En gång var de precis som jag

Med ansiktet vänt mot solen sitter jag där på trappan. Framför mig ligger Plattan, full av människor som alla verkar vara på väg någonstans. Kassar och småbarn i händer, nya kläder, nytt smink och systembolags-lila plastpåsar. Och så jag, mitt på trappan, förlorad i brevet till Gitarristens föräldrar. En timme måste jag ha suttit så. Betraktat passerande människor och deras mönster, betraktat lekande barn. Och så en och annan alkoholist. Och jag finner mig undra över deras historia. Varför de hamnat där de hamnat. En gång måste även de ha varit som jag.

Det knackar på min axel och jag rycks ur mina tankar. Hans ansikte är solbränt och fårat, det halvlånga håret mörkt och hans blick varm, men vilsen. Han ber om ursäkt för att han stör och för att han är på väg att be mig om hjälp och jag reagerar som man så ofta gör – försöker finna en väg ut, en ursäkt att låta huvudet styra framför hjärtat. Men så möter jag hans blick. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting i de varma bruna ögonen påverkar mig. En gång måste han varit precis som jag. Han ÄR precis som jag. Människa. Och plötsligt får jag så väldigt nog av oss alla. Av alla på Sergels Torg som springer med sina nya kläder och märkeskassar, men ändå inte har hjärta nog att avvara en tia för att hjälpa en annan människa. Får nog av mig själv för att även jag är en av dom, inte alltid, men alldeles för ofta för att kunna rättfärdiga det.

En halv minut och en hundralapp fattigare kramar han min axel med tårar i ögonen. Och solen värmer så mycket mer nu än innan. Gud vad fin du är, säger han. Om jag någonsin ser dig igen är det jag som bjuder dig på lunch, det lovar jag. Och så möts våra blickar en sista gång innan han försvinner. En sista gång, men jag kan känna hur de ögonen etsar sig fast i mitt minne.

En halv minut och en hundralapp fattigare. Ändå var det jag som vann miljonen. Och jag skänker en tacksam tanke till den man som berikade min dag och mitt hjärta. En gång måste han varit precis som jag. Han är precis som jag. Människa.

Måndag – dagen vi träffade Nemo

Måndag eftermiddag och vi är just i färd med att avsluta dagens dramapass med en av skolans särklasser. I en dryg timme har vi skrattat och lekt och jag kan inte låta bli att förundras över hur knivskarpa iakttaganden vissa av dom emellanåt gör.  Hjärtat är alldeles varmt i deras sällskap, upprymt av glädjen de utstrålar. Och jag sitter där, leendes och funderandes, när min handledare avslutar lektionen med att låta eleverna göra en utvärdering av dagens pass. En efter en får de ge uttryck för vad de har gillat och ogillat – det slår mig hur positiva de är i jämförelse med en vanlig klass – och gång på gång lockar deras kommentarer till varma skratt.

Och så blir det till slut Nemos tur. En pojke jag och min praktikkamrat aldrig tidigare mött, till skillnad från den övriga klassen. Och han skiner upp när han, alldeles för ivrigt för att kunna göra sig förstådd, pladdrar på om vad han tyckt och flaxar yvigt med armarna. Och han himlar med ögonen när vi ber honom upprepa vad han sagt. Tycker vi är alldeles tröga som inte förstår vad han säger. Så till slut, tre upprepningar senare, när han tagit det i slowmotion förstår vi:

”Tipp-topp för mig idag har varit att få träffa och vara med dom där nya tjejerna” säger han och lyser återigen upp när han pekar på mig och Jess. Och vi blir alldeles paffa. Och jag kan inte låta bli att le brett och stort och omkring mig tjuter alla barnen förtjust. Och när jag sedan sitter där, på väg hem, kan jag inte sluta le. För ärligheten i hans ord var så påtaglig att det bränt till bakom mina ögonlock av rörelse.

Det är när jag sitter där som jag inser att jag vet: det här är precis det jag ska göra. Det här är så rätt.

 

Om axlars trygghet & det bakomflutna

Jag vet genast vem det är. Trots att jag inte känner igen numret och trots att avsändaren inte står skriven. Men där är den ändå. Känslan i magen som säger mig det är han. Inte för att det i sms:et står något särskilt, utan bara för att jag vet att jag vet. Ni vet. Ibland plingar det till i magtrakten långt innan poletten trillar ned däruppe.

Där jag sitter på tunnelbanan på väg för att möta upp Hoppetossa, Peruanskan och Jess, kan jag inte låta bli att le. För jag kan inte ignorera värmen som sprider sig i mig, inte heller glädjen över att han hör av sig. För det var ett tag sedan. Vi funkar ju så. Jag funkar så. Och jag tänker på dom där axlarna jag i mörkret fann trygghet hos. På de grova, men mjuka, nästan försiktiga arbetarhänderna. På smutsen som prydde hans ansikte sådär ibland när jag träffade honom efter jobbet. På hur jag tvingat i honom av mitt vin, full av skratt, där i soffan. Och nu, när jag tänker tillbaka på den kallaste vintern jag minns, minns jag också den värme jag fann hos honom. I förståelsen. I skedandet. I de skrattfyllda karusellåkningarna på isen.

Och när han skriver att han saknar mig lite så tror jag honom. Jag vet det är därför han hör av sig. Jag vet det är därför han vill vara min vän. Och jag vill vara hans. För även jag saknar att sitta där i hans lägenhet och skratta i samförstånd och småkivas. Och jag älskade stunderna vi tillsammans flydde ensamheten. Två vilsna själar i jakt på någon om förstod. Jag älskade det enkla och kravlösa med vår vänskap.

På något sätt höll han mig vid liv under de där mörkaste månaderna på året. På något sätt betydde det visst mer för oss än vi trodde. På något sätt, tror jag, att han räddade mig. Lite.

Filmkväll hos N

Det är någonting visst med hans axlar, tänker jag när jag följer honom upp för trapporna till hans lägenhet. Dom där breda, vackra axlarna som på något vis skänker mig trygghet. Som får mig att vilja kyssa varje millimeter av dom, ja till och med när den där tjocka vinterjackan gömmer dom för mig.

Jag tänker på det hela vägen upp. Och jag tänker på det när jag från soffan iakttar honom när han drar av sig tröjan och huttrar till. Jag tänker på det när jag skrattar åt att han fortfarande har smuts i ansiktet. Jag tänker på det när han äntligen dimper ned bredvid mig och med en stark arm drar mig intill sig. Och jag tänker på det när han somnar ifrån filmen, när jag hör dom jämna andetagen och de rytmiska slagen av hans hjärta mot mitt öra. Och jag ler. För jag tycker så väldigt mycket om när han somnar ifrån på det viset.

Inte för att jag vill att han ska somna ifrån mig, men för att jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han gör det. Jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han i sömnen kramar mig lite hårdare och håller mig närmare intill. Jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han i sömnen ibland trycker sina läppar mot mitt hår och ler som om han drömmer något fint. Och jag tycker om hur mitt hjärta smälter litegrann när han sömndrucket säger att han tycker om att sova med mig.

Jag tycker om honom. N får mig att le. Skänker trygghet med sin närvaro. Sinnesro med sina händer. Men det är också allt. Det är allt det kan bli.

Minnen av Dejting-djungeln

Jag har aldrig varit mycket av en dejtare. Men tanken attraherar mig. Antar att jag helt enkelt bara aldrig bott någonstans där dejting är riktigt intressant. När man bor på ställen där alla känner apan och apan känner ingen, ja då är det liksom inte riktigt så relevant, det där med dejting. Och de ytterst få (läs typ.. tre) jag varit på har ju faktiskt resulterat i långa relationer. I alla fall utom ett, som inte hann bli någon allvarlig relation.

Däremot när jag levde i London, där dejtingdjungeln är massiv och utbudet är betydligt större, där hade jag faktiskt halva inne i dejtingvärlden. Och jag hade kul. Även om det, som i många av mina historier, var dömt att inte kunna leda till något långvarigt ända från början. Men jag hittade någonting jag skrev under tiden jag var där och dejtade hejvilt och kunde inte låta bli att mysa vid tanken på just den omtalade Lee.

”Jag glömde att berätta jag var på dejt i måndags. Inte Paul, inte Bali, inte Manny, inte Scott, inte Tim, inte Jon, inte Dan, inte Travis…

Lee var både snygg och trevlig. Vi drack drinkar på Maxwell’s som vi omsorgsfullt valde ut till varandra (drinkar vars namn var bland annat ‘Kiss Me Quick’ och ‘Orgasm’) medan vi hade djupa, seriösa samtal om hur hemskt det är med folk som inte har tillräckligt med salt på sina pommes frites, och han lät mig vinna dom flesta av tumkrigen.

Maxwell’s personal gav honom godkänt. Amanda & Lauren använde ord som – I quote – ”Oh! Who’s that hot guy up there looking at you? You here with him?” och han log när han förstod. Jag log tillbaks, i någon form av hemligt samförstånd. Och han saltade alldeles lagom på sina pommes frites. (Nej M, han kan inte sjunga.. Men hans mamma är danslärare och tvingade honom att vara med och dansa hela uppväxten, räknad det?)

Lee’s kyssar smakade jordgubbar och grädde.. (Hur kunde han veta jag är tokig i det?) Mina händer passade utmärkt i hans, precis som mitt huvud mot hans axel när vi tittade på Seven Pounds. Och hans leende när skymningsblicken mötte min var som honung för ett strävt hjärta…”

Själv, men inte ensam. Ensam, men inte själv.

”Det bästa med att vara vilse är att man sällan är det själv. Man måste bara lyfta på huvudet och se sig om och snart finner man tusentals vilsna små själar som även dom söker värme och svar.”

Har jag sagt det där? När blev jag så insiktsfull och klok? Och varför har jag inte lyssnat på mig själv oftare? Jag insåg just (efter att ha läst värmande mail och kommentarer som jag inte alls förväntat mig) att jag genom att skapa denna blogg inte bara hjälper mig själv till insikt. Och jag tror att den känslan är mer berusande än någonting annat just precis nu. Att inse att jag faktiskt inte alls är så ensam i min vilsenhet som jag ofta tror. Att det finns tusentals som mig. Grubblande. Sökande. Värkande. Längtande. Och inte för att jag är glad över att andra därute är vilsna, men det gör mig så glad att veta att jag inte är själv om att vara ensam. Eller ensam om att vara själv, jag vet inte riktigt hur det blir.

Så jag vill bara säga tack till alla er som läser och kommenterar och mailar. You make my day. 

För han får mig att glömma

Och mitt bland breven från Han och minnen av pannpussar fick jag ett sms från N. Han skrev han var på väg hem till en säng som var alldeles för tom. Som vanligt en invit. Och jag som inte har annat än vackra brev med löften om att jag kommer få allt jag vill ha bara jag orkar vänta, och minnen av mjuka, inbjudande läppar mot min panna, erbjöd mig som vanligt att krypa tätt intill honom och låta fingrarna trassla in sig i hans hår. För även min säng är alldeles för tom. Och N får mig att glömma.

Förstulna, okynniga blickar i bilmörkret. Mjuka, skämtsamma gliringar och kärvänliga knuffar. Precis som vanligt. Vi lyssnade igenom skivor från skoltiden. Skrattade ikapp till ljudet av Bloodhound Gangs ”The Roof is on Fire” och åkte karusell på isen. Och som alltid när jag är med N så kände jag mig alldeles tillfreds. Tillfreds när han så fort vi kommit innanför dörren drog mig intill sig och slog sina starka, trygga armar om mig. Tillfreds när jag skrattade åt hans försök att förgäves få tändare att fungera för att han tyckte vi skulle tända ljus. Tillfreds när han med mjuka händer tvålade in min rygg i duschen och leendes konstaterade att mitt hår luktade godis.

