Monthly Archives: augusti 2011

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, courage to change the things I can and wisdom to understand the difference

Jag tror att jag börjat hamna i något slags mellanläge. Den typ av läge där man fortfarande fungerar, utan att bryta ihop varje minut. Det är ett läge när man någonstans börjar acceptera att saker är som dom är. Inte gilla det, men acceptera. För kan man i slutändan göra någonting annat när man själv inte har makten att förändra?

Jag gör vad jag kan. Även fast rädslan byggt sitt näste i mitt bröst och osäkerheten viskar i mitt huvud. Även fast jag ibland inte vågar säga vad jag faktiskt känner eller följa de impulser jag vill följa. Jag gör vad jag kan. Gör mitt bästa för att visa var jag står. Jag står stadigt nu. Vet vad jag vill. Men jag kan inte nå dit på egen hand och det vet jag också. Så återigen, acceptera. Acceptera, acceptera, acceptera. Mitt nya mantra. Andas ut, andas in, ut och sen in. Och fortsätta visa. Fortsätta finnas där. Fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Och jag kanske inte känner mig glad så ofta när jag är ensam och tänker för mycket. Jag kanske inte kan svara ärligt på hur jag mår och på varför jag är så disträ. Jag kanske rör mig rastlöst och tappar tidsuppfattningen och gräver ned mig i låtsas-människors problem för att fly mina egna en stund. Och ja, kanske är det så att dom enda stunder jag ser skymten av mina färger är när jag är med dig. Men jag har slutat gråta. Ja, nästan i alla fall. Jag ligger inte längre i fosterställning på Kusin Vitamins säng. Och kanske får det helt enkelt räcka just nu. Kanske kan jag leva såhär en stund och bara flyta med. Acceptera, göra vad jag kan och bara komma ihåg att andas. Så får tiden göra resten.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om den stora väntan – del 2

Jag ser henne inte så ofta längre. Det är underligt hur det fungerar med det där när man tänker efter. Hur kommer det sig att vi ses mer sällan nu när vi bor ihop, än när vi bodde mil från varandra? Men ikväll är hon alltså hemma. Vrider om nyckeln och ser en hög av ångest ligga i fosterställning på hennes säng. Ångesthögen, det är jag det. Hon frågar hur jag mår och jag gör mitt bästa för att le ett leende som ser någotsånär äkta ut. Och möts av svarta, skeptiska ögon. Jag vet jag inte lurar någon med mitt leende. Jag vet jag osar av så mycket ångest att hela lägenheten stinker och behöver saneras. Så mycket att stanken når ända till min mor som 32 mil bort ringer mig mitt i nätterna för att höra mig ljuga om hur jag mår. Men jag vet inte vad annat att göra än att le och låtsas som ingenting. Det är ju så det måste bli nu.

Ändå sitter vi där en stund senare med glansiga ögon. Nåväl, hennes är glansiga. Mina rödgråtna. Och sängen en enda salt vattenpöl. Mellan hickan och hostan och snörvlandet utropar jag förtvivlat att jag inte vet vad jag ska göra. Att jag inte vet vart jag ska ta vägen med allt som gör ont. Och att jag inte står ut med mina tankar. Och där sitter hon, så sval och uppgiven.

– Jag vet, säger hon och ser ut i tomma intet. För det spelar ingen roll vad dom säger, eller vem man träffar, eller hur ont det än gör eller hur destruktivt det än är… Man väntar ändå. 

Och där sitter vi återigen. I samma båt hon och jag, men ändå inte alls. Precis som vi gjorde den där natten vid gungorna. Med våra trasiga hjärtan bultandes i kupade små händer och älskar så mycket att vi förblöder. Och väntar på att de vi älskar en dag ska plocka upp dom innan de slutar slå. Innan allt blod är förlorat och inget längre går att rädda. Innan allt är försent.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Will I ever learn to live with this feeling?

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Never leave that til tomorrow, which you can do today

”A couple of hundred years ago, Benjamin Franklin shared with the world the secret of his success. Never leave that till tomorrow, he said, which you can do today. This is the man who discovered electricity. You think more people would listen to what he had to say. I don’t know why we put things off, but if I had to guess, I’d have to say it has a lot to do with fear. Fear of failure, fear of rejection, sometimes the fear is just of making a decision, because what if you’re wrong? What if you’re making a mistake you can’t undo? The early bird catches the worm. A stitch in time saves nine. He who hesitates is lost. We can’t pretend we hadn’t been told. We’ve all heard the proverbs, heard the philosophers, heard our grandparents warning us about wasted time, heard the damn poets urging us to seize the day. Still sometimes we have to see for ourselves. We have to make our own mistakes. We have to learn our own lessons. We have to sweep today’s possibility under tomorrow’s rug until we can’t anymore. Until we finally understand for ourselves what Benjamin Franklin really meant. That knowing is better than wondering, that waking is better than sleeping, and even the biggest failure, even the worst, beat the hell out of never trying.”

-Meredith Grey

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized