Tag Archives: Om närhet

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om axlars trygghet & det bakomflutna

Jag vet genast vem det är. Trots att jag inte känner igen numret och trots att avsändaren inte står skriven. Men där är den ändå. Känslan i magen som säger mig det är han. Inte för att det i sms:et står något särskilt, utan bara för att jag vet att jag vet. Ni vet. Ibland plingar det till i magtrakten långt innan poletten trillar ned däruppe.

Där jag sitter på tunnelbanan på väg för att möta upp Hoppetossa, Peruanskan och Jess, kan jag inte låta bli att le. För jag kan inte ignorera värmen som sprider sig i mig, inte heller glädjen över att han hör av sig. För det var ett tag sedan. Vi funkar ju så. Jag funkar så. Och jag tänker på dom där axlarna jag i mörkret fann trygghet hos. På de grova, men mjuka, nästan försiktiga arbetarhänderna. På smutsen som prydde hans ansikte sådär ibland när jag träffade honom efter jobbet. På hur jag tvingat i honom av mitt vin, full av skratt, där i soffan. Och nu, när jag tänker tillbaka på den kallaste vintern jag minns, minns jag också den värme jag fann hos honom. I förståelsen. I skedandet. I de skrattfyllda karusellåkningarna på isen.

Och när han skriver att han saknar mig lite så tror jag honom. Jag vet det är därför han hör av sig. Jag vet det är därför han vill vara min vän. Och jag vill vara hans. För även jag saknar att sitta där i hans lägenhet och skratta i samförstånd och småkivas. Och jag älskade stunderna vi tillsammans flydde ensamheten. Två vilsna själar i jakt på någon om förstod. Jag älskade det enkla och kravlösa med vår vänskap.

På något sätt höll han mig vid liv under de där mörkaste månaderna på året. På något sätt betydde det visst mer för oss än vi trodde. På något sätt, tror jag, att han räddade mig. Lite.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om tältromantik och smala sängar

En meter. Nej, mindre än en meter. Men avståndet mellan våra madrasser känns som ett brett hav av oändlighet. I mörkret hörs snusandet från sovande småkusiner. Utanför ett svagt mummel där Kusin Vitamin pratar i telefon med Strecket. Annars är det tyst. Och allt jag kan tänka på är hur min kropp skriker efter Mowgli. Ändå ligger jag kvar i min egen, smala säng i det stora, militärgröna tältet. Vill inte tjata och att han ska sova obekvämt bara för att jag själv är beroende av hans bara hud och doften vid hans halsgrop.

– Du… Hans röst bryter tystnaden. Tror du sängen verkligen är för smal ändå?

Och mitt hjärta fladdrar till när jag vänder på huvudet för att möta hans blick. Tänker du som jag B1? tänker jag och inbillar mig att han svarar Jag tror det B2. Han håller upp täcket, lämnar plats åt mig på den trånga madrassen och mina fötter är inte sena att lyda mitt hjärta.

Och så ligger jag där sen. Med ett bultande hjärta och lyckliga, intrasslade fingrar och ben. Och det är allt bra det där med stjärterum och hjärterum. För ibland känns en meter större än ett hav. Och ibland finns det inget bättre än att tränga ihop sig i en smal säng och veta att det bara handlar om kärlek.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om vissa tystnader

Ibland är han lite nere och blir tyst. Som igår när Söderling, I quote, fettorskade i tennisfinalen. Och ibland tror jag då att det är mitt fel, att jag gjort någonting. Det letas i racerfart i mitt huvud efter något vagt minne av någonting jag kan ha gjort eller sagt som inte är okej (antar man har bagage kvar ändå) och fast han rynkar pannan när jag frågar om något är fel och han säger att vi är okej, så blir jag lite orolig. Att han plötsligt ska tröttna på mig. Eller något. För ibland kan jag inte förstå hur man kan ha sån tur som jag haft och hitta någon som är så väldigt bra för en och inte ens lite dålig i kanterna.

Det är sådana gånger som jag kryper tätt, tätt, tätt intill och lägger armar om och pussar där jag kommer åt bara för att jag går sönder om jag inte gör det. För att hans närhet lugnar och värmer. Och för att jag vet att jag själv kan vara nog så irrationell. För att jag vet jag verkligen haft tur och jag ibland blir rädd att turen liksom ska ta slut. Och jag har börjat vänja mig vid att ha ett välmående hjärta..



4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Your body is a wonderland

Det är sent. Vi borde sova, men han är rastlös och mitt huvud fyllt av tankar. Mitt hjärta värker. För honom. För han far. För hans familj. Och jag är nära att brista i gråt igen, precis som när mina ögon vandrade fram och tillbaks över raderna han skrivit. Men jag skrattar. Och jag låter mina händer vandra över hans varma hud för att distrahera mitt huvud. För att jag inte kan låta bli att låta mina fingrar leka med den mjuka hårdheten i hans muskler.

– Tycker du verkligen om att ta på mig?

Frågan överrumplar mig. Förvirrar och förvånar. Och jag stannar upp för ett ögonblick, måste blinka till och se på honom där vi ligger i mörkret. För i hans röst kan jag inte röna ut om han är allvarlig eller inte. Men någonting får mig att tro han är det. Allvarlig. Och jag undrar om han inte förstår hur onödig hans fråga är.

– Jag är beroende av att ta på dig. Mina fingrar får abstinens annars, svarar jag.

Och jag menar varje ord. Menar det på sättet man menar saker när man verkligen menar dom. Det är därför min kropp söker sig till hans varje natt. Kontakten. Jag måste ha den. Maslows lilla apa måste ha den. Den är livsviktig. Och det är därför jag sträcker mig ut, det är därför min fingrar blir olydiga små tonåringar när vi ligger i solen i parken, det är därför mina läppar söker kyssar där de kan komma åt, det är därför mina fötter och ben trasslas in, det är därför min kropp rullas ihop vid en liten boll vid hans sida..

Närhet is tha shit. Minns du jag sa det en gång? Det var innan vi hade träffats. Men jag menade det då. Precis som jag menar det nu. Bara lite mer nu. Och det är du. Din kropp. Din person. Allting med dig är som en drog för mig. För mina fingrar. Du är den livsviktiga faktorn som får Maslows lilla apa att leva. Du är kärlek.

Jag hoppas du vet..


8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sleeping to dream about you

Ikväll är en sån kväll då jag skriker efter närhet. Min kropp saknar någon att krypa intill. Mitt huvud saknar någon att sluta tänka med. Mina armar vill hålla om, mina fingrar vill flätas in och mina läppar vill ha mjukt sällskap. Mitt hår vill strykas och pillas med, mina ögon vill glittra och skratta ikapp med andra ögon och mina ben vill trasslas in. Mina lungor vill fyllas av någon annans syre, mina öron höra någon annans hjärta. Ikväll är en sån kväll…

Men ikväll får jag nöja mig med en msn-konversation. Blå ögon, ett slående hjärta på andra sidan havet. Ett skratt jag inte hör men minns. Tattuerat i varje liten minnescell. Önskar jag kunde sträcka ut, snudda vid.. Men fingrarna möter inget annat än en smådammig skärm som får det att svida lite i ögonen och jag tänker jag borde gå lägga mig.

För när jag sover, så drömmer jag. Och i drömmarna är de blå ögonen och det slående hjärtat inte på andra sidan havet. I drömmarna glittrar dom blå ögonen mot mig, bara mig, och hjärtat som slår slår sina slag för att matcha mina..

5 kommentarer

Filed under Uncategorized