Tag Archives: Dejting

Travis

Jag kom helt plötsligt att tänka på Travis. Jag träffade honom en natt när jag tillsammans med mina jobbarkompisar virvlade runt i London strax efter jul. Vi hade tillbringat den första halvan av kvällen på baren där vi jobbade, druckit Grey Goose med mina chefer och beställt pizzor från Dominoe’s och alldeles fulla i fan kletat tabasco på Italienarens sugrör och sedan gråtit av skratt när vi förväntansfullt suttit och väntat på hans reaktion som kommit i full styrka. Bastardo! Bastardo! hade han skrikit och skrattat och varit förbannad om vartannat.

Jag minns egentligen inte hur vi kom till Digress Soho. Någonstans där slog vinglet till bland ljussken och höga klackar och lätta regndroppar. Men jag minns alla flaskor vodka vi fått från baren. Och jag minns musiken, RnB-rytmerna som smittade av sig på våra kroppar och hur folks ögon var liksom halvslutna i den blå och växelvis röda skenet från lamporna. Jag minns hur jag och Danskan högljutt skrattade när vi blev raggade på och jag minns toaköerna.

Och så minns jag Travis. Denne Apollon. För helvete vad vacker han var. Ja, åtminstone som jag minns honom nu. Jag minns hur vi liksom krockade i trappan och jag höll på att falla baklänges när jag kände hans arm om min midja och fann mig stirra in i ett par glittrande ögon. Jag minns han frågade om jag var okej och att jag i min förvirring inte svarade, men jag log och kunde inte riktigt förmå mig att vika undan blicken. Jag vet inte vad det var som hände, men precis där, mitt i trappan, böjde han på sitt vackra huvud och kysste mig. Trots att vi aldrig setts förut. Trots att jag inte visste hans namn.

Det var lite som en jordbävning. Marken under mina fötter tycktes gunga, vilket visserligen skulle kunna bero på musiken som genljöd överallt omkring oss, men jag tänkte såklart inte så back then. För mig var det ett skalv som kändes helt magiskt. Som det där ögonblicket i filmen när han kysser henne utan att veta om de någonsin kommer att ses igen. Laddat, elektriskt och alldeles, alldeles magiskt.

Resten av natten dansade vi tätt tillsammans. Runt omkring oss hade hans killkompisar och mina jobbarkompisar slutit upp, men jag märkte dom knappt. Hans läppar smakade citron och lite salt (vilket visserligen kan ha berott på all tequila) och jag minns hans fingrar sände elektriska stötar utan att ens röra vid min bara hud. Jag undrar om jag hade bränt mig om de hade gjort det. Vi bytte nummer, men universum måste ha varit emot oss, för båda mobilerna dog. Jag minns jag aldrig sparade hans nummer och han såg på mig med ett smått förtvivlat uttryck när han såg hur hans egen skärm svartnade för att inte tändas igen.

– Just to be safe, sa han och försvann i två sekunder för att komma tillbaks med sin kompis telefon i handen. Och så sparade han mitt nummer.

Jag vaknade nästa morgon hemma i min chefs vita skinnsoffa med en hejdundrande huvudvärk. Det skarpa ljuset från solen stack i mina ögon, gjorde mig blind där jag försökte resa på mig men istället snubblade över en snarkande Italienare som trots att jag snubblat över honom snarkade vidare. Så tyst jag kunde famlade jag vidare efter min väska och min mobilladdare, men inte ett tecken från Travis. Fast han hade lovat att ringa samma kväll.

Det gick dagar utan ett enda livstecken och jag började snart tro att jag inbillat mig hela grejen. För nog hade han ju varit lite för bra för att vara intresserad av mig ändå? Visst hade han väl varit lite för snygg? Lite för vältränad? Lite för snyggt klädd? Lite för mjuka läppar? Lite för underbara kyssar? Lite för härligt skratt? Lite för trevlig? Ja… Så höll jag på. Tills jag en dag fick för mig att lyssna av mina telefonsvar.

– I’m not sure you’ll remember me tomorrow.. och den raspiga rösten fick mitt hjärta att göra ett märkligt skutt i bröstet. I’m Travis. You know the guy you danced with at Digress. Well.. Just.. You’re amazing. I hope I’ll hear from you soon. I hope you’ll remember me when you wake up..

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha läst universums signaler till mig och fogat mig under de krafter som var så mycket högre än jag och som uppenbarligen inte ville se oss ihop. Men nej, jag har alltid varit envis. Och sättet hur hans röst påverkade mitt hjärta måste ju betyda någonting. Dom elektriska stötarna från hans fingrar, fjärilarna i min mage och lyckan av att han ringt.. Det måste ju betyda någonting.

Vi sågs aldrig igen. Jovisst, vi försökte nog. I tre veckors tid försökte vi få scheman att stämma överrens, men hela tiden kom det någonting i vägen och jag minns min egen frustration. Särskilt den gången vi lyckats pricka in en dag, men som sedan aldrig blev av för att jag blev sjuk. Universum försökte nog säga sitt alltid.

En kort tid senare fick jag veta han fått jobb i Österrike. Den unge, vackre, atletiske Apollon-drömmen. Och jag tänker idag, att det är märkligt det där, hur tajming betyder allt. Hur man kan träffa någon som får ens hjärta att slå dubbla slag men ändå inte få en chans att se vad där kunnat bli.. Hur man kan träffa rätt person vid fel tidpunkt eller fel person vid rätt tidpunkt och hur avgörande det hela kan vara.

Den här gången träffade jag någon som fick mitt hjärta att slå tiodubbla slag. Och dom elektriska stötarna från hans fingrar går inte ens att jämföra i styrka med Travis fingrar. Och lyckan när jag får ett hjärtvärmande sms eller samtal på morgonen är löjlig att ens försöka jämföra med det jag kallade lycka när jag hörde Travis röst på telefonen.

Den här gången hade jag turen att träffa Rätt vid Rätt tillfälle. Och jag vet inte om det är universum eller det där man kallar Gud eller Ödet eller vad det är… Men en sak vet jag. Den här gången betyder det någonting. Den här gången betyder det mer än jag själv trodde.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

För vi är inte psykiskt stabila

– Alltså.. jag vet inte varför jag aldrig stöter på normala killar…

Salle och jag äter lunch ihop, efter att inte ha setts sedan 2007. Vi pratar och skrattar och uppdaterar och det stora, mest intressanta samtalsämnet är killar. Såklart. Och sex. Och vi är så högljudda att paret bredvid sitter och lyssnar och tittar sådär på varandra och försöker att inte skratta.

– Haha.. Vad var det för fel på dom du dejtade då? Dom där fem du pratade om förut?

– Jamen.. Tre var gifta, en hade flickvän och den femte var en idiot. Han sa till mig att han bara dejtade mig tills han hittade något bättre och jag blev såklart fly förbannad..

– Sa han det!?

– Ja!

– Och han tyckte det var konstigt du blev förbannad?!

– Ja! Och så säger han att ‘nej jag sa bara så för att kolla om du var psykiskt stabil och det är det ju inte, så jag tror inte vi ska ses nåt mer’…

– Men du… Du är ju inte psykiskt stabil, gapskrattar jag.

Nej jag vet, flinar Salle tillbaks. Jag är en sån som blir fly förbannad när killar är med mig tills dom hittar något bättre.

Är ni psykiskt stabila? Eller skulle ni också bli lite pissed off?


12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det skulle kännas

– Skulle du bli ledsen om jag låg med någon annan nu?

Jag har inte riktigt koll på tiden längre. Minns knappt om det är morgon eller kväll eller mörkt eller ljust, trots att det inte är särskilt längesen och jag borde minnas. Med honom liksom flyter all tid ihop; den är alltid för kort och det känns som om dagarna bara rusar förbi och att jag känt honom i hundra år fast jag inte har det. Alls.

När jag ligger där, med huvudet på hans axel, känner jag ett behov av att vänta med att svara. Dröja lite. För jag inser plötsligt hur snabbt det här går och hur fort han växer i mina ögon. Och det skrämmer mig inte, inte det minsta, men jag blir lite orolig att det ska skrämma honom.

Jag svarar att kanske. Men jag menar det inte direkt och jag vet inte, men jag tror han uppfattar den lilla nyansen i min röst, för det låter lite så på honom när han upprepar ordet med ett lätt frågande tonfall. Och jag vet inte vad jag ska säga så jag ställer samma fråga till honom och trycker lätt med min hand mot bröstet. Som för att vara beredd att skydda mitt hjärta litet OM det skulle behövas. Börjar till och med, omedvetet, tänka ut ett sätt att skämta mig ur situationen. Ni vet, just in case. OM svaret skulle råka göra lite ont.

– Jag skulle känna att jag inte direkt har någon rätt till att bli det.. Men det skulle..

– Kännas..? fyller jag i när han tystnar, som för att leta efter det där ordet han söker.

Och han hummar lågt och jag trycker mig närmare och vet inte riktigt vad hans hummande betyder men ändå hoppas jag på att det betyder vad jag vill att det ska betyda och jag låter mina läppar mjukt möta hans varma hud på den där bröstkorgen jag tycker så fasligt mycket om.