Och som vanligt låg vi intrasslade i varandra och småpratade tills vi somnade. Mina fingrar i hans hår, hans andetag mot min halsgrop. Och jag tänkte att det är synd att det nog aldrig kan blir mer än såhär. För hans varma kramar tar andan ur mig varje morgon då jag knuffat honom ur sängen för att han inte ska bli sen. Och innan jag somnar om tänker jag leendes för mig själv att om jag bara finner en man en dag, som pussar mig på pannan som Snyggast i stan och kramar mig som N, ja då behöver jag nog inget mer.

Jag fick ett brev

”There used to be a greying tower alone by the sea. You became the light on the dark side of me.”

 

Han har börjat skriva brev. Han, den där som har vart HAN i snart över 3 år. Han, som jag ibland inte kan låta bli att undra om han bara vill ha mig – nu mer än nånsin säger han – för att han tröttnat på det han redan har. Igen. Men kan någon som skriver så vackra brev verkligen vara sån?

Jag vet inte. Jag hoppas inte det. Mitt hjärta viskar till mig att hon inte tror det, att hon hejar på honom. Hon har alltid hejat på honom. Mitt hjärta är starkare än man tror, trots att hon till volymen inte är mycket större än mina två knytnävar. Och hon är lojal när hon brinner. Envis. Tålmodig om hon måste. Förlåtande. Hon hejade till och med på honom då hans löften var tomma ord och hans handlingar slet henne i tusen bitar.

”Sometimes, flowers spring up at your heels with every step you take. They, like me, crane their faces towards you, for a glimpse of your skin, to see the glow from your lips or the light flash from your eyes is enough to silence even the roaring of the storm, and all living things hold themselves in awe in your presence..”

Och just precis det här får mig att stå kvar. Som att stå längtanfullt vid hamnen med vinden som sliter i håret och vänta på sin älskade. Vänta på att hans fartyg ska återvända, ovetandes när eller om den någonsin gör det. Men vad gör man när hjärtat fortsätter heja? Vad gör man när han-som-inte-nånsin-varit-min definierar hela mitt liv? Slutar man vänta? Låter man huvudet vinna? Eller väntar man ut stormen, simmar till mötes i ovissheten?

”You’re single now well then so am I, so let’s seize the day..”

Jag saknar känslan av total bekymmerslöshet som jag inte ens behövde tvinga fram i helgen. Helgen i huvudstaden med Kusin Vitamin, merengue på Faschings, diskussioner på Carmen och ändlösa nätter.

Och det är något speciellt med att hooka med den snyggaste killen i stan. Bara sådär. Bara för att han fick för sig han skulle skita i tjejen som ”är på G” eftersom Kusin Vitamins kusin otippat sprang på honom ute bland ciggisarna och fyllekramar. Det är något speciellt med att snyggaste killen i stan pussar en på pannan och säger man är det sötaste han sett när man fejkar skånsk accent och vinner varenda dissa-dig-själv-battle.

”Jag hittade ett täcke..” sade han och visade sina perfekta vita där han stod i trappen och ignorerade vännerna som försökte få hans uppmärksamhet.

”Perfekt. Jag hänkar” svarade jag. För vem kan väl motså det leendet? Dom läpparna?

Och det är något väldigt speciellt med ett par värmande armar och jämna andetag klockan 8 på morgonen när efterfesten börjat se sina sista timmar. Och det spelar ingen roll att jag vet att this is it. För jag har inga bekymmer i världen just när jag ligger där, med snyggaste killen i stans fuktiga andetag mot min nacke.