Om sådant som är oförstört

Av alla människor är det N som ringer. Den raspiga rösten kallar fram ett igenkännande leende på mina läppar. Sprider värme i min själ och ro i mitt sinne. För hur trasig jag än känner mig så är det i alla fall ett minne som står intakt. Minnet av vår tid tillsammans är bevarat såsom alla minnen bör vara bevarade. Oförstörda. Orörda. Lika vackra som de lämnades för att vi båda skulle finna kärleken i andra. Han ber mig berätta om det där nya. Jag sluter ögonen och skrattar tappert. För ett ögonblick lutar jag huvudet  mot den vita fasaden och vilar i tystnaden. Lyssnar på staden runtom och hör hur han ler. Finner tröst där,  i det hesa skrattet. Enkelheten i vår relation limmar ihop mig för stunden. Vi har alltid kunnat skratta när det varit svårt. Till och med där vi satt i hans soffa och blottade våra trasiga hjärtan i vetskap om att vi aldrig skulle kunna hela den andres. Där fann vi tröst. Jag i hans röst, hans skratt och mot hans breda axlar.

– Du ska vara glad, Fariahn. Det är därför jag ringer.  Du har alltid gjort mig så glad. Fortsätt alltid vara sån. 

Och för ett ögonblick önskar jag att jag kunde få vara där igen. Vila i det enkla mot hans axel och bara vara tyst. Vi hade aldrig varandra, men var aldrig riktigt ensamma. Och där i skymningen utanför baren är han just den vän jag behöver. Honom kan jag inte svika. Minfältet når honom inte.

But I stretch as often as I can, my goal’s to reach your hands any day now

Han känner sig som en varböld och jag kan inte hejda mina tårar. För ibland är det svårt att göra saker rätt när alla alternativ leder till fel. Och om jag bara visste att förklara min kluvenhet skulle han kanske förstå. Att jag inte bara kan stoppa huvudet i sanden och låta allting vara. Det där nya som tidvis är så väldigt svårt, men samtidigt helt fantastiskt när det vill sig. Som verkar få honom att tro jag nu vänder honom ryggen. Men jag står ju kvar. Precis här står jag fast, men utan att kunna räcka till. Är ingen stålkvinna och kommer aldrig vara. Vänder och vrider och slår knut på mig själv. Och hur jag än försöker så verkar jag falla kort. För jag kan inte nå dom båda på en och samma gång utan att själv gå av på mitten. Inte än.

Så jag ber honom ha tålamod och får korta ord tillbaks. Och mitt hjärta går i bitar. För hur gör man någonting rätt när befinner sig på minfält?

Om sådant som är nytt och tidvis svårt

Så ja… Jag träffar någon. Sedan någon månad tillbaks har jag förundrats över hur många vändpunkter man kan vara med om på bara ett par veckor och jag kan meddela att jag fortfarande inte vet svaret. Och jag önskar jag visste vad jag skulle säga om saken. Önskar jag visste hur jag skulle berätta det som hänt och händer och får min hjärna att gå på högvarv. Men inte än. Inte än. Det är för tidigt och jag förstår fortfarande alldeles för lite. För det är svårt ibland att få allt att gå ihop. Gammalt slitage och vitnande ärr. Vänskap och ex-skap och sådant som är nytt och osäkert. Så inte än. Men snart. Tills dess får ni hålla tummarna – jag tror jag behöver det den här gången.

And you were always my Spring

Så ligger vi där precis som förr. En kort. En lång. Utsträckta i gräset med ansiktena mot solen. Vi är nog av den sorten, han och jag. Sådana som behöver vända oss mot ljuset för att inte slukas av allt det där svåra, mörka. Värmen bränner mot mina jeansbeklädda ben, får mig att minnas alla de timmar och dagar förra våren som spenderades just precis såhär. Kaffe, cigg och gräsmattor i solen. Och så orden såklart. Alla de tankar som behövde hitta ut och alla de skratt vi delade. Där vi ligger finner jag tillbaks till det. Lugnet. Tryggheten. Det fina med att veta vi har vår vänskap att falla tillbaks på.

Bakom mina solglasögon tittar jag på honom och ler. Tänker att det inte spelar någon roll vad alla andra säger – vi kommer motbevisa dom han och jag. Stå där som exempel över att man inte alltid måste sluta upp i bitter fientlighet. Att man, tvärt emot vad alla säger, kan och vill vårda vänskapen trots att han och jag inte längre är ett som i vi. Att det inte alls är så himla svårt att ligga raklånga under klarblå himlar och bara vara. Prata som vänner gör. Lyssna och dela historier, skratt och tårar. Finnas till och bry sig om. Klappa ömt på de band som ännu finns kvar och ge av det som går.