Och sen ligger jag där en kort stund och tittar på honom under lugg. Försöker liksom lista ut vad som försigår där inuti hans huvud och jag inbillar mig en kort stund jag har något sjätte sinne som gör att jag kan läsa tankar, men det kan jag ju inte, så jag sluter ögonen igen och drar fundersamt ett finger över hans mage. Jag är förälskad i hans mage. Kan förlora mig helt i den på en nanosekund och totalt fängslas av hur len hans hud är under mina fingrar. Och det gör jag även den här gången. Går vilse på hans mage och i mina tankar.

Senare när jag sitter på tunnelbanan hem minns jag just den här stunden. Och jag undrar om det verkligen skulle kännas för honom om jag somnade in i någon annans armar, med någon annans läppar mot min hud och någon annans händer på min kropp. Hur det skulle kännas för honom om det var någon annan jag plötsligt började kyssa godmorgon, godmiddag, godkväll..

Jag sitter där och jag önskar mig lite att det är så. Att det skulle kännas. Precis som det skulle kännas för mig om han väckte någon annan på samma sätt som han väcker mig på morgonen. Om det var någon annans äggskal han ritade hjärtan på och om han pussade på någon annans panna på precis samma sätt som han pussar på min. För det skulle kännas. Trots att han inte direkt går att kalla för min. Trots att det inte alls var längesen vi sågs för första gången. Trots att där inte finns en enda regel som ger mig rätt att hindra honom om han vill leka Mowgli och Pocahontas med någon annan. Trots att det skiljer i ålder och längd och handstorlek och sportintresse och kunskaper om vad förkortningar står för..

För han växer. Hela tiden. Och jag tycker så väldigt fasligt jättemycket om hans närhet.

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Hej, du är paxad!

Jag har en vän som har en förmåga att ‘paxa’ killar. Det vill säga, hon säger det kanske inte rakt ut, men vi som känner henne vet mycket väl att en utav hennes ‘paxade’ killar är likamed dödssynd om vi rör. Eller blir intresserade av. Eller umgås för mycket med. Eller om han, ve och fasa, råkar bli intresserad av någon annan än henne.

Kruxet är just att det kan handla om vilken kille som helst. Hennes ex och flirtar faller givetvis in i kategorin av ‘paxade’ killar. Och barndomskärlekar som det aldrig blev något med. Likaså fyllehångel, one-night-stands (fast det har hon nog aldrig haft) och snubben hon dansat med på någon random utekväll. Det gäller dom snyggaste killarna i varje stad, gällde snyggaste killarna på skolan och givetvis också hennes bästa killkompisar.

Och faktumet att min kära vän faktiskt blir lite betuttad i varenda kille som faktiskt visar intresse. Eller ibland inte ens det. Det kan faktiskt räcka med att dom är trevliga och ger henne en kram eller skickar ett sms nångång. Vips så har hon vart där och paxat. Vart man än går med henne så kan man nästan se dom neongula post-it-lapparna som hon klistrat fast på deras pannor; ‘paxad!’, ‘super-paxad’ och ‘du-dör-om-du-rör-honom-paxad’.

Det är lite jobbigt faktiskt. För jag vet så väl vad som händer om man råkar röra en såndär paxad snubbe (ja.. jag HAR gjort det. Ett par gånger utan att vara medveten om att han var paxad). Det är direkt på ‘the silent treatment’ och sårade blickar. Man är en fruktansvärd vän. Respektlös. Och själv står man där och undrar vad man gjort för fel när man råkat kyssa nån snubbe på fyllan man aldrig visste att kompisen ens varit intresserad av.

N är paxad. Och det skulle bli hus i helvete om hon fick reda på att vi umgås rätt ofta nu för tiden. Hus i helvete om hon visste hur mycket jag tycker om hans axlar och kramar. För hon var faktiskt granne med honom. Och hon har alltid tyckt att han är fin. Och hon kysste honom en gång för ett par år sedan på fyllan. Och jag kan inte låta bli att sucka och tänka att då var vi där igen. Vill helst säga med stora bokstäver att skulle man ta hänsyn till varendaste en av hennes paxade killar (även dom man inte vet om) ja då skulle man nog få flytta utomlands för att ens kunna få sig ett fylleragg någongång.

Vad är poängen? Varför paxar hon killar hon ändå aldrig någonsin kommer ha någonting med? Och varför är det ett sånt stort brott att bli intresserad dom? Och varför förstår hon inte själv att man inte kan gå runt och paxa folk hursomhelst?

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

Och om man jämför…

Hittade en uppföljare också, där jag jämförde Lee med Honom…

Jag har en dejt. Ja, sådär lagom bra tajmat nu när du åker härifrån om nån dag, tänker ni. Och jag kan väl inte säga att ni inte har rätt, men så tokigt är det väl ändå inte?

Lee och jag har kul ihop. Nej, han är ju inte X – inte på långa vägar – men han är rolig och trevlig och ett alldeles utmärkt sällskap. Och han är inte alls som X. Han är lätt istället för svår, rak och spelar med öppen hand istället för krokig med pokerfejs och specialregler. Lee är långt ifrån X.

Lee är killen med de mjuka jordgubbs-och-gräddekyssarna som vet att jag ska lämna landet och vara borta i flera månader, men som ändå tycker vi kan ge det en liten chans för att se vad som händer. Kommer jag tillbaks så vet han ju i så fall – och jag med  – om där finns något att bygga vidare på.

X är killen med de sträva körsbärs-shisha-kyssarna som vet att jag tänker lämna landet och ska vara borta i månader, och verkar tro att jag tänker vänta tills jag är 80 (18, 35, 80… Det är visst allt detsamma i hans ögon. Idiot.) för att han ska bli redo att knacka på min dörr och säga ‘Här är jag, nu är jag din’. Som inte tycker att vi kan ge det en chans än, trots att vi båda mycket väl vet att fick vi bara chansen så skulle där inte behöva byggas och vändas – bladen skulle vända sig själva och vi skulle vara som boken man inte kan lägga ifrån sig.

Lee, hans ögon ler lika mycket som mina läppar. X’s ögon borrar in sig och läser av likt infrarött. Lee är mysig. X… X är smärtsam njutning som är lika beroendeframkallande som heroin.

Och hur kom jag in på det här? Fråga mig inte, men det är dags för mig att möta den enklare utav dom vid stationen nu. Och om så för ikväll, en enda kväll, så ska jag glömma allt vad X heter.”

Och än en gång undrar jag för mig själv varför jag aldrig valt den enklare vägen. Varför jag inte vet hur man ‘bara nöjer sig’. Vet ni?

”— Han kysste mig innan han gick. Med armarna varmt och länge om mig och mjuka ord om att höra av mig när jag vaknade. Det ska jag, sa jag och skickade mycket riktigt iväg ett sms så fort han stängt dörren efter sig och sedan kröp jag ned i sängen och borrade in mig i värmen som fanns kvar efter honom. Allting med honom är mjukt, varmt. Till och med de hårda musklerna har en mjukhet. Och det var precis vad jag behövde.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Minnen av Dejting-djungeln

Jag har aldrig varit mycket av en dejtare. Men tanken attraherar mig. Antar att jag helt enkelt bara aldrig bott någonstans där dejting är riktigt intressant. När man bor på ställen där alla känner apan och apan känner ingen, ja då är det liksom inte riktigt så relevant, det där med dejting. Och de ytterst få (läs typ.. tre) jag varit på har ju faktiskt resulterat i långa relationer. I alla fall utom ett, som inte hann bli någon allvarlig relation.

Däremot när jag levde i London, där dejtingdjungeln är massiv och utbudet är betydligt större, där hade jag faktiskt halva inne i dejtingvärlden. Och jag hade kul. Även om det, som i många av mina historier, var dömt att inte kunna leda till något långvarigt ända från början. Men jag hittade någonting jag skrev under tiden jag var där och dejtade hejvilt och kunde inte låta bli att mysa vid tanken på just den omtalade Lee.

Jag glömde att berätta jag var på dejt i måndags. Inte Paul, inte Bali, inte Manny, inte Scott, inte Tim, inte Jon, inte Dan, inte Travis…

Lee var både snygg och trevlig. Vi drack drinkar på Maxwell’s som vi omsorgsfullt valde ut till varandra (drinkar vars namn var bland annat ‘Kiss Me Quick’ och ‘Orgasm’) medan vi hade djupa, seriösa samtal om hur hemskt det är med folk som inte har tillräckligt med salt på sina pommes frites, och han lät mig vinna dom flesta av tumkrigen.

Maxwell’s personal gav honom godkänt. Amanda & Lauren använde ord som – I quote – ”Oh! Who’s that hot guy up there looking at you? You here with him?” och han log när han förstod. Jag log tillbaks, i någon form av hemligt samförstånd. Och han saltade alldeles lagom på sina pommes frites. (Nej M, han kan inte sjunga.. Men hans mamma är danslärare och tvingade honom att vara med och dansa hela uppväxten, räknad det?)

Lee’s kyssar smakade jordgubbar och grädde.. (Hur kunde han veta jag är tokig i det?) Mina händer passade utmärkt i hans, precis som mitt huvud mot hans axel när vi tittade på Seven Pounds. Och hans leende när skymningsblicken mötte min var som honung för ett strävt hjärta…

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized