Om Osäkerhet

Jag känner mig sällan så osäker som när jag inte är säker. Genom hela livet har jag oftast välsignats med människor jag inte behövt tvivla på, människor stadiga som berget och som aldrig velat göra mig illa. Det finns undantag, javisst, men dessa har sällan varat länge, även om de ändå oftast varat för länge. Men jag har sällan varit osäker när jag varit med någon, på riktigt. Aldrig behövt tvivla på någon annan än mig själv. Så, av naturen kan jag inte hantera den. Osäkerheten jag känner just nu. Den som får mig att överanalysera varje rörelse och censurera alla mina ord. Den som får mig att ifrågasätta allt och skälva av rädsla för att sådant jag säger i oövertänkta ögonblick ska krossa den glastunna hinna av hopp jag står på. I nätterna kväver jag sådant som vill ut trots att det buntar ihop sig till stora klumpar av förtvivlan i mitt bröst. För jag vet inte hur jag ska överleva om det där spröda går sönder. Vet inte hur jag ska hålla mig upprätt om jag förlorar min övertygelse. Så jag låter det kväva mig istället. Låter rädslan tysta mig. Trots att jag vet att även knoppar av tystnad en dag måste brista.

Ofta kan jag ändå vila i övertygelsen. För jag ser ju förändringen. Sakta, försiktigt, men jag ser den. Tycker mig kunna känna den. Ibland vågar jag till och med ta initiativ. Försiktiga förfrågor om närhet och tid. Men vissa dagar räcker det inte. Vissa dagar vinner rädslan med ett sådant övertag att jag finner mig stirra ned i en avgrund och bara vänta på att knuffas över kanten. Så jag trycker mig nära i natten. Låter den värme jag själv saknar döva den förslavande kölden min osäkerhet bär med sig. Blundar hårt och begraver läppar mot varm hud för att hindra dom från att tala. Släpp in, hör jag röster i mitt huvud viska. Släpp in, fast du inte vågar. Fast du inte känner dig insläppt. Släpp in. Fråga allt du vill fråga. Ta risken. Men jag frågar inte. Blir feg och väntar tills andetag avslöjar bara jag är vaken. Först då vågar jag bryta tystnaden.

Jag är sällan så osäker som när jag inte är säker. Kanske är det mitt straff. Men det klär mig inte. Tär på mig så till den grad att det blir synligt när jag inte är på min vakt. Jag ser det i deras bruna ögon – hur min osäkerhet finns målad över min spegelbild. Hur jag skälver av återhållen ångest när man frågar. För alla de murar som en gång bröts ned har ännu inte återfått den styrka de hade innan honom. Och för de som står mig närmast kan jag inte ljuga trots att jag gör mitt allra bästaste bästa. Förlora dig inte, säger hon till mig. Våga kräva det du behöver och vänta inte så länge att livet passerar – utan dig. Och jag stirrar med glansiga ögon och undrar tyst vad man gör när det i själva verket är Livet självt man väntar på. Jag tror att hon förstår ändå, att hon ser rakt igenom mig precis som hon alltid gjort, min mor. Jag har inte något annat alternativ, viskar jag. Han är mitt liv. Den jag vill leva med tills mina ben inte längre bär mig. Vänta är det enda jag kan göra. Det kanske dödar mig.. Men jag dör om jag vänder också. 

Jag dör om jag vänder också.

‘No canvas absorbs colour like memory’

Jag märker hur min röst förändras utan att jag själv vill det. Hur jag blir alldeles bubblig och fnittrig och hur Mowgli tittar lite märkligt på mig. Och jag kliar mig i huvudet och undrar vad det är som händer. Varför rösten på andra sidan luren påverkar mig som den gör.

Han med axlarna pratar ivrigt på. Och jag skrattar förvirrat. Han har ringt fel, säger han. Mowgli är inte så säker. Och jag, jag sitter snart uppe i taklampan någonstans och undrar vad det är för en som sitter bredvid Mowgli och pratar i telefon. Varför låter hon sådär? Sådär… kokett?

Jag ligger senare och funderar på det där. Efter att Mowgli viskat i mitt öra och jag insett att han nog kan bli lika osäker som jag själv ibland. På något vis känns det skönt. Att det inte bara är jag. Att också han blir orolig, även om där inte finns skäl för varken honom eller mig. Men där jag ligger och funderar undrar jag också hur det kan komma sig att minnen kan påverka efter så lång tid..? Hur kommer det sig att jag, fortfarande efter alla år som gått, blir alldeles pirrig när jag tänker på min första kyss? Eller när jag känner doften av den parfym min allra första pojkvän bar? Eller när jag minns hur Gitarristens kyssar alltid smakade Multivitamin-juice på morgonen? För så är det. Jag blir fortfarande helt tagen av sådana minnen. Jag liksom försvinner tillbaks till de svunna tiderna. Minnena fängslar mig.

Och det är just det som händer där jag sitter och hör den där rösten. Lite hes och djup. För jag kan se de klarblå, okynniga ögonen igen. Och höra det hesa skrattet. Förnimma hans parfym. Och det är så märkligt det där, hur djupt minnen sitter rotade. Hur lite det krävs för att dom ska fånga in och hänföra en.

Men minnen är trots allt bara minnen. Svunnen tid. Sagor som förlorar sin charm om dom inte får vara just sagor och inte mer. Han med axlarna är en sådan. En saga om en saga som aldrig var någonting egentligen. Men det var fint. Då. När det var allt jag hade. Nu har jag så mycket mer. Jag har verkligheten i min hand. Och inte ens den vackraste saga skulle få mig att släppa den. För vad är väl en saga, när man kan leva?

Om att se för utländsk ut

Så där sitter vi och väntar. Mowgli och jag på barstolarna vid Coffe by George. Lattes framför oss på bordet, bläddrandes i tidningar och tjattrandes om Angelina och Demi och Ashton och alla andra. Vi pratar frikort, som vanligt. Bråkar om vem det egentligen som har Angelina. Jag hävdar envist och bestämt att hon är min.

Jag vet inte om ni någonsin varit på Coffe by George där på Filmstaden Sergel, men OM ni har varit det så har ni säkert sett henne. Ja, alltså inte Angelina (I wish), men tjejen som jobbar där. Hon med det långa, blanka, korpsvarta håret och de helt otroliga Jasmin-ögonen. Och jag har tänkt tanken förr.

– Hon är sjukt fin, säger jag till Mowgli. Säkert lite, lite för högt.

– Prata inte så högt, väser Mowgli och vi kastar en blick på tjejen för att se om hon hört något.

– Men tycker du inte det då? Att hon är fin?

– Mja… Asså…

– Va?! Tycker du inte?!

– Asså… mja… Hon ser lite för utländsk ut.

Och jag sitter där som ett frågetecken i två sekunder innan jag nästan skriker FÖR UTLÄNDSK UT?! och Mowgli bara tittar oförståendes på mig. Och jag börjar, som vanligt, försöka utreda hur han tänker medan han, som vanligt, halvt skrattar bort min reaktion, halvt tjafsar emot. Men han förstår inte! Han förstår inte alls, tänker jag och vet inte riktigt hur jag ska bete mig. Inte så att jag är arg, men jo, jag tar det nog nästan lite sådär personligt. För tjejen som ser för utländsk ut må ha mörkare ögon än jag. Och hennes hår må vara svartare än mitt. Men faktum är att jag ser minst lika utländsk ut som hon, med mina tydligt sydländska drag och mörka färger.

Och på hela kvällen kan jag inte riktigt släppa det. Hur hon (vilket indirekt måste betyda att JAG också) ser för utländsk ut för att vara drop-dead-gorgeous. Och plötsligt undrar jag om det inte vore bättre om jag var arisk och retuscherade bort höfter och bröst och rumpa och suddade ut mina rötter. Om så bara för en kväll är det som att vrida tillbaks klockan och släppa ned mig med en duns i tonåren. Tiden då jag var som osäkrast och bara ville se ut som alla andra. Icke-kurvig, blåögd och lång. Och det må vara helt absurda tankar som virvlar runt i mitt huvud, men faktum är att jag, precis som ni andra därute, är en människa. En sådan som blir osäker ibland (även om flera verkar tro jag är självsäkrast i världen för att jag inte låter svartsjuka styra mig) och vars självförtroende fullständigt havererar every once in a while.

Jag ser för utländsk ut, fastnar i mitt huvud. Tuggas sönder som Britney-låtar på radion. Och kanske var det inte det Mowgli sa. Kanske var det inte det han menade. Men det var det jag hörde. Och jag är kvinna. Och jag missförstår (ibland med flit). Och han är man. Förstår inte alls problemet.

En bra dag gör inte heller jag det.

 

Det där om killens Ex

Och där sitter vi alla fem. Mowgli, jag, hans Ex och två vänner. Vi har lunchat ihop och nu sitter vi och äter glass, fast det är ganska kallt och solen gått i moln. Men jag är glad och jag njuter av utsikten över vattnet och trots kylan så känner jag mig alldeles varm inombords där jag delar bänk med Mowgli och hans Ex.

– Ska ni med på kryssning? utbrister hon plötsligt och tittar på mig med ett brett leende och jag kan inte annat än att le tillbaks och nicka.

– Jag är på! svarar jag och känner mig riktigt exalterad över idén. För jag har aldrig varit på kryssning och jag blir så väldigt glad av inbjudan. Och vi bestämmer vi ska övertyga en smått motvillig Mowgli att det där med kryssning är en bra idé och så bestäms det att vi ska kolla datum och biljetter.

Senare sitter jag och funderar, efter att både jag och Mowgli kramat Exet hejdå, över just det där med ex. Och skillnaden mellan ex och ex och hur stor den kan vara. Och jag tänker på det jag läste för ett tag sedan, om en person som ansåg det vara äckligt att vara vän med ett ex och ännu äckligare att sitta vid samma bord som sin tjejs/killes ex för att det var äckligt att tänka att dom hade sex. Eller nåt. Och jag tänker att hans/hennes syn på hela grejen är rätt screwed up. För varför ska man inte kunna umgås med ex? Oavsett vems ex det är?

Men visst kan jag förstå det där med osäkerheten kring ex. Jag menar, vi har väl alla en osäker tonåring därinne nånstans och jag kan ärligt säga att varje gång jag tittar på Mowglis Ex så finns det där en liten tonårstjej i mig som suckar och säger att hade jag bara haft en kropp som Exets, ja då jävlar… För hon har – enligt mig – den perfekta kroppen. Och vem vill inte ha det? Och hon är trevlig och kul. Och vem vill inte va det?

Men så tänker jag att so what? Jag gillar henne. Hon betyder mycket för Mowgli och hon får mig att känna mig välkommen i en ny vänskapskrets utan vidare krusiduller. Och hon i sin tur är ju med en kille som hon tycker om och Mowgli är med mig, så varför fan skulle vi inte kunna vara vänner?

Och det är inte det minsta äckligt nånstans, det där med att sitta vid samma bord och dela filt med någon som en gång delat filt och mer än så med bröstkorgen jag är kär i, tänker jag och knäpper tonårstjejen i mig på näsan så hon liksom försvinner i ett litet rökmoln. Sådär poff bara. Och så kommer jag på mig själv med att känna mig himla glad över att Mowglis Ex är en person jag känner att jag faktiskt vill lära känna och bli god vän med. En person som andra gången vi ses bjuder med mig på kryssning och gaddar ihop sig mot Mowgli med mig.

Kort och gott; jag gillar hans Ex. Och inte fan är det äckligt.