Monthly Archives: maj 2011

Det tar sin tid, men det löser sig alltid

Mina ord har börjat återvända nu. När tentor är inlämnade och terminen snart slut. När energin börjat återvända och stressen börjat avta. När jag fått ägna mig åt sådant jag tycker om och spenderat timmar i en studio. När sådant som varit svårt och jobbigt, börjar finna sina vägar fram. Det tar sin tid ibland.

Saker och ting börjar klarna nu. I huvud och i hjärta. Och det är skönt att finna att sådant som händer fortfarande kan förvåna. Att det är långt ifrån chanslöst. Att saker alltid kan förändras till det bättre, trots att det ibland verkar hopplöst. Det tar sin tid bara. Ibland.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sådant som mognar i sin egen takt

Och ibland kanske man bara ska låta saker vara ett tag. Vänta ut stormar och låta tiden göra sitt. Backa ett par steg och hoppas på att insikterna ska komma. Vänta på förändring och låta det som behöver mogna, mogna. Och ibland kan det visa sig att just lite tid kan göra under. Att där går att finna vägar utan att trampa på vare sig den ena eller andra. Att finna där finns en vilja man inte vetat om.

Och var det inte någon som sade att man skulle vänta på vinden? För att den alltid vänder förr eller senare? Jag tror bestämt det var jag.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om fan och hans rädslor

Det svåraste av allt är att inte veta. Att stå med hjärtat i handen utan att veta om någon kommer ta hand om det. Ta det i sina händer och vårda det ömt. Att bli slängd än hit, än dit och sedan tillbaks igen. I solljuset ser jag sprickorna tydligt. De som i skymningsljuset knappt märks av. Kan känna vinden vända igen, hur den drar i mitt hår och trycker mot mina ben. Och jag vill så gärna kunna säga det är värt det. Vill så gärna stå kvar och rida ut stormen för att inte hamna i ännu ett misslyckande. Men hur rider man ut gemensamma stormar på egen hand? Hur tar man hand om sitt hjärta när man aldrig riktigt vet om det fångas upp av någon annan än sig själv? När den man vill lägga all sin tillit hos inte vet att ta hand om den? När man blir bortslarvad och sen upphittad och bortslarvad igen?

Rädslor har vi alla. Men inte alla har modet att stå upp för sitt hjärta. Jag har inte alltid haft det. Och mina ben har blivit starka på vägen. Av alla flykter och uppförsbackar. Den styrkan tror jag aldrig försvinner helt. Det är den som stått fast när stormen blåst som hårdast, beslutsam och viljestark. Men viljan räcker inte alltid hela vägen. Och inte heller bens styrka. Och ibland är kanske det enda man i slutändan kan göra att retirera. Ta en annan väg för att skydda det som verkligen är viktigt. Hur ont det än gör. Hur stort misslyckandet än känns i början.

Rädslor har vi alla, men fan-ta-mig om jag låter mina diktera resten av mitt liv. Fan-ta-mig om jag slutar ta de chanser jag möter. Fan-ta-mig om jag slutar ta risker för att våga vinna. Fan-ta-mig om jag slutar visa mina färger och ge av hela mig. Och fan-ta-dig om du inte vet att vårda mig bättre. Om du inte förstår vad du har och vilken glädje som kunde ha legat för dina fötter om du bara haft kuraget. Fan-ta-dig för att du ringer i nätterna och pratar om saknad för att sedan driva mig bort igen. Fan-ta-dig.

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om trivselfrön. Och så lite saknad också.

Utmattad, men lycklig vinglar jag hemåt. Efter två timmar på gymmet kan man inte annat än att just vingla. Möjligen stappla fram. Det slår mig under tiden jag är där att jag ändå saknar det gamla. Det bekanta och rödvitblåa. Gymmet där jag bara tränade i ett drygt halvår, men där personalen lärde sig känna igen mig dom tidiga morgontimmarna. Där jag med lätthet navigerade mig bland maskiner och vikter. Där uppdelningen killar/tjejer var betydligt mindre än på de flesta ställen jag varit. Där jag faktiskt för första gången lärde mig trivas i ett gym överhuvudtaget.

Det nya gymmet är både nyare och fräschare än mitt förra. Men jag hittar ingenting. Saknar multimaskinen man kunde använda till allt. Och dessutom är allting annorlunda och alldeles för modernt. Emellanåt är maskinerna så avancerade att jag med en suck konstaterar jag börjar bli för gammal. Att jag inte hänger med i teknikens värld längre. Men mitt i allt det där så händer något. Där jag som ensam tjej befinner mig i vikt-avdelningen (det verkar som om tjejerna på mitt nya gym har uppfunnit en osynlig gräns mellan löpbanden och vikterna, de håller sig minst fyra meter från området) börjar man lägga märke till mig. Som man lägger märke till ett UFO ungefär. Nåväl, tänker jag, UFO har man varit förr. Styrketräningen med fria vikter är inget jag väljer bort. Så jag fortsätter programmet min ex-PT (för övrigt numera Mowglis PT) en gång skapade åt mig, i godan ro. Så ser jag en kille stå och klia sig i huvudet när han upptäcker handtaget han nyss hade till kabelpressen är spårlöst försvunnen. Ungefär i samma ögonblick inser jag att det är jag som är boven i dramat då jag trott han varit färdig när han tidigare försvunnit.

– Ehm.. Du? Jag tror jag snodde ditt handtag där.. erkänner jag smått generad.

– Va? Du? 

Och så brister vi båda ut i skratt. Han för att han insett jag sett på när han förvirrat stått och muttrat. Jag för att.. För att jag mest är lite generad och glad över att någon pratar med mig. Och resten av timmen jag är där stöter vi på varandra med jämna mellanrum. Han skojar om att jag ska sno hans vikter och jag skakar skrattandes på huvudet. Och faktum är att jag , trots saknaden av mitt gamla gym, kan känna det där första, lilla trivselfröet gro i mig. Allt som krävdes var ett vänligt leende och mänsklig kontakt.

Tänka sig. Imorgon går jag dit igen.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized