Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

Gränser & att låta sig bli sårad för kärlekens skull

Så sitter jag där och undrar om det finns någon gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet det finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Och jag vill inte veta. Vill inte möta den dagen då jag plötsligt finner mig stå där, med gränsen under mina fötter. Som ett stup rätt ner. Men jag knuffas närmare och närmare, okontrollerbart. För jag har inte makten att kontrollera det. Jag kan bara göra mitt bästa för att stå emot. Men hur gör man för att stå emot, när det man tvingats göra är att förkasta sina murar för att våga släppa in? Nej, för att kunna släppa in. Det är märkligt hur jag drivit mig själv mot förändring och trott mig se den i min spegling, men nu inser att det kanske bara varit en synvilla. Att jag kanske bara hoppats och velat så mycket att mina ögon narrat mig. För jag står fortfarande utanför och väntar. På att man ska öppna dörren, inte bara lite på glänt och med säkerhetskedjan kvar. För att hålla mig ute. Och där står jag nu, med ett hjärta som värker så mycket att jag blir stum. Igen.

Men har jag inte gått min halva? Dedikerar jag inte varje dag åt att visa var jag står? frågar jag mig själv. Frågar jag mitt hjärta och mitt förnuft som står där handfallna och bara tittar på mig med ledsna ögon. Jag ser hur något börjat falna i deras blickar. Det har ersatts av en ny, smygande rädsla. Jag kan inte stå här hur länge som helst, säger hjärtat ynkligt. Jag ser på hennes spända lilla kropp att hon fryser. Att hon blöder. Att hon behöver tröst och skydd. Och jag vet att jag sviker henne. Jag som borde finnas där och skydda med mina armar. Men skyddar jag så förlorar jag. Skyddar jag inte… så kanske jag förgås av smärtan istället. Så jag ber henne vänta lite till. Ser tårarna glimma till i hennes ögon när hon nickar medgivande.

Så jag frågar er: finns det en gräns för hur mycket man kan låta sig såras? Även fast det är för att bevisa att man står fast. Att man har gjort ett val. Att man älskar. Finns det en gräns för när det inte är okej längre att låta det äta upp en inifrån? Finns det en punkt då det är okej att skrika SLUTA GÖM DIG BAKOM DINA RÄDSLOR även om det i mångt och mycket är jag som orsakat att dom finns där? På samma sätt som han orsakat mina..

Så jag sitter här och funderar på om det finns en gräns. Om jag ens vågar fundera i dom banorna. För jag vet där finns en gräns, jag vet bara inte vart den går än. Eller om jag någonsin vill veta.

How could you be so heartless

– Ni är så kalla, ni kvinnor. Så jävla hjärtlösa, säger han med grumlig blick. Och ser menande på mig. Bästa vännen till han det var så svårt med ser på mig och kallar mig hjärtlös. Jag vet inte varför eller vad det är med det ögonblicket som sårar mig så. Är det vetskapen om hans vetskap om hur mycket jag lät mig bli trampad på? Det faktum att han mer än en gång sett tårarna rinna nedför mina kinder och sagt till mig jag borde vända om och gå, för att sedan när jag väl går kalla mig hjärtlös? Eller är det bara min egen självbilds sårade stolthet? Jag kan inte sätta fingret på det, så där och då ler jag bara. Ursäktar det med att han är nybliven singel och har ett brustet hjärta.

Men jag kan inte sluta tänka på det. Hör ordet hjärtlös om och om igen, som en sönderrepad skiva i mitt huvud, och undrar om det är så man ser mig. Om det är så man ser mig, betyder det att det är sådan jag är?

– Funkar det inte så funkar det inte. Ibland måste man helt enkelt acceptera det, säger hon och ler. Amerikanskan ser menande på mig med klara, bruna ögon. Vi har aldrig varit goda vänner, men jag tror att hon förstår. Tror att hon nog sett mer än vi alla trott där hon funnits så nära, men aldrig mitt i.

Egentligen vet jag inte varför jag tar åt mig så. Varför jag inte kan släppa det när någon kallar mig hjärtlös. Kanske för att det är första gången. Och kanske för att mitt samvete under åren samlat på sig så mycket svärta från alla de sprickor i hjärtan jag skapat. Jag är inte blind. Inte omedveten om att där funnits människor vars hjärtan jag krossat. För att få behålla mitt eget hjärta vid liv. Men inte en enda gång, hur illa man än behandlat mig, har jag sårat någon utan att själv känna smärta. Så nej, jag kan nog inte vara så hjärtlös ändå. Har nog aldrig varit särskilt kall, ens när det sett så ut.

Så varför gör det så ont att bli sedd som hjärtlös av någon som inte känner mig? 

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, courage to change the things I can and wisdom to understand the difference

Jag tror att jag börjat hamna i något slags mellanläge. Den typ av läge där man fortfarande fungerar, utan att bryta ihop varje minut. Det är ett läge när man någonstans börjar acceptera att saker är som dom är. Inte gilla det, men acceptera. För kan man i slutändan göra någonting annat när man själv inte har makten att förändra?

Jag gör vad jag kan. Även fast rädslan byggt sitt näste i mitt bröst och osäkerheten viskar i mitt huvud. Även fast jag ibland inte vågar säga vad jag faktiskt känner eller följa de impulser jag vill följa. Jag gör vad jag kan. Gör mitt bästa för att visa var jag står. Jag står stadigt nu. Vet vad jag vill. Men jag kan inte nå dit på egen hand och det vet jag också. Så återigen, acceptera. Acceptera, acceptera, acceptera. Mitt nya mantra. Andas ut, andas in, ut och sen in. Och fortsätta visa. Fortsätta finnas där. Fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Och jag kanske inte känner mig glad så ofta när jag är ensam och tänker för mycket. Jag kanske inte kan svara ärligt på hur jag mår och på varför jag är så disträ. Jag kanske rör mig rastlöst och tappar tidsuppfattningen och gräver ned mig i låtsas-människors problem för att fly mina egna en stund. Och ja, kanske är det så att dom enda stunder jag ser skymten av mina färger är när jag är med dig. Men jag har slutat gråta. Ja, nästan i alla fall. Jag ligger inte längre i fosterställning på Kusin Vitamins säng. Och kanske får det helt enkelt räcka just nu. Kanske kan jag leva såhär en stund och bara flyta med. Acceptera, göra vad jag kan och bara komma ihåg att andas. Så får tiden göra resten.

Om den stora väntan – del 2

Jag ser henne inte så ofta längre. Det är underligt hur det fungerar med det där när man tänker efter. Hur kommer det sig att vi ses mer sällan nu när vi bor ihop, än när vi bodde mil från varandra? Men ikväll är hon alltså hemma. Vrider om nyckeln och ser en hög av ångest ligga i fosterställning på hennes säng. Ångesthögen, det är jag det. Hon frågar hur jag mår och jag gör mitt bästa för att le ett leende som ser någotsånär äkta ut. Och möts av svarta, skeptiska ögon. Jag vet jag inte lurar någon med mitt leende. Jag vet jag osar av så mycket ångest att hela lägenheten stinker och behöver saneras. Så mycket att stanken når ända till min mor som 32 mil bort ringer mig mitt i nätterna för att höra mig ljuga om hur jag mår. Men jag vet inte vad annat att göra än att le och låtsas som ingenting. Det är ju så det måste bli nu.

Ändå sitter vi där en stund senare med glansiga ögon. Nåväl, hennes är glansiga. Mina rödgråtna. Och sängen en enda salt vattenpöl. Mellan hickan och hostan och snörvlandet utropar jag förtvivlat att jag inte vet vad jag ska göra. Att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt som gör ont. Och att jag inte står ut med mina tankar. Och där sitter hon, så sval och uppgiven.

– Jag vet, säger hon och ser ut i tomma intet. För det spelar ingen roll vad dom säger, eller vem man träffar, eller hur ont det än gör eller hur destruktivt det än är… Man väntar ändå. 

Och där sitter vi återigen. I samma båt hon och jag, men ändå inte alls. Precis som vi gjorde den där natten vid gungorna. Med våra trasiga hjärtan bultandes i kupade små händer och älskar så mycket att vi förblöder. Och väntar på att de vi älskar en dag ska plocka upp dom innan de slutar slå. Innan allt blod är förlorat och inget längre går att rädda. Innan allt är försent.

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

I don’t want you thinking I’m unhappy, what is closer to the truth, that if I lived ‘til I was 102, I just don’t think I’ll ever get over you

Och så another meltdown. Seems it’s all I do these days. Dom infinner sig ungefär var tjugonde minut, skulle nästan kunna ställa klockan efter dom. För jag vet ingenting utom det enda jag vet – att jag väntar. På någon form av svar antar jag. Något slags tecken, någon slags förändring, någondag, någongång, som ingen kan ge mig svar på vad det är eller när det händer. Eller vad jag behöver bevisa? Stunderna av total meltdown infinner sig för att jag aldrig haft någon som helst talang för att inte veta, inte förstå och inte kunna påverka situationer. Har aldrig varit duktig på att hantera känslan av maktlöshet. Och jag förstår plötsligt varför jag har så svårt för att simma under vatten i mörka sjöar..

Men det löser sig. Det löser sig, det löser sig, det löser sig. Jag intalar mig det och sminkar om mig för sjuttonde gången den här dagen. Egentligen vet jag inte varför, för det slutar ändå bara med att jag snart går och lägger mig. Och ändå inte kan somna. Mina tankar ger mig ingen ro såhär när mörkret faller och ingen finns att slå armen om mig. Maslows lilla apa i en ask. Minns ni den? Jag hade nästan glömt… Jag är inte gjord för att leva utan den jag älskar.

Men var stark. Var stark, var stark, var stark. Jag intalar mig det och trycker kudden över huvudet för att stänga ute mina tankar. Egentligen vet jag inte varför, för de hindras ändå inte av en dunig huvudkudde. Och jag kan ändå inte somna. Så… Jag gör det enda jag kan komma på och gläds över att åtminstone statistiken strävar uppåt. Man får glädjas åt det lilla, tänker jag och skrattar ut i mörkret. Och skriver. För det är det enda jag kan göra.

Och jag sänder en tacksam tanke till alla er som lyssnar. Till min älskade Böna som svarar på mail i nätterna och helhjärtat delar mitt hopp. Till min fantastiska Hermanita som lyssnar när jag snörvlar och säger sanningar jag behöver höra. Det är sådana vi är du och jag – känslomänniskor, säger hon och vi skrattar. Det är det som är charmen, men också vår förbannelse. 

Och så en tacksam tanke till min mor som ingenting vet, men som ändå alltid checkar in när ögonblicken inträffar, bara för att höra hur jag mår. Det är märkligt hur väl hon väljer sina tillfällen. Ibland önskar jag att jag inte var så förbannat stolt. Att jag kunde förmå mig att ringa och falla isär och låta henne plocka upp skärvorna, som jag vet att hon skulle göra. Som jag vet att ni alla skulle göra. Och när jag tänker så kommer tårarna igen. För det är svårt att älska så mycket och inte kunna göra någonting av det, mer än att just inte göra nånting alls. Mer än att vänta.

Men det löser sig. Var stark. Jag intalar mig det. Och skriver lite till.

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.