Jag är så väldigt glad vi har kvar det, du och jag. 

Och jag funderar på det där med band. På hur lätt det ibland kan vara att klippa av och låta dom förlora sina fästen. Ta den enkla vägen ut. Fly. I vissa fall för att det inte finns en annan väg. Andra gånger av feghet och rädsla. Stolthet. Ilska. Och man låter dom gå förlorade – vänskaperna. Jag har också gjort det. En, två, tre, säkert fler gånger. Ibland har jag ångrat mig. Ibland har där inte funnits något annat sätt. Band är sällsamma ting. Så starka kan dom vara att de blir lika sköra som torra rosenblad när marken rämnar under ens fötter. De liksom faller sönder i ens händer om man inte är försiktig. Men har man tur kan de börja spira igen, vända ansiktena mot solen och växa till den allra finaste sorten av vänskap.

Det är så jag vill ha det. För mina band till dig finns kvar – de där starka vi fäste tidigt förra våren. Det började redan i orden vi skrev till varandra. Redan där vi möttes första gången bland tequila, tända ljus och Winnerbäck. Och må så vara att våra himlar rämnade och marken svek våra ben. Må så vara att inget blev som vi tänkt oss och vi inte fick varandra i slutet. Men banden finns kvar. Och det är så jag vill ha det. Du och jag med ansiktena mot solen. För varje solig vår kommer alltid vara lite extra din. Och om femtio år hoppas jag vi ligger där du och jag. Gråa strån och tusen erfarenheter rikare, utsträckta på en gräsmatta och samtalar om livets sällsamhet.

Så kanske fick vi varandra i slutet ändå.

Words don’t come easy

Jag vill skriva. Skriva ord efter ord, formulera meningar tills huvud och fingrar blöder. För dom hopas därinne nu. Trycker på som en överaktiv blåsa. Och jag önskar jag kunde öppna upp, vrida om startnyckeln och vifta med den gröna flaggan. Ja, vadsomhelst bara dörren ut inte vore för liten. För dom fastnar på vägen ut. Irrar bort sig i fallet och tappar fäste. Hade jag bara en håv kanske jag visste hur man fångade upp dom. Räddar dom från att lösas upp i intet. Istället fylls jag av frustration och klumpar i halsen. För att orden inte kommer ur mig när dom verkligen behöver. När jag behöver dom. Är man konstig om man känner sig sviken av sina egna ord?

Världen är vackrast i er

 

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.

Ni som hör rop på hjälp när ingen annan hör det.
Gör det ni gör men aldrig får nåt för det.
Låter ni blir finns ingen annan där som gör det.

Ni som går dit ni går utan att nån annan styr er.
Ni som får era sår utan att ni blir martyrer.
Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,
glömmer era fiender men aldrig vänner.
Gör det med hjälp av människor ni inte känner.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.
Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.
Ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta,
spelar inga spel och skiter i det korrekta.
Ni som vågar vara snea och defekta.

Ni är inte vackrast i världen,
världen är vackrast i er.
Och det är inte i era ögon,
det är i vad ni ser.

Åh, hur ni lyckas inspirera.
Får mig att vilja orka mera.
Utan att jag känner mig sämre, eller måste prestera.
Åh, hur ni lyckas exhaltera.
FÅr mig att orka vilja mera.
Det hörs på era röster.
Det lyser igenom när man ser er.

Så ni är vackrast i världen. Världen är vackrast i er.

Somliga dar

Somliga dar spelar det inte så stor roll vad man gör. För himlen är sådär ingentinggrå och där jag huttrandes sitter vid mitt skrivbord längtar jag bara bort. Till värme och sol och turkosa vatten. Ser bilder och tittar på priser och drömmer och längtar. Jag längtar nåt så förbannat efter någonting. Äventyr tror jag. Nya platser. Sand mellan tårna och saltvattenshår. Brunbrända ben och så dom där små fräknarna jag alltid får på min högerfot och ingen annanstans. Jag längtar efter ändlösa nätter i månens ljus bland klirrande glas. Att följa ljumma vindar dit de för mig och inte tänka på imorgon.

Så somliga dar spelar det ingen roll vad man gör. Jag är inte här. Min rastlösa själ drömmer sig bort och lämnar min kropp kvar och här sitter jag. Vid ett fönster av ingentinggrått och längtar.