Skrivkramps-spöket

Skrivkramp. Igen. Den där mentala spärren som oförskämt och själviskt tuggar i sig mina ord och vägrar låta mig ta del av dom. Och jag spenderar timme efter timme med att bara titta oförstående och frustrerad på den blanka skärmen. Eller pappret och pennan som inte används till annat än små karikatyrer. Det är samma sak varenda gång. Det är lite som att vara förstoppad.

Och så plötsligt händer det. Orden kommer tillbaks. Inte många. Inte i samma rasande tempo. Inte som ett enda virrvarr av ord i en enorm fiskedamm. Och dom blir inte alls som jag tänkt mig, vill inte vara helt följsamma och lätta. Men dom kommer i alla fall.

”I am not at all in  a humor for writing; I must write on ‘til I am.”

Kanske hade hon rätt, den där Jane Austen.

Definition; Vad vi har

– Du…är du kär i mig? frågar han plötsligt.

– Jag vet inte, svarar jag dröjande. Kanske.. Nånting är det..

Och han kysser mig på mig på pannan, sömnigt, för det är mitt i natten och han har väntat på mig fast jag ser han är trött och jag kan inte låta bli att trycka mig lite närmre för jag är så glad att vara där. Tänker att jag vill stoppa tiden och undrar, där jag ligger med huvudet mot hans varma bröst, om det verkligen kan gå så fort att ge bort sitt hjärta.

– Hur vet man att man är kär?

Jag liksom hör Michael Nyqvists röst i huvudet. Scenen mellan Daniel och Lena när han står där i gummistövlar och i vinden i ‘Så som i himmelen’.

– Men åh.. vad pratar du om Daniel?

– Hur vet man att man är kär?

– Men åh.. Vad är det för fel på dig?… Ja man tänker på honom..

– Och mer?

– Man blir glad när man ser honom..

– Bingo!

Och jag tänker att kanske, där jag är påväg att somna in i hans armar. Tänker att vi får se vart det leder, ta det som det kommer. För där finns ju all tid i världen att ta reda på vad det här är. Att ta reda på vad vi har.

Och jag ler när jag lämnar hans lägenhet dagen därpå. Ler för att jag inte kan sluta. Ler så att det krampar i kinderna och jag försöker räta ut ansiktet för det gör nästan lite ont nu, men det verkar som om jag glömt hur man gör när man inte ler.

Jag ler mot bilarna och träden och de två lekande labradorerna och mitt hjärta svävar ikapp med fåglarna och tillsammans sjunger dom om frihet och mjuka läppar och en gard som inte längre behövs. Och jag ler mot den lilla rökande tanten i leopardpälskappan vid pizzerian, och mot mannen och kvinnan och deras resväskor vid hissarna, och mot dom två små kinesgubbarna på perrongen som nyfiket tittar på mig när jag skriver, och mot dom två chilenska killarna som berättar dom pluggar medicin på Karolinska och som undrar hur min släkt mår, därborta i kaoset.

Lisa Miskovsky sjunger att jag lever. Och ja, tänker jag när tunnelbannan rullar in. Jag lever. Jag lever tamejfan.

Äntligen. Jag är tillbaks. Och jag är inte rädd.

I mitt öra idag: I\’m at peace when I\’m around you

En titt tillbaks i tiden..

Jag tittade in på min gamla, officiella blogg.. Finner det lite småroligt att jag först nu när jag inte skriver där längre, får så fina kommentarer. Och det är intressant att läsa om mig själv, om hur jag tänkte för månader och år sedan. Vad jag kände. Vad som hände mellan mig och Honom…

”Jag satt här och läste igenom gamla blogginlägg jag skrivit.. Kom över ett jag skrev i London, när jag mådde som sämst över allting som hände mellan mig och X. På den tiden mitt hjärta knappt existerade längre; det var en grå skugga av vad den en gång varit. Brukade jämföra den med Sibirien.

Jag minns jag kallade honom för ful. Jag var så arg. Så sårad.

Mitt inre så sönderklöst att jag kallade den vackraste jag vet för ful.

”Vad sjutton ska jag med honom till?”

 
Men jag vet. Han är färgen, ljuset och musiken… Han är allt.
Och han är så vacker att jag gråter baklänges.”

To love is to suffer?

”To love is to suffer. To avoid suffering one must not love. But then one suffers from not loving. Therefore to love is to suffer, not to love is to suffer. To suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy then is to suffer. But suffering makes one unhappy. Therefore, to be unhappy one must love, or love to suffer, or suffer from too much happiness. I hope you’re getting this down.”

– Woody Allen, Love and Death

 

‘Även fåniga romaner har någonting att säga’

Än en gång sitter jag uppe för hans skull. Väntar, som jag gjort i 3, ja snart 4 år. Trots att jag mellan varven slagits med mitt huvud och det med hjärtat och det har i sin tur slagits med mig. För det finns ingenting alls rationellt med det här förhållandet. (Vem försöker jag lura? Det har väl aldrig varit ett förhållande..) Det finns bara hjärtan. Stora, alldeles för starka hjärtan som förlorades en gång för många stjärnnätter sedan. Trots att vi bröt mot varenda förnuftig regel.

”To her own heart it was a delightful affair, to her imagination it was even a ridiculous one, but to her reason, her judgement, it was a complete puzzle.” (Sense and Sensibility)

Och jag fyller min tid med sagor. Romaner, ändlösa kärlekshistorier, -dikter och musik som får hjärtat att gråta. Skönhet av alla dess slag som kan få tiden att gå. Och mig att inte helt glömma varför jag fortfarande sitter uppe om nätterna för att få en skymt av honom på min skärm. För ibland är det svårt att minnas. Ibland är inte orken där och huvudet så väldigt motsträvigt. Säger åt mig att leta upp någon som kan ge mig pannpussar och trygga armar närhelst jag behöver det – och inte stänga mitt hjärta ute. (Men hur gör man?)

—

Och nu plingade det till. Han loggade in. Och förnuftet försvann.