Etikettarkiv: Fan och hans rädslor

Some kind of magic

Det finns en viss känsla av magi i att sitta på ett balkonggolv en sensommarkväll och lyssna på en stad som somnar in och bultande hjärtan i trasiga bröst. Det är en känsla av magi som är lite förrädisk. Förvillande och full av illusioner. Typen av magi som får en att tro sådant som inte är sant och ryckas med i ögonblicken. En farlig magi, men likväl magisk.

Så där sitter vi, han den där som det inte var så lätt med och jag. Diskuterar, reflekterar och sluter fred. Och aktar oss för magin. Nåväl, jag aktar mig för magin. Spjärnar emot så mycket jag kan för att jag vet. Och han.. han vet han med, men är av den sorten som gärna vill magin ska vara någonting annat än den är. Jag ser det på honom. Har alltid kunnat läsa honom bättre än han tror. Och magin viskar saker han länge velat höra, målar illusioner han länge velat se, låter honom känna den närhet som en gång fanns men som det inte finns utrymme för längre. Så jag ser det på honom, trots att han påstår han inte förväntar sig något.

Det finns en viss känsla av magi när man sitter på ett balkonggolv i mörkret och kan förnimma en annan människas hjärtslag. Pulserande, där under den varma huden man fortfarande minns doften av. En magi som är förförisk för en sådan som jag, svältfödd på kyssar och så väldigt ömhetstörstande. Men mitt hjärta slår inte för honom som hans slår för mig. Min kropp, mitt huvud törstar inte efter ömhet från honom, som hans från mig. Så jag spjärnar emot och ser åt ett annat håll. Flyr de läppar som söker mina och talar för en gångs skulle sådant som jag känner. Det dödar magin en aning, jag vet, men magin är farlig. Ljuv, men lömsk. Och han förstår. Nickar och säger att han vet.

Staden somnar in till slut och där sitter vi. Läpparna möter en panna farväl istället för en mun. Så fick vi vårt avslut till slut.

Annonser

2 kommentarer

Under Uncategorized

Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

10 kommentarer

Under Uncategorized