Att förloras men inte förlora.


Jag hittade precis det här gamla inlägget jag skrev om Honom för nästan precis ett år sedan. Och jag tänker att nog är det så alltid, att det är Han som till stora delar håller igång mitt skrivande.

 

”X hälsade på igår. Det var min sista dag i London och precis som han lovat så stod han där utanför min dörr strax efter tolvslaget på dagen. Tystnaden var till en början dryg. Tjock. Typen som kan skäras igenom med kniv; det var så tydligt att diskussionen vi haft då vi senast talats vid hade satt sina spår. Hans fingrar var försiktiga, prövande när de trevade efter mina. Som om han var osäker på om jag skulle dra mig undan eller stanna. Han som alltid varit säkerheten själv.

Jag gjorde det först. Drog mig undan. Med benhård disciplin låtsades jag inte lägga märke till hur han sträckte sig efter mig. Pratade vidare om vad som hänt sen sist, om Miljonären och resan hem. Om hur jag längtade efter solen och lukten från det salta, friska havsvattnet.

Med sina genomträngande, blå ögon försökte han läsa mig. Som om jag vore en bok. Jag antar jag brukade vara just det för honom. En såndär lättläst bok med stor, tydlig text. Men det var innan jag omfamnade min egen beslutsamhet, innan jag började det stora byggarbetet med de stora staketen. De som är till för att skydda.

Och jag såg det på honom – han blev rädd. Han, alltid så van vid att ha övertaget, så van vid att kunna rubba hela min existens bara genom att befinna sig i samma postkodszon. Var han rädd att förlora mig?

Men jag kunde inte värja mig mot den mjuka strävheten i hans kyssar. Det har jag aldrig kunnat. Det är något med sättet hans läppar möter mina, någonting med de ilningar längs hela ryggraden de fortfarande framkallar. Ja, fortfarande. Precis på samma sätt som det är något visst med hur våra sammanflätade fingrar passar så perfekt ihop och hur närheten och ljudet av hans andetag skänker mig större sinnesfrid än någonting annat. Det är just det – allt det där trollbinder mig.

Jag somnade i hans armar. Med hans andetag i nacken och armarna virade om mig som om han var rädd att jag skulle ta mig loss och springa därifrån. Precis så som jag alltid brukade ha mina armar on honom…

Och det var först då jag förstod; jag har inte förlorat än. Jag höll vad jag lovade, jag lät mig inte övertalas. Men jag tillät mig förloras igen, för hur kan jag motstå?

Men jag är fortfarande med i spelet. Den här gången var det kanske inte jag som var boken…”

 

 

Annonser

1 kommentar

Filed under Uncategorized

One response to “Att förloras men inte förlora.

  1. Tack tack, för att du tror på mig! Det känns super att få en sån där kommentar. Annars brukar man bara få höra allt det negativa med skådespeleriet, så motsatsen värmer oerhört. I can do it! hahaha

    Den här bloggen var oerhört fin! Och ditt sätt att skriva..helt fantastiskt!

    Jag förstår vad du menar. Det är oerhört svårt att motstå någon man tycker om så otroligt mycket, men så länge man inte känner någon ånger av det man gör så tycker jag inte att det är något fel. Det är när ångesten biter tag i en som man ska fundera annorlunda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s