Ödet, Illusionisten & villovägar


Om det finns någon på den här jorden som känner mig väl, så är det nog han. Och jag minns hur otroligt arg det brukade göra mig. Att det var så lätt för honom att komma nära inpå, att bryta sig igenom väggar och försvar och komma åt mitt innersta inre. Eller nej. Han bröt sig aldrig igenom. Han snarare.. svävade rätt igenom. Som en magiker eller illusionist som genom att uttala någon trollformel bara, ja, svävar rätt igenom tjocka väggar med låsta dörrar. Precis så.

Det var någonting med hans närvaro som fullständigt trollband mig, redan första gången jag såg honom stå där mitt i gruppen av musiker, med ögon så blå och genomträngande att de nästan brände mig. Nej, inte kärlek. Jag tror inte på Kärlek vid första ögonkastet. Attraktion, ja. Kärlek, nej. Men jag minns så väl hur jag inte kunde slita blicken från honom, trots att jag försökte och trots att jag inte alls förstod varför. För just då var jag faktiskt inte attraherad heller. Det var någonting annat. Ungefär som om stjärnorna bestämt för längesen att våra vägar skulle korsas och jag inte hade någon talan.

Jag vet inte så noga om jag tror på det här med ödet. Jag vill inte gärna tro att saker är förutbestämda och så väldigt bortom min kontroll. Vill inte gärna tro att jag själv inte väljer mitt liv (eller åtminstone stora delar av det) och att jag egentligen bara är en liten marionettdocka i ett enda stort virrvarr av trådar och repliker någon redan bestämt åt mig. Men ibland kan jag ändå inte låta bli att undra. Det skulle förklara så mycket. Och det skulle ge mig svar på om vi är ämnade för varandra eller inte. Om sådant faktiskt existerar.

Han har ett sätt att få mig att tala trots att huvudet säger åt mig att tiga. Det går mig på nerverna ibland. Mer förr än vad det gör nu. Mer på den tiden då jag var så totalförlorad att jag inte ens fungerade som en människa på egen hand. Och problemet var just att jag alltid var på egen hand. För han var aldrig min. Aldrig mer än över dagen. Eller för en vecka när han tog planet för att hälsa på. Eller för en natt över telefon. Han har aldrig varit bara min. Aldrig varit mer än någon till låns.

Och jag har visst gått vilse i mina ord igen. Tappat bort det jag ville ha sagt från början. Det är så lätt hänt när jag skriver om Honom, för jag kommer alltid in på villovägar. Okontrollerbart. Men jag tror att det jag hade tänkt skriva om från början var att jag hatälskar hur väl han känner mig. Hur väl han vet hur jag fungerar. Hur lätt det är för honom att se, bara ett snabbt ögonkast, att min gard har höjts igen. Jag behöver inte ens säga något längre. Och nog för att det kan vara bra ibland – det där med att tala utan ord – men jag önskar såväl att jag kunde ha hemligheter för honom utan att han visste om det. Bara ibland. Någon gång. Ni vet. Och jag antar att det är det som är så osmart med att bli förälskad i sin närmaste vän.

Och ändå påstår han att jag är den mest komplexa människa han vet.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s