Tag Archives: MSN

Samtal med det förflutna

Jag går in på msn. Det är första gången jag är inne på riktigt sedan… Sedan jag satte punkt med Han på Andra Sidan Havet. Och det är en märklig känsla. Det är som att vara tillbaks hos någonting som varit en avslutad era av mitt liv. För jag lever inte mitt liv över MSN och Skype längre. Har inget behov av att göra det. Saknar det inte ens ibland. För det var aldrig något liv. Snarare en slags väntan på ett liv som aldrig tycktes börja.

Det är lustigt, för jag har bara hunnit vara inloggad i fem minuter när jag förnimmer en känsla av att Han på Andra Sidan Havet kommer dyka upp. Fast tiden är helt fel. Fast han inte ens borde vara hemma. Och jag tänker att jag ska stanna kvar. Mest av nyfikenhet. Ni vet, som för att testa mig själv och dom försvunna spökena. Dom jag inte hört av på månader nu.

– Hello?

Jag behöver knappt vänta fem minuter. Han är där. Och jag svarar. För första gången sedan.. Ja, veckan jag satte punkt tror jag. Och det blir ett märkligt samtal. Han gör sitt bästa för att inte trampa i klaveret. Jag gör mitt bästa för att ha tålamod med honom. För jag vet han tycker det svårt. Och jag vet att han tycker det är ännu svårare just för att han vet att jag inte ångrar mitt val. För att han vet jag är lycklig med någon som inte är han.

Och det slår mig när jag sitter här, än en gång, att jag är så jäkla lyckligt lottad som har en pojkvän som jag kan lita på och som litar på mig. Som inte skickar hemliga kärleksmail till någon annan i nätterna och är där han egentligen inte vill vara, bara för att han är för feg för någonting annat. För på sistone är det sådant jag sett på alltför många ställen, hos alltför många människor. Den där jävla fegheten. Äta kakan och behålla den. Yada yada yada..

Mowgli brukar blinka åt mig och säga han är ett kap. Och vet ni… Det är han. Jag har haft sån helvetes jävla tur. Och jag tänker inte någonsin glömma bort det eller ta det för givet. Jag tänker inte bli som Han på Andra Sidan Havet. Och aldrig någonsin som hans flickvän. Förr dör jag.

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sleeping to dream about you

Ikväll är en sån kväll då jag skriker efter närhet. Min kropp saknar någon att krypa intill. Mitt huvud saknar någon att sluta tänka med. Mina armar vill hålla om, mina fingrar vill flätas in och mina läppar vill ha mjukt sällskap. Mitt hår vill strykas och pillas med, mina ögon vill glittra och skratta ikapp med andra ögon och mina ben vill trasslas in. Mina lungor vill fyllas av någon annans syre, mina öron höra någon annans hjärta. Ikväll är en sån kväll…

Men ikväll får jag nöja mig med en msn-konversation. Blå ögon, ett slående hjärta på andra sidan havet. Ett skratt jag inte hör men minns. Tattuerat i varje liten minnescell. Önskar jag kunde sträcka ut, snudda vid.. Men fingrarna möter inget annat än en smådammig skärm som får det att svida lite i ögonen och jag tänker jag borde gå lägga mig.

För när jag sover, så drömmer jag. Och i drömmarna är de blå ögonen och det slående hjärtat inte på andra sidan havet. I drömmarna glittrar dom blå ögonen mot mig, bara mig, och hjärtat som slår slår sina slag för att matcha mina..

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tomrum

Under alla dom år vi känt varandra har vi alltid haft någonting att prata om. Han och jag. Han känner mig bättre än någon annan och ändå sitter vi där varje kväll och upptäcker något nytt med varandra. Och det finns få människor som fascinerar mig så mycket som han gör. För han är så väldigt enkel. Men så otroligt komplex att jag ibland inte vet vart jag ska ta vägen.

Vi kan med lätthet spendera hela dagar på Skype. Vi sitter där med varandra på helskärmar och oavsett om jag lagar mat eller städar eller spelar piano.. Oavsett om han skriver artiklar, precis har vaknat eller borstar tänderna. Vi har alltid tid med varandra. Och all tid i världen räcker inte till. Tiden med varandra känns alltid för kort och tomrummet alltid lika enormt när vi till slut måste säga hej då och logga ut.

Fast vissa kvällar gör vi inte ens det. Och jag älskar dom nätterna då han stannar uppe medan jag somnar på min sida av skärmen. Somnar i vetskapen om att han sitter där och ler åt mig. Somnar med hans djupblå ögon, som inte utstrålar annat än värme och kärlek, som den sista saken jag ser innan mina ögonlock inte orkar mer. Och även om han sitter på andra sidan havet, så många mil från mig, så känner jag mig trygg.

Men ikväll är inte en sån kväll. Ikväll loggade han ut. Och här sitter jag. Med en tomhet som en hand mot strupen.

Jag hatar att han är så långt borta. Så väldigt nära…

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dubbla raggsockar

Okej, jag har slutat hyperventilera. Jag flydde datorn. Och Honom. Ett par timmar på hästryggen och den iskalla vinden piskandes i ansiktet fick paniken att lägga sig. Och tvingade mig att andas djupt. Nej, jag har fortfarande inte riktigt förstått vad det är som händer, men om det nu händer så snart (vilket det MÅSTE göra för om inte så ger jag fanimej upp!) så känner jag mig åtminstone inte lika skräckslagen vid tanken på det.

Jag vet faktiskt inte ens hur vi kom fram till det här. Eller jag kom inte fram till någonting. Jag ordbajsade. Som vanligt. Hade ett av mina, med honom ganska ovanliga, moments då jag inte kunde hålla käften om allting jag på sistone tänkt om honom. Jag bad inte om någonting, förväntade mig ingenting och trodde ingenting, men någonstans där mellan raderna på mina alltför smiley-fattiga meningar måste han ha insett allvaret. Han måste insett det långt före mig när han plötsligt bad om förlåtelse för hans druckna telefonsamtal igårnatt där han mumlat om hur ont det gjorde när det kändes som om jag gled ifrån honom. Igen. Han sa att han inte orkade med det. Att det inte fick bli så igen.

Han måste insett det långt före mig. För helt plötsligt berättar han att han tagit ett beslut. Ord som genast fick mig att haja till (för det är så väldigt sällan ‘beslut’ och Han går hand i hand).

– I’m offering you everything you’ve ever wanted.. And now it seems to me you’re saying you don’t want it anymore?

– No. That’s not it. I’m just afraid of hurting again. I can’t stand no more lies. Not one single little lie.

Det är nog bäst jag tar på mig dubbla raggsockar den här gången. För den här gången handlar det inte bara om att vänta. Den här gången handlar det om att våga stå kvar när han väl hunnit ifatt. Och inte låta mina fötter frysa till is. Och alla ni som kallat mig modig… Jag hoppas ni har rätt. Verkligen.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Vart är frivolterna?

Ikväll känner jag inte ens. Jag som brukar sitta här med ett hjärta som löper amok så fort jag ser honom logga in. Jag förstår inte riktigt vad det är som hänt dom senaste dagarna, inte alls faktiskt. Jag har gått från att gråta glädje/saknads/ilske/ledsen-tårar till att inte ens reagera. Hjärtats dunkanden är inte alls onormala; inga frivolter eller totalstopp. Fjärilarna i magen? Låt mig känna efter… Nej. Ingenting. Nada. Men det som nog får mig att förundras mest är faktumet att mitt huvud är tyst inatt.

Är det hemskt onormalt att känna mig nästan lite dålig för att jag inte berättar det här för honom? För att jag låtsas som ingenting? Eller är det helt okej att göra så? Jag vet faktiskt inte. En del av mig säger åt mig att berätta, för jag är alltid ärlig mot honom numera. Det är liksom vår nya grej. Ärlighet. Mest för att jag gjort klart för honom att jag inte tolererar något annat längre. Helt klart hellre sårad av sanningen än av vita små lögner som sedan visar sig vara just lögner.  Och jag vet att det är svårt för honom att vara ärlig mot mig. För det finns så väldigt mycket med honom som sårar mig dagligen. Och jag har tydligen ett bra pokerfejs. Så länge man inte ser mig i ögonen. Har hört dom avslöjar mig varje gång. Talar med stora bokstäver trots att jag själv inte talar alls.

Äsch, jag vet faktiskt ingenting. Just ikväll vet jag bara att det inte känns som det brukar. Och att för en gångs skull känns det helt okej. Som min gode vän Timbuktu säger – det löser sig…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized