Om jag är stormen, är han lugnet


Det är dom små sakerna han gör. Ni vet de där sakerna man så lätt tar för givet – som ibland tycks så självklara för en hemmablind människa och som i själva verket är dom STORA sakerna. Hur han låter mig vara precis som jag är, med alla otaliga fel och brister, men låter mig växa i och ur allt det jag älskar och behöver. Han skulle aldrig neka mig något jag behövde för att vara lycklig. Inte tid, inte utrymme eller tålamod. Han skulle följa mig till världens ände om jag bad honom. Flytta ut i skogen, bli eremit och leva med tjugo hundar för att det gjorde mig lycklig, om jag bad honom. Nej, utan att jag bad honom. För att det för honom är självklart. När mitt inre stormar som värst är han lugnet. Likt en gammal, djupt rotad och oändligt stabil ek att luta sig mot när man är trött. Han låter mig bekämpa mina egna strider, på mitt sätt, i mitt tempo. Men viker aldrig från min sida. Bakom ibland, fångar upp när jag faller baklänges. Framför när jag behöver draghjälp. Bredvid när jag behöver sällskap. Och likt fåglarna i v-formationer på den blå himlen över mig, flyger han under mig för att fånga upp och bära mig de dagar mina vingar är trötta och behöver en paus.

En vän sa till mig för några dagar sedan att jag kommer vara gift med honom inom två år. Hon slog vad om det, så säker var hon. Jag skrattade och skakade på huvudet. Sa att det var för tidigt, att jag absolut inte tror det blir så snart, även om jag är säker på att det en dag blir med honom. Och jag erkänner det inte gärna, men jag ljög. Jag ljög och hon visste om det. För jag kan se det. Har kunnat se det länge, men inte velat erkänna det som den envisa åsna jag är. Vi har kämpat tillsammans i motvind från dag ett i den relation vi idag har. Utkämpat otaliga strider mot omständigheterna, bagage och situationer som tagit fram det värsta i mig – gjort många dagar till en kamp. Jag, han, vi har ifrågasatt allt i våra liv. Men inte en sekund har han ifrågasatt oss. Och för första gången, kanske någonsin, har inte heller jag gjort det.

För om jag är stormen, så är han lugnet. Kärnan i mitten av allt. Och precis den jag behöver. Han älskar mig när jag är mitt värsta jag. Lyfter mig ytterligare när jag är mitt bästa. Där finns inget mer självklart än vi.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

2 responses to “Om jag är stormen, är han lugnet

  1. Så jädra underbara ord! ❤
    Alla kramar och kärlekströssel i världen till er!

  2. Det första ord som kommer till mig är Grattis!
    Det låter torftigt, men åh, så härligt det ändå är att få gratulera till att du hittat din själsfrände. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s