Tag Archives: Om saknad

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

I don’t want you thinking I’m unhappy, what is closer to the truth, that if I lived ‘til I was 102, I just don’t think I’ll ever get over you

Och så another meltdown. Seems it’s all I do these days. Dom infinner sig ungefär var tjugonde minut, skulle nästan kunna ställa klockan efter dom. För jag vet ingenting utom det enda jag vet – att jag väntar. På någon form av svar antar jag. Något slags tecken, någon slags förändring, någondag, någongång, som ingen kan ge mig svar på vad det är eller när det händer. Eller vad jag behöver bevisa? Stunderna av total meltdown infinner sig för att jag aldrig haft någon som helst talang för att inte veta, inte förstå och inte kunna påverka situationer. Har aldrig varit duktig på att hantera känslan av maktlöshet. Och jag förstår plötsligt varför jag har så svårt för att simma under vatten i mörka sjöar..

Men det löser sig. Det löser sig, det löser sig, det löser sig. Jag intalar mig det och sminkar om mig för sjuttonde gången den här dagen. Egentligen vet jag inte varför, för det slutar ändå bara med att jag snart går och lägger mig. Och ändå inte kan somna. Mina tankar ger mig ingen ro såhär när mörkret faller och ingen finns att slå armen om mig. Maslows lilla apa i en ask. Minns ni den? Jag hade nästan glömt… Jag är inte gjord för att leva utan den jag älskar.

Men var stark. Var stark, var stark, var stark. Jag intalar mig det och trycker kudden över huvudet för att stänga ute mina tankar. Egentligen vet jag inte varför, för de hindras ändå inte av en dunig huvudkudde. Och jag kan ändå inte somna. Så… Jag gör det enda jag kan komma på och gläds över att åtminstone statistiken strävar uppåt. Man får glädjas åt det lilla, tänker jag och skrattar ut i mörkret. Och skriver. För det är det enda jag kan göra.

Och jag sänder en tacksam tanke till alla er som lyssnar. Till min älskade Böna som svarar på mail i nätterna och helhjärtat delar mitt hopp. Till min fantastiska Hermanita som lyssnar när jag snörvlar och säger sanningar jag behöver höra. Det är sådana vi är du och jag – känslomänniskor, säger hon och vi skrattar. Det är det som är charmen, men också vår förbannelse. 

Och så en tacksam tanke till min mor som ingenting vet, men som ändå alltid checkar in när ögonblicken inträffar, bara för att höra hur jag mår. Det är märkligt hur väl hon väljer sina tillfällen. Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat stolt. Att jag kunde förmå mig att ringa och falla isär och låta henne plocka upp skärvorna, som jag vet att hon skulle göra. Som jag vet att ni alla skulle göra. Och när jag tänker så kommer tårarna igen. För det är svårt att älska så mycket och inte kunna göra någonting av det, mer än att just inte göra nånting alls. Mer än att vänta.

Men det löser sig. Var stark. Jag intalar mig det. Och skriver lite till.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hold my breath

Så jag kan nog verka ombytlig. När jag är mitt bästa jag är det det minsta jag är. Men när jag är mitt sämsta jag tappar jag ofta fotfästet. Huvud strider med hjärta som strider med verkligheten som strider med drömmarna och till slut blir jag oförutsägbar fast jag egentligen är mer som en öppen bok. Så jag kan nog verka ombytlig. När jag egentligen bara behöver lite tid. Lite andrum. Ibland blir man förblindad av sådant som är för nära. Och man behöver liksom ta ett steg tillbaks för att återfå synen och se klart igen.

Men när jag vet vad jag vill, då vet jag. När jag återfinner fotfästet, återvänder jag. När jag älskar, då älskar jag. Hon såg det på mig den kvällen. Och jag var nära till tårar när dörren gick igen och jag hörde bilen starta och hon med kärleksfulla, blå ögon såg på mig som vore jag helt transparent och mitt hjärta och alla mina tankar fullt synliga.

– Du älskar fortfarande… 

Ingen fråga. Ett konstaterande. Och jag behövde inte ens svara, för svaret vet dom alla redan. Utan ett ord från mina läppar. Jag har sett det i mina föräldrars blickar och i min mosters. I Kusin Vitamins och i min egen spegelbild. Hör det på mina egna ord, ser spåren i varje tanke. Och vet att allt jag kan göra är att hålla andan. Hålla fast vid hoppet och tron på att det som ska vara en dag blir och på att de som vakar över mig ska se jag är värd det ändå. Att jag inte är perfekt, men att jag kämpar så gott jag kan för att visa jag är ganska okej ändå. Att jag faktiskt är värd att ta risken för. Jag vet bara inte hur jag ska stå ut med att inte veta. Så jag blundar hårt och kniper ihop mina läppar. Hoppas, ber och försöker bli religiös. Hoppas att man ska ha överseende med att jag bara ber när jag är rädd och inte vet andra sätt. För jag vill inte drunkna. Vill inte dränkas av salt vatten i mina lungor för att jag höll andan i hela mitt liv och ändå inte nådde min hamn.

Och kanske borde jag låta allt vara osagt. Gömma det som jag duktigt gömt undan och lura mig själv i fortsättningen också. Men jag kan inte gömma mer. Och inte glömma. Och när det väl kommer till kritan är det alltid hit jag återvänder. För här har jag min fristad, även om jag inte borde. Och jag kommer kväva mig själv med min egen tystnad om jag inte…

Så vad gör man när man bara kan vänta? Man håller andan och väntar. Hoppas, tror och blir religiös. Och ber att någon som vakar ska se. Att man nog är värd risken ändå.

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Om terrasshäng och vänner

Och där sitter vi medan solen sakta försvinner bakom sjöstadens takåsar. Målar himlen i skymningsfärger. Jag blandar jordgubbsmojitos och Oreodrinkar och vi smuttar förnöjt och smågnabbas om vartannat. Sträcker ut oss på terassen och pratar om allt mellan himmel och jord.

När jag och Mowgli till slut kramar Syrran hejdå känner jag mig så glad att jag nästan kan gråta. För att dom senaste veckorna har varit tuffa och för att det är så mycket som är förvirrande och för att jag inte vet på vilket ben jag ska stå och för att jag inte haft tid eller ork för vänskap. Men så finns det människor som dessa båda. Syrran, alltid så fylld av energi och värme. Och så Mowgli… Behöver jag ens säga hur mycket hans vänskap betytt och betyder?

Jag har saknat det. Drinkblandandet och smågnabbandet och skratten och bara-varandet på en terrass i solnedgången.  Och jag kanske inte säger det så ofta.. Men ni är fantastiska!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om fan och hans rädslor

Det svåraste av allt är att inte veta. Att stå med hjärtat i handen utan att veta om någon kommer ta hand om det. Ta det i sina händer och vårda det ömt. Att bli slängd än hit, än dit och sedan tillbaks igen. I solljuset ser jag sprickorna tydligt. De som i skymningsljuset knappt märks av. Kan känna vinden vända igen, hur den drar i mitt hår och trycker mot mina ben. Och jag vill så gärna kunna säga det är värt det. Vill så gärna stå kvar och rida ut stormen för att inte hamna i ännu ett misslyckande. Men hur rider man ut gemensamma stormar på egen hand? Hur tar man hand om sitt hjärta när man aldrig riktigt vet om det fångas upp av någon annan än sig själv? När den man vill lägga all sin tillit hos inte vet att ta hand om den? När man blir bortslarvad och sen upphittad och bortslarvad igen?

Rädslor har vi alla. Men inte alla har modet att stå upp för sitt hjärta. Jag har inte alltid haft det. Och mina ben har blivit starka på vägen. Av alla flykter och uppförsbackar. Den styrkan tror jag aldrig försvinner helt. Det är den som stått fast när stormen blåst som hårdast, beslutsam och viljestark. Men viljan räcker inte alltid hela vägen. Och inte heller bens styrka. Och ibland är kanske det enda man i slutändan kan göra att retirera. Ta en annan väg för att skydda det som verkligen är viktigt. Hur ont det än gör. Hur stort misslyckandet än känns i början.

Rädslor har vi alla, men fan-ta-mig om jag låter mina diktera resten av mitt liv. Fan-ta-mig om jag slutar ta de chanser jag möter. Fan-ta-mig om jag slutar ta risker för att våga vinna. Fan-ta-mig om jag slutar visa mina färger och ge av hela mig. Och fan-ta-dig om du inte vet att vårda mig bättre. Om du inte förstår vad du har och vilken glädje som kunde ha legat för dina fötter om du bara haft kuraget. Fan-ta-dig för att du ringer i nätterna och pratar om saknad för att sedan driva mig bort igen. Fan-ta-dig.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trivselfrön. Och så lite saknad också.

Utmattad, men lycklig vinglar jag hemåt. Efter två timmar på gymmet kan man inte annat än att just vingla. Möjligen stappla fram. Det slår mig under tiden jag är där att jag ändå saknar det gamla. Det bekanta och rödvitblåa. Gymmet där jag bara tränade i ett drygt halvår, men där personalen lärde sig känna igen mig dom tidiga morgontimmarna. Där jag med lätthet navigerade mig bland maskiner och vikter. Där uppdelningen killar/tjejer var betydligt mindre än på de flesta ställen jag varit. Där jag faktiskt för första gången lärde mig trivas i ett gym överhuvudtaget.

Det nya gymmet är både nyare och fräschare än mitt förra. Men jag hittar ingenting. Saknar multimaskinen man kunde använda till allt. Och dessutom är allting annorlunda och alldeles för modernt. Emellanåt är maskinerna så avancerade att jag med en suck konstaterar jag börjar bli för gammal. Att jag inte hänger med i teknikens värld längre. Men mitt i allt det där så händer något. Där jag som ensam tjej befinner mig i vikt-avdelningen (det verkar som om tjejerna på mitt nya gym har uppfunnit en osynlig gräns mellan löpbanden och vikterna, de håller sig minst fyra meter från området) börjar man lägga märke till mig. Som man lägger märke till ett UFO ungefär. Nåväl, tänker jag, UFO har man varit förr. Styrketräningen med fria vikter är inget jag väljer bort. Så jag fortsätter programmet min ex-PT (för övrigt numera Mowglis PT) en gång skapade åt mig, i godan ro. Så ser jag en kille stå och klia sig i huvudet när han upptäcker handtaget han nyss hade till kabelpressen är spårlöst försvunnen. Ungefär i samma ögonblick inser jag att det är jag som är boven i dramat då jag trott han varit färdig när han tidigare försvunnit.

– Ehm.. Du? Jag tror jag snodde ditt handtag där.. erkänner jag smått generad.

– Va? Du? 

Och så brister vi båda ut i skratt. Han för att han insett jag sett på när han förvirrat stått och muttrat. Jag för att.. För att jag mest är lite generad och glad över att någon pratar med mig. Och resten av timmen jag är där stöter vi på varandra med jämna mellanrum. Han skojar om att jag ska sno hans vikter och jag skakar skrattandes på huvudet. Och faktum är att jag , trots saknaden av mitt gamla gym, kan känna det där första, lilla trivselfröet gro i mig. Allt som krävdes var ett vänligt leende och mänsklig kontakt.

Tänka sig. Imorgon går jag dit igen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om skollängtan

En hel vecka kvar. Det där med långa lov har aldrig riktigt varit min grej. Alla tycks försvinna då, åt alla håll. Och jag saknar gemenskapen, timmarna av onödigheter och sällskap med likasinnade. Det är därför skolan oftast varit en välsignelse för mig. En plats där vi alla varit samlade. Jag känner likadant nu, som jag gjorde på julloven förr. Den första veckan är underbar – efter den där sista stressen innan julen. Men så småningom blir jag rastlös. Uttråkad. Jag är likadan oavsett vad det gäller. Har alltid blivit lika rastlös och uttråkad efter en tid. Så det handlar alltid om tid.

Just nu vill jag bara tillbaks. Vill att mina vänner ska sluta jobba, sluta hälsa på släktingar vid världens ände, sluta gå i ide och sluta åka till fjällen. Jag vill tillbaks till skolan. Tillbaks till gemenskap och kafferaster och studiecirklar i biblioteket och studentpubar och jam-sessioner i tomma musiksalar. Om dryga två veckor är den här kursen över. Vi sprids igen. Konstfack. Musikakademin. Tillbaks till dramasalen… Jag skulle ljuga om jag sade att separationsångesten inte redan gripit tag i mig. Även om jag vet att framtidens terminer kommer bringa oss samman igen. Det är bara det att tanken på en vår utan de fina vänner jag funnit gör mig något ledsen.

Och därför vill jag tillbaks. Jag vill kramas och utbrista det här lovet känts som hundra år. Vill skratta åt pinsamheter och klaga över kurslitteraturen. Vill muttra över rykande koppar och sucka över bristen på självdisciplin. Mest av allt vill jag bara vara. Sitta i mitten av den grupp jag vuxit in i under den höst som gått och bara sucka över hur fint det är. Att bara höra hemma. I mitten. Med människor som byggt bon i ens hjärta.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized