Etikettarkiv: Om sådant som tar slut

Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

10 kommentarer

Under Uncategorized