Tag Archives: Om dimmiga nätter

Om stora ord och vingliga ben

Så du älskar mig?

– Mm… Jag gör ju det…

– Haha! Jag visste det! Jag har vetat i flera daaagar!

Och jag tittar på honom och jobbar lite på mitt tjuriga ansiktsuttryck (utan att lyckas särskilt bra) för han har plågat mig och låtit mig våndas i ovisshet i daaaagar. För att jag i söndagsnatt vinglade in och slängde skorna i badrummet och klädesplaggen över hela lägenheten och snubblade ner i sängen och mumlade att jag älskade honom sekunden innan jag somnade. Hastigt och lustigt. Och för att jag inte minns någonting utav ovan nämnda företeelser.

– Skit ner dej.. muttrar jag och svär på att hämnas.

24 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en krogsöndag med Fifi

Det är krogsöndag på jobbet och jag får gå av redan vid nio och dricker Spritzers och Fifi blir överlycklig när hon ser mig. Vi tjoar och tjimmar och testar att köra rattfulla på racingsimulatorerna och bowlar och jag får fyra strikes i rad utan att förstå hur fan det gick till för när jag är nykter är jag usel på just bowling. Med oss har vi ett gäng grabbar som jag inte känner, men det är lätt att lära känna i ruset och neonljuset. California och jag blir superbuddies, trots att han har på sig shorts och en sliten keps och inte riktigt går att bestämma ålder på. Men det är fint, för jag får prata engelska igen på heltid och det känns… hemma.

Och så vinglar vi in på O-baren som mer liknar en begravning och istället vinglar vi bort till uteserveringen i tältet där man spelar soul och vi vet ju att soul är det jävligt mycket själ i och Fifi och jag blir helsålda på musiken och startar upp ett dansgolv mitt bland klirrande, gröna flaskor och oidentifierade järn. Och vi dansar och skrattar och skålar och dricker och allting känns lätt och enkelt och roligt och stämningen är sådär intim och mysig och varm. Fifi blir alldeles tårögt glad när jag pussar henne och säger det var längesen någon pussade henne och vi kramas och dansar och skrattar åt den äldre mannen vid baren som vill bjuda mig på dricka för att jag är vad han kallar den vackraste kvinna han någonsin sett.

Och vi blir kompisar med två norska killar i baren på andra sidan gatan och jag trillar av stolen när den ena säger han heter Kato. För jag skrattar och skrattar och gråter lite och skrattar så mycket att jag får ont i magen och hans norska kompis skrattar och slår näven i bordet för ingen har skrattat åt Kato så som jag gör  och jag kan inte låta bli att fråga om hans föräldrar inte tyckte om honom och Fifi skrattar och Kato skrattar och alla skrattar. Och så håller vi på i vad som säkert är nästan en timme. Vi har nog roligast i hela Stockholm just då. För hur ska man inte kunna skratta åt en norsk riddar Kato med rött hår?

X antal spritzers, öl och järn senare är det dags att göra sorti och Fifi och jag skrattar fortfarande när vi vinglar uppför gatorna på Stureplan. Mörkret känns hemtrevligt med dom färgglada ljusklickarna runt omkring oss och natten är vår vän där vi går och delar hemligheter med varandra. Och någonstans där tänker jag att jag kommer sakna henne vansinnigt mycket när vi inte längre jobbar ihop och hon flyttar ut till skärgården över sommaren. För Fifi är varm och rolig och sådär enkelt enkel som jag gillar. Och ni vet säkert hur man alltid lovar varandra att hålla kontakten, med goda intentioner såklart, men hur man alldeles för ofta faller i glömska hos den andre? Eller hur saker och ting ibland bara inte blir av?

Fast Fifi och jag vi håller nog. Det tror jag det. Och jag pussar henne igen och säger jag är glad vi blivit vänner och sen ser jag henne ramla ur taxin och vingla hemåt med ett brett leende medan jag själv åker vidare till världens finaste pojkvän som jag säkert kommer att väcka när jag tror jag är smidig och diskret på fyllan. Och tanken på att komma hem till honom… Det är kärlek det.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Travis

Jag kom helt plötsligt att tänka på Travis. Jag träffade honom en natt när jag tillsammans med mina jobbarkompisar virvlade runt i London strax efter jul. Vi hade tillbringat den första halvan av kvällen på baren där vi jobbade, druckit Grey Goose med mina chefer och beställt pizzor från Dominoe’s och alldeles fulla i fan kletat tabasco på Italienarens sugrör och sedan gråtit av skratt när vi förväntansfullt suttit och väntat på hans reaktion som kommit i full styrka. Bastardo! Bastardo! hade han skrikit och skrattat och varit förbannad om vartannat.

Jag minns egentligen inte hur vi kom till Digress Soho. Någonstans där slog vinglet till bland ljussken och höga klackar och lätta regndroppar. Men jag minns alla flaskor vodka vi fått från baren. Och jag minns musiken, RnB-rytmerna som smittade av sig på våra kroppar och hur folks ögon var liksom halvslutna i den blå och växelvis röda skenet från lamporna. Jag minns hur jag och Danskan högljutt skrattade när vi blev raggade på och jag minns toaköerna.

Och så minns jag Travis. Denne Apollon. För helvete vad vacker han var. Ja, åtminstone som jag minns honom nu. Jag minns hur vi liksom krockade i trappan och jag höll på att falla baklänges när jag kände hans arm om min midja och fann mig stirra in i ett par glittrande ögon. Jag minns han frågade om jag var okej och att jag i min förvirring inte svarade, men jag log och kunde inte riktigt förmå mig att vika undan blicken. Jag vet inte vad det var som hände, men precis där, mitt i trappan, böjde han på sitt vackra huvud och kysste mig. Trots att vi aldrig setts förut. Trots att jag inte visste hans namn.

Det var lite som en jordbävning. Marken under mina fötter tycktes gunga, vilket visserligen skulle kunna bero på musiken som genljöd överallt omkring oss, men jag tänkte såklart inte så back then. För mig var det ett skalv som kändes helt magiskt. Som det där ögonblicket i filmen när han kysser henne utan att veta om de någonsin kommer att ses igen. Laddat, elektriskt och alldeles, alldeles magiskt.

Resten av natten dansade vi tätt tillsammans. Runt omkring oss hade hans killkompisar och mina jobbarkompisar slutit upp, men jag märkte dom knappt. Hans läppar smakade citron och lite salt (vilket visserligen kan ha berott på all tequila) och jag minns hans fingrar sände elektriska stötar utan att ens röra vid min bara hud. Jag undrar om jag hade bränt mig om de hade gjort det. Vi bytte nummer, men universum måste ha varit emot oss, för båda mobilerna dog. Jag minns jag aldrig sparade hans nummer och han såg på mig med ett smått förtvivlat uttryck när han såg hur hans egen skärm svartnade för att inte tändas igen.

– Just to be safe, sa han och försvann i två sekunder för att komma tillbaks med sin kompis telefon i handen. Och så sparade han mitt nummer.

Jag vaknade nästa morgon hemma i min chefs vita skinnsoffa med en hejdundrande huvudvärk. Det skarpa ljuset från solen stack i mina ögon, gjorde mig blind där jag försökte resa på mig men istället snubblade över en snarkande Italienare som trots att jag snubblat över honom snarkade vidare. Så tyst jag kunde famlade jag vidare efter min väska och min mobilladdare, men inte ett tecken från Travis. Fast han hade lovat att ringa samma kväll.

Det gick dagar utan ett enda livstecken och jag började snart tro att jag inbillat mig hela grejen. För nog hade han ju varit lite för bra för att vara intresserad av mig ändå? Visst hade han väl varit lite för snygg? Lite för vältränad? Lite för snyggt klädd? Lite för mjuka läppar? Lite för underbara kyssar? Lite för härligt skratt? Lite för trevlig? Ja… Så höll jag på. Tills jag en dag fick för mig att lyssna av mina telefonsvar.

– I’m not sure you’ll remember me tomorrow.. och den raspiga rösten fick mitt hjärta att göra ett märkligt skutt i bröstet. I’m Travis. You know the guy you danced with at Digress. Well.. Just.. You’re amazing. I hope I’ll hear from you soon. I hope you’ll remember me when you wake up..

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha läst universums signaler till mig och fogat mig under de krafter som var så mycket högre än jag och som uppenbarligen inte ville se oss ihop. Men nej, jag har alltid varit envis. Och sättet hur hans röst påverkade mitt hjärta måste ju betyda någonting. Dom elektriska stötarna från hans fingrar, fjärilarna i min mage och lyckan av att han ringt.. Det måste ju betyda någonting.

Vi sågs aldrig igen. Jovisst, vi försökte nog. I tre veckors tid försökte vi få scheman att stämma överrens, men hela tiden kom det någonting i vägen och jag minns min egen frustration. Särskilt den gången vi lyckats pricka in en dag, men som sedan aldrig blev av för att jag blev sjuk. Universum försökte nog säga sitt alltid.

