunder innan jag nästan skriker FÖR UTLÄNDSK UT?! och Mowgli bara tittar oförståendes på mig. Och jag börjar, som vanligt, försöka utreda hur han tänker medan han, som vanligt, halvt skrattar bort min reaktion, halvt tjafsar emot. Men han förstår inte! Han förstår inte alls, tänker jag och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Inte så att jag är arg, men jo, jag tar det nog nästan lite sådär personligt. För tjejen som ser för utländsk ut må ha mörkare ögon än jag. Och hennes hår må vara svartare än mitt. Men faktum är att jag ser minst lika utländsk ut som hon, med mina tydligt sydländska drag och mörka färger.

Och på hela kvällen kan jag inte riktigt släppa det. Hur hon (vilket indirekt måste betyda att JAG också) ser för utländsk ut för att vara drop-dead-gorgeous. Och plötsligt undrar jag om det inte vore bättre om jag var arisk och retuscherade bort höfter och bröst och rumpa och suddade ut mina rötter. Om så bara för en kväll är det som att vrida tillbaks klockan och släppa ned mig med en duns i tonåren. Tiden då jag var som osäkrast och bara ville se ut som alla andra. Icke-kurvig, blåögd och lång. Och det må vara helt absurda tankar som virvlar runt i mitt huvud, men faktum är att jag, precis som ni andra därute, är en människa. En sådan som blir osäker ibland (även om flera verkar tro jag är självsäkrast i världen för att jag inte låter svartsjuka styra mig) och vars självförtroende fullständigt havererar every once in a while.

Jag ser för utländsk ut, fastnar i mitt huvud. Tuggas sönder som Britney-låtar på radion. Och kanske var det inte det Mowgli sa. Kanske var det inte det han menade. Men det var det jag hörde. Och jag är kvinna. Och jag missförstår (ibland med flit). Och han är man. Förstår inte alls problemet.

En bra dag gör inte heller jag det.

 

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och vi såg solen gå ner

Där vi sitter ser vi solen sakteliga försvinna bakom Stockholms takåsar. Mowgli, Syrran och jag har ätit grekiskt. Och nu dricker vi drinkar som vi egenhändigt mixat i Syrrans nya lägenhet. Och vi beundrar hennes terrass och fantiserar om hängmattor och rottingmöbler, otaliga grillkvällar och intag av drinkar. Och så mitt i allt får vi för oss att vi borde ge ut en bok med våra egna, förvånansvärt goda, drinkar. Vi hittar på namn och skrattar åt förslagen och så mixas det mer och vi hummar gillande åt smakerna.

Senare när jag sitter bakom Mowgli, under en nedsläckt himmel sånär som på stadens glimmande små ljusprickar, kan jag inte låta bli att erkänna för mig själv att faktiskt.. Jag har nog förälskat mig i den här staden alltid. Åtminstone nu. Sommar-Stockholm. Nu när jag har min Mowgli och värmen och solen och hästen och drömmar om en ljus och spännande framtid som jag nu, snart, nästan kan ta på. Det blir nog bra det här.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om gäng och rastlösa själar

Sex and the City. Premiär, tjejer så långt ögat kan nå… och så Mowgli och Datakillen. Jag och Syrran är som fnittriga småtjejer där vi sitter bredvid varandra och skrattar så att ögonen tåras och jag märker hur Mowgli tittar lite åt vårt håll ibland med lätt höjda ögonbryn.

Någonstans där mitt i filmen kommer jag på mig själv med att verkligen sakna tiden då jag själv hade det där. Ett tjejgäng. Som tog hand om varandra i vått och torrt, modekriser, detjingkriser… You name it. Men det var längesen jag var en del av det och det blir ju lätt så när man flänger runt som jag har gjort. Men det betyder inte att jag inte minns. Eller att jag inte saknar det.

Under högstadiet var det vi fyra mot världen. Vi åt Alla Hjärtans Dag-frukostar och pratade killar och pluggade ihop och dansade ihop och vi kidnappade varandra på födelsedagar och blev osams och sams och hade filmkvällar och bakade och grät och skrattade och… Vi hade alltid varandra under dom åren.

Så gick tiden och vi växte isär, men jag kom att hitta ett nytt tjejgäng i gymnasiet. Gänget jag så ofta saknar så att det värker. Bönan och Stumpeblumpan. Om det är några tjejer som betytt mycket för mig i livet så är det just dom. Vi har gråtit i varandras armar, druckit oss stupfulla och ramlat i buskar och skrattat tills vi kiknat och vi har bytt varenda hemlighet som går att byta under alla de timmar vi spenderat ihop under gymnasiet. Idag bor vi så långt ifrån varandra att man får vara glad om man lyckas höras några få gånger i månaden per telefon eller mail. En i Göteborg, den andra i Skottland och så jag här i huvudstaden.

Och jag tänker att det är lite förjävligt det där med att livet alltid går vidare, för ibland, bara ibland, skulle det vara himla fint om vissa saker kunde vara som dom alltid varit. Om jag kunde vakna varje morgon och känna att det bara är att springa över till någon av tjejerna om jag inte känner för att gå och handla själv eller äta frukost eller se på tv eller ligga på en gräsmatta alldeles själv. Om jag alltid hade någon av mina bästa tjejkompisar i närheten att gråta ut hos eller skratta med eller ligga på golvet och svepa vinflaskor med.

Men är man unga, rastlösa själar så har man nog inte alltid den lyxen. För man vill vidare. Hela tiden vidare. Och man måste vidare för att må bra. Oavsett om det betyder att man måste lämna dom man älskar därhemma…

Och trots att jag har jättefina vänner nu, visserligen bor dom flesta fortfarande löjligt långt bort från mig, så kan jag inte låta bli att drömma om att bli en i gänget igen. I ett gäng som bor i samma stad. I samma land.

Jag undrar bara när fan jag ska få tid att träffa dom..?

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om att trivas

– Varför sa du ingenting, baby? frågar han när han läst mitt inlägg och vi senare springer nedför trapporna.

– För jag ville inte vara en partypooper, förklarar jag lite generat. Och faktum är ju att jag hade ju faktiskt trevligt sen ändå och det säger jag till honom. Den där första delen av kvällen, den var bara så långt ifrån mitt eget, försöker jag förklara utan att fördenskull mena att folk har varit snobbiga eller otrevliga.

Senare går vi där i Kungshallen. Mowgli, jag, Syrran och Datakillen. Och när jag går där, sida vid sida med Syrran, Mowglis Syrra som jag tycker är så väldigt vacker (ja ni vet på ett såntdär insideout-kinda-sätt som får det att lysa om hela hennes person) och pratar om beslutsångest medan killarna går långt framför oss, tänker jag att Det här, det här är MIN värld.

Och här trivs jag.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized