Tag Archives: Om röster

Om ljusa röster

Jag visar Kusin Vitamin ett filmklipp av min sjungande kusin Nisseman.

– Jag har inte hört honom sjunga på ååår! Blev helt paff när jag hörde det här..!

– Va!? Är det DÄR Nisseman? Asså… Han hade ju värsta ljusa lilla piprösten! utbrister Kusin Vitamin och gör stora ögon.

– Jaaa! Jag veeeet!

– Blunder hade också ljus röst, inflikar plötsligt Kusin Vitamins snart sjuttonåriga syster, Totti.

TYSTNAD.

Ja alltså… Fisken i Lilla Sjöjungfrun.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

För att ljud är kärlek

Nu har det snart gått en vecka sedan jag senast hörde hans röst. Inte för att vi inte pratar med varandra, utan för att det dom senaste dagarna endast varit i skrivande form och jag nu börjar känna av ett enormt behov att få höra honom. Höra den där lagom raspiga rösten, och det där småhesa skrattet som får mitt hjärta att slå multipla kullerbyttor och saltomortaler och slå som en djungeltrumma i mitt bröst.

Jag älskar hans röst. Ja, självfallet just för att det är hans röst och ingen annans, men där finns något mer.. Den är behaglig. Mjuk och varm. Och så väldigt nyanserad. Hans röst är det med honom som är absolut lättast att läsa. Och kanske är det just därför det känns så väldigt viktigt för mig att höra den. Den gör mig trygg. Ger hjärtat vingar.

Och jag blir plötsligt så väldigt glad att jag inte är döv. För jag vet inte hur jag skulle kunna leva ett helt liv i tystnad. För jag är beroende av ljud. För jag älskar nyanserade, raspiga röster. För jag älskar ljudet av hans leende. För jag älskar ljudet av hjärtan som slår ikapp.

För att ljud är kärlek. Och utan kärlek är jag ingenting.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Tempting Temptations

De var när jag stod i duschen och nynnade på ‘Papa was a rolling stone’, som jag kom att tänka på min sommarfling med The Temptations. Tributebandet på min soliga medelhavsö. De mörka killarna med movsen, rösterna och de bländande leendena som jag första gången träffat redan sommaren innan, på min andra medelhavsö. Och nog vad det kärlek vid första ögonkastet alltid. Eller första tonen kanske.

Förvåningen var stor när jag en ledig kväll fann mig sitta framför scenen där de skulle uppträda, bara om en liten stund. Jag hade inte alls vetat om att de var på ön. Min ö. Och ännu större blev förvåningen när det senare visade sig att samtliga bandmedlemmar kände igen mig. De kunde inte hjälpa att blickarna gång på gång drogs till den olivhyade tjejen vars ögon lyste när hon sjöng med i sångerna. Hon tycktes kunna varje koreograferat danssteg där hon dansade sittandes med sangrian i handen och ett stort leende på läpparna.

Jag minns så väl hur jag blev uppdragen på scenen den kvällen. Det var i slutet av showen under deras extranummer som de dansade runt bland publiken och en utav dom drog tag i min arm och bad mig dansa med i ‘The Love Train’, hela vägen upp till scenen. Och jag minns så väl deras blickar när de gång på gång vände sig om och log mot mig. Jag kunde nästan höra hur deras hjärnor gick på högvarv för att försöka röna ut varför de så väl kände igen mig. I slutet av showen, när alla hjälptes ned från den höga scenen och fick skaka hand med sångarna, måste poletten trillat ned för man höll kvar min hand och snett bakom mig hörde jag Snubben med Falsettens röst:

– Det är du! Från förra sommaren! Eller hur?

Och jag vände mig om och log.

– Du minns mig, svarade jag.

– Det gör vi alla, sa han.

Senare den kvällen bjöd jag med dom ut. Vi var ett gäng kollegor från företaget som samlats från alla öns hörn för att gå ut tillsammans och ha en sjuhelsikes kväll på den lokala baren där jag var stammis. Planen var, som vanligt, att dricka och dansa tills långt efter gryningen. Att vi alla hade jobb dagen efter var det ingen som ens tänkte på. Som vanligt.

Och jag såg dom redan där jag satt i baren, där vi högljutt hade diskussioner över Jack Daniels och Havanna no. 7. Dom var liksom svåra att missa, trots den mörka, vackra hyn som fungerade likt kamouflage i mörkret, för deras leenden var som stora strålkastare som bröt sig igenom. Speciellt hans. Han vars mörka, basiga röst fick fjärilarna i min mage att löpa amok och vars leende var det mest bländande av dom alla.

Och han såg mig. Precis som han gjort från scenen mitt under ‘Lady Soul’ då han viskat till sina bandmedlemmar och nickat mot mig. Precis som han hade sett mig varannan torsdagkväll i en och en halv månad sommaren innan.

Jag och mina kollegor var festens mittpunkt. Dansgolvets kungar och drottningar. Precis som alla andra nätter vi dansade bort vår utmattning. Bekymmersfria, högljudda och – till skillnad från majoriteten av besökarna – utan att känna behov av att finna oss en romans för kvällen. Portugisen var där. Och Kollegan, min bästa vän. Och de lesbiska italienarna som ingen riktigt stod ut med. Och min chef. Företagets elit. Dansgolvets kungar och drottningar. Och så Temptations.

– Du är så vacker när du dansar, sa han. Det är underbart att se en person som verkar så fri och glad.

Och jag skrattade. Det gör jag alltid. Och så kysste jag honom. Oplanerat, bekymmersfritt och totalt hämningslöst. Med skrattet bubblandes inom mig.

– Och du är alldeles för snygg för ditt eget bästa, svarade jag och jag visste han förstod när jag lekfullt drog mina fingrar över den lena huden bakom hans öra. Och log. För att sedan skrattandes dansa bort från honom. Tillbaks till mitten av folkhavet.

Men jag kunde känna hur han följde mig med blicken. Han förstod inte riktigt varför jag försvunnit från honom och det roade mig. Fick mig att vilja sträcka ut armarna i luften och snurra runt och runt, precis sådär som jag ibland gjorde när jag fortfarande var ett barn.

Och så plötsligt kände jag dom. Hans ljuvliga armar om min midja när han sjöng med i ‘Show me Love’.

– Du fascinerar mig, viskade den gudomliga rösten i mitt öra.

Och jag skrattade. För det gör jag alltid. Och för att jag fascinerade honom. Han med den mörka rösten som fick fjärilarna i min mage att löpa amok.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om raspiga röster

Tantric-sångarens raspiga röst väckte mig imorse då han helt obefogat började sjunga att han funnit sin väg. Det tog mig halva låten innan jag insåg att det var min mobiltelefon som ilsket ringde och ännu en halv minut innan jag orkade bry mig om att halvt öppna ögonen och vifta med ena armen efter källan till raspet. Jag är inte den mest morgonpigga människan på jorden, det får jag väl ta och erkänna. Inte ens när klockan är över tio.

Okänt nummer. Och voicemail. Tyckte han lät trevlig, ja riktigt sådär go och glad och att det var ganska trevligt att vakna till en glad mansröst som bad mig ringa upp honom så snart jag kunde. Han hade nämligen läst min jobbansökan och jag lät visst ‘som en intressant och trevlig figur’. Och det var ju trevligt. Så jag bestämde mig för att tycka om den där snubben i telefonen.

Senare på dagen ringde jag upp. Trots en mage vars (obefintliga) innehåll vändes och vreds som vagnarna på Balder. Jag har nämligen nån typ av mild fobi för det där att prata i telefon med främlingar, speciellt när det handlar om jobb. Faktiskt så har jag aldrig varit mycket för det där med telefonpratande. Det finns ett par, ytterst få, människor i min bekantskapskrets som jag faktiskt tycker om att prata med. Ni vet den typen av människor man med lätthet kan prata i timmar med och ändå alltid ha något att säga. Men det är inte ofta.

Det visade sig dock att nervositeten var onödig för den trevliga rösten var faktiskt hur rolig som helst. Fann mig sitta och skratta åt 80% av allt han sa och jag tänkte att, ja honom skulle jag allt vilja jobba för. Så vi får hoppas det går bra det där. På tisdag har jag tid för intervju på Kungsholmen, så redan på söndag bär det av till huvudstaden på nytt. (YES!)

Egentligen vet jag inte varför jag skrev det här. Tror mest jag ville säga han hade en trevlig röst. Och sångaren i Tantric också. Och jag är väldigt svag för trevliga röster. Och ännu svagare för raspiga röster. Dom liksom rör vid någonting inuti mig som jag inte kan sätta fingret på. Men vill man ragga på mig, ja då är raspiga röster ett stort plus. Kom på det bara. Så ni vet.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized