Om hur man vet att man vet

Jag minns hur jag som liten frågade min mormor hur man visste. Där och då skrattade hon hjärtligt åt den fråga som ställdes med allra största allvar. Eller kanske skrattade hon mest åt det faktum att hennes sisådär åttaåriga barnbarn såg på henne med en så rynkad panna, som vore det världens viktigaste fråga. För mig var den kanske just det. Man vet bara, hade hon svarat. Ett svar alldeles för simpelt för en sådan som jag som ville veta hur och när. Ja, gärna allt på en gång. När den dagen kommer, då vet du bara. Jag lovar.

Det tog mig många år och omvägar innan jag verkligen kom att förstå; det är verkligen så simpelt. När rätt person dyker upp, då vet man. Kanske inte på en gång. Kanske det krävs att tappa bort varandra för att verkligen finna varandra. Kanske tar det ibland ett helt liv innan insikten kommer. Men när tiden är inne, då vet man.

Jag var en av de som behövde gå vilse för att hitta rätt. För att förstå storheten och styrkan i vårt band. För att förstå jag redan hade svaren jag trodde att jag sökte. Du var svaret. Hela tiden. För varthän jag styrde mina steg, varthän mina tankar vandrade och vindarna förde mig – så fanns du där. Varje gång. Även de gånger jag minst av allt förtjänade det.

DU är den största av gåvor.

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

Men ska jag falla, då ska det finnas tid att falla fritt

Inte för en sekund slås jag av rädsla. Inte ens när jag ser de andra falla handlöst och snabbt närma sig marken. Allt det där blå och alla de fluffiga molnen och höjden och vinden – allting fascinerar mig. High-fivar med kameratjejen och PI, min ständigt leende instruktör och så plöstligt har vi släppt taget. Faller fritt med vinden i ansiktet. Och allt jag kan göra är att skratta. För att känslan är så fantastisk att jag inte förstår varför jag inte levt hela mitt liv däruppe med utsträckta armar. För att jag känner mig så fri och så trygg och så hemma, allt på en och samma gång, att mina ögon nästan tåras.

Svisch! Det solgula, enorma stycket tyg vecklas ut över oss och PI pekar och skrattar och säger att ”Är det inte vackert?”. Jag nickar. Fortfarande mållös och idel fascination och lycka. Det är vackert. Så obeskrivligt fantastiskt. Och när vi väl står på fast mark igen och jag i glädjerus omfamnar PI och genast längtar tillbaks upp igen, ja då vet jag. Det här är bara början. Jag har fallit handlöst. Jag är fast nu.

Återföreningen

Det är svårt att hålla tillbaks tårarna när han omfamnar mig. Där står vi. Mitt på Hötorget, Gitarristen och jag, och kramas i vad som känns som en alldeles för kort evighet. Där och då förstår jag att allt är förlåtet. Det idiotiska missförståndet, bitterheten och de hårda orden. Jag begraver ansiktet mot hans axel. Håller andan för att han inte ska höra hur mina andetag skälver. Och jag vill aldrig någonsin släppa.

Ibland är det märkligt hur tiden kan gå, hur långt man kan glida isär och likväl vara så nära. Precis så känns det. Nära. Den första, lite trevande försiktigheten liksom rinner av oss i samma stund vi erkänner för varandra hur dumma vi varit. Alldeles för stolta båda två – och så rädda för att bli avvisade att ingen utav oss vågat be om förlåtelse. Jag berättar saker för honom som jag aldrig nånsin vågat uttala högt och berörs av glansen i hans ögon. Berörs av insikten av att han faktiskt fortfarande bryr sig. Att jag ännu har en plats i hans hjärta och att han idag, precis som för nästan två år sedan, omfamnar mig och säger han alltid kommer finnas där. Att han egentligen alltid gjort det. Och all den enorma kärlek jag alltid känt för honom blir med ens självklar. Jag känner den lika starkt som jag känner livet självt strömma genom min kropp.

– Det får aldrig hända igen, lova mig det, säger han mot mitt hår. Och jag lovar, med en ensam tår rinnandes nedför kinden. Lovar att aldrig någonsin mer vara för stolt för att ta första steget mot försoning. Att aldrig mer låta missförstånd komma vår vänskap emellan.

När han slutligen lämnar mig på perrongen kan jag inte hejda dom. Tårar av lättnad, glädje, befrielse och inte minst kärlek. Förundrad låter jag fingertopparna snudda vid mitt bröst. För plötsligt är känslan så tydlig. Och jag känner med ens hur en stor del av mitt hjärta plötsligt återfår sin färg. Hur de hårda skarvarna jämnas ut och sakta försvinner. Cirkeln är sluten. Och jag lovar, dyrt och heligt, att jag aldrig någonsin mer kommer att bryta upp den. Aldrig någonsin igen.

 

#6 – Om en dag som denna dag

Det snöfallsvita täcket glittrar i solen likt diamanter. Miljoner av gnistrande små diamanter som får mitt hjärta att sucka av lycka. Det är såhär jag vill ha min vinter. Ljus och lagom kall. Och den blå himlen som viskar sagor om hur våren och sommaren väntar på mig. Inte än, inte än. Men snart.

Den här dagen är ingen vanlig dag. Det är dagen D. Dagen för inlämningen av min första stora universitetsexamination. Dagen då jag vinkar farväl till tråkiga akademiska texter och inte behöver tänka på något annat än det jag känner för. Jag älskar sådana dagar. Ibland skulle jag nästan kunna drista mig till att säga jag lever för sådana dagar. Fast det är inte helt sant. Men vad spelar väl sanningar för roll en dag som denna? När solen skiner, snöfallstäcken gnistrar, himlen viskar och allting är fantastiskt?

En dag som denna dag ska man bara vara. Andas, skratta och vara glad att man lever. Precis så.

One, but not the same

– Men du är ju jätteflirtig!

– Vadå? Det är ju du med!

– Mm… Men det är okej att flirta.

– Ja.. Det är det faktiskt.

– Allt handlar ju bara om hur man gör det.

Och så tittar vi på varandra och skrattar. Och i mitt bröst bubblar värme och ömhet när jag borrar ned huvudet mot hans halsgrop. Det är magi. Det där med att han alltid luktar så fantastiskt gott. Och där ligger vi två, som fastklistrade vid varandra. Två öar som blivit en, utan att ha förlorat sin identitet. Ibland är det däri svårigheten ligger. Men inte för oss. För vi är precis som förut, men tillsammans. Och den här gången är det svårigheten som får ge vika.

Om det där med affirmation

Kanske fungerar det ändå. För här har jag gått och intalat mig att snart, snart så händer någonting. Snart hittar nån mig och säger ”Det är DIG vi vill ha!” – och dra på trissor:

Den 2 november ska jag på band-audition! Jezzy!

Dagens band #3

För att hans röst får mitt hjärta att sjunga av lycka och samtidigt sucka av vemod.

 

Armand Mirpour – Baby was held back