En kort tid senare fick jag veta han fått jobb i Österrike. Den unge, vackre, atletiske Apollon-drömmen. Och jag tänker idag, att det är märkligt det där, hur tajming betyder allt. Hur man kan träffa någon som får ens hjärta att slå dubbla slag men ändå inte få en chans att se vad där kunnat bli.. Hur man kan träffa rätt person vid fel tidpunkt eller fel person vid rätt tidpunkt och hur avgörande det hela kan vara.

Den här gången träffade jag någon som fick mitt hjärta att slå tiodubbla slag. Och dom elektriska stötarna från hans fingrar går inte ens att jämföra i styrka med Travis fingrar. Och lyckan när jag får ett hjärtvärmande sms eller samtal på morgonen är löjlig att ens försöka jämföra med det jag kallade lycka när jag hörde Travis röst på telefonen.

Den här gången hade jag turen att träffa Rätt vid Rätt tillfälle. Och jag vet inte om det är universum eller det där man kallar Gud eller Ödet eller vad det är… Men en sak vet jag. Den här gången betyder det någonting. Den här gången betyder det mer än jag själv trodde.

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Om födelsedagsfirande

Jag har precis gått av mitt pass på jobbet. I personalrummet sitter en upphetsad Kusin Vitamin som varje gång det hörs jubel utifrån hoppar upp från sin plats och rusar bort till sportbaren för att sedan komma tillbaks, arg över Reals missar. Och jag skrattar där jag står med mascaran och tänker på Mowgli.

Mina chefer bjuder på vin och skumpa och jag får en blomma och sen vet jag inte vad som händer men jag dras nog med i stämningen på mitt fullpackade jobb och vi stannar kvar för att se klart på matchen, jag och Kusin Vitamin. Och jag klappar händer och rycks med i jubel när Barca gör mål, känner mig till min egna stora förvåning intresserad av vad som händer i matchen, och Kusin Vitamin blir tokig och vankar av och an och diskuterar med killarna som sitter vid bordet bredvid. Och mina jobbarkompisar kommer fram lite då och då och kramar på mig och säger att fan vad kul vi ska ha ikväll och jag håller med och känner hur det rycker lite i dansnerverna.

Det börjar bli dimmigt i huvudet och medan man stänger ner på jobbet höjer jag musiken och trots att jag bytt om och mina chefer säger jag är tokig, glider jag runt med ett leende på läpparna och humöret på topp och hjälper mina tjejer att samla in glas och ljus och duka upp. Allt för att dom ska få gå av sina pass och vingla ut i natten med mig och Kusin Vitamin och killarna som väntar på oss i stan.

Och det blir sent och på O-bar ska man stänga och vi hamnar på Soap för vi känner igen vakten och han släpper in oss fast inga fler får komma in. Och folk tappas bort och vi bestämmer vi ses där och där så snart det stänger och sen vet jag inte varför men jag dricker öl och tycker det smakar gott och kanske är det humöret som gör det, men oavsett vilket så spelar ingenting någon roll. Och vi dansar och slänger med håren och det skrattas och spills och skrattas och mitt i allting slår det mig helvete vad lycklig jag är och det skålar vi för.

– Snacka om att jag har bästa bordsdamen, säger en kille.

– Vafan säger du? svarar jag.

Jag har tappat min telefon under bordet, men du kan ju skriva in ditt nummer där så kan vi gifta oss imorgon, säger han.

Funkar det där ofta? frågar jag.

Och sen vinglas det ut i natten igen för Soap blir ljust och tomt och vi måste hitta Kusin Vitamin och dom borttappade pojkarna och vi står i en korsning och delar ut ciggisar till höger och vänster och vi kramas och säger hejdå och så dyker dom upp och det är ett kärt återseende. Och vi vill festa vidare men utbudet börjar bli dåligt och Mexico tjurar lite över varningarna han fått och säger han är ledsen han inte kan fixa efterfest den här gången.

Jag vet inte hur länge jag suttit på nattbussen men en kille petar lite på min axel. Han frågar om jag vill sitta innerst för jag somnar visst och kanske vill luta mig mot fönstret. Och jag ler dimmigt och skakar på huvudet och tackar men säger jag ska av snart och måste hålla mig vaken.

Sen ligger vi där, Kusin Vitamin och jag, ihopkurade båda två i soffan och orkar inte bry oss så mycket mer. Och jag vet varken när eller hur men på något sätt hamnar vi i Kusin Vitamins mammas stora säng och jag har konstiga drömmar om hur man kommer och väcker mig på morgonen och det är massor med folk som jag känner men ändå inte känner och jag käkar persikor och sitter i träd..

Och i halvsömnen sträcker jag ut handen och söker efter en varm kropp utan att finna. Och så saknar jag honom och tänker att fan så mycket bättre det är att sova på hans bröstkorg.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized