Tag Archives: Om ord

Om tystnadsknoppen som brast

Så jag gör det till slut. Frågar. Eller brister. Det är lite samma lika med det där. För jag kan inte fråga utan att brista. Så det gör jag när vi ligger i ett nedsläckt rum där gatuljus kastar skuggor mot väggarna. Kanske är det så att jag till slut vågar fråga för att jag varit på väg i så många dagar nu. Kanske kommer orden till slut ur mig för att jag tidigare under dagen gråtit gömd mot Syrrans mörka lockar för att fasaden till slut spruckit. För att känslorna alla legat och pyrt under min hud, tills de till slut måste ha frätt hål och sipprat ut. Så visst var det väl så att även knoppar av tystnad måste brista till slut.

Och Hermanita, jag tror jag lyckades litegrann ändå. Att gå från salladshuvud till rosenknopp. Baby steps, javisst, men baby steps är bättre än inga steps at all. Osäkerheten.. Den är inte borta, men den är mindre förslavande. Så, nu börjar jag mitt vilande på nytt. I övertygelsen och hoppet.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Det tar sin tid, men det löser sig alltid

Mina ord har börjat återvända nu. När tentor är inlämnade och terminen snart slut. När energin börjat återvända och stressen börjat avta. När jag fått ägna mig åt sådant jag tycker om och spenderat timmar i en studio. När sådant som varit svårt och jobbigt, börjar finna sina vägar fram. Det tar sin tid ibland.

Saker och ting börjar klarna nu. I huvud och i hjärta. Och det är skönt att finna att sådant som händer fortfarande kan förvåna. Att det är långt ifrån chanslöst. Att saker alltid kan förändras till det bättre, trots att det ibland verkar hopplöst. Det tar sin tid bara. Ibland.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om sovande ord.. igen

Mina ord har somnat in ännu en gång. Kanske är det för att mitt humör pendlar så väldigt att där sällan finns utrymme dom. Kanske för att skolan återigen tar dom i besittning. Kanske är det för att jag just nu inte har mycket att berätta. För att jag alldeles för ofta går omkring utan att kunna minnas vad jag gör.

Hursomhelst så sover dom nu. Och jag önskar jag visste hur de väcks på bästa sätt. Just precis nu är det svårt. Men håll ut.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

Today I feel like this

 

Och snön bara faller. Och orden fortsätter att gömma sig, trots att jag med bristande tålamod säger det inte är kul längre. Men det är ju så. Dom gömmer sig oftast när jag behöver dom som mest.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

På västfronten intet nytt

Det känns som om hela bloggosfären avstannat. På västfronten intet nytt. Radioskugga. Tyst och ensamt. Som om alla gått i ide, precis som mina egna ord verkar ha gjort. Jag hoppas på att det bara är frosten. Falskt alarm. Att det smälter bort och orden kryper fram, försiktigt, osäkert. Och att dom bestämmer sig för att stanna. På med jackan, stå ut med kylan. Era ord, liksom mina.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om fråntagna ord

Jag vill skriva. Men skolan tar ifrån mig alla mina ord. Så tålamod, tålamod. Snart kommer orden ikapp mig igen. Jag lovar.

16 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘Writing is the only thing that, when I do it, I don’t feel I should be doing something else.’

Vi sitter uppflugna på stolarna i hennes turkosa kök och äter halvbrända pannkakor med sirap. Det är lite som att resa med tidsmaskin till min gymnasietid där allting var färgstarkt och omatchande på ett charmigt vis och där Bob Marley nickade godmorgon, godmiddag, godkväll från sin plats på väggen. På ett vis som ger ett hem personlighet. På ett vis som utstrålar värme. På ett vis som känns hemma på ett sätt som får mig att riktigt mysa där jag sitter.

– Vill du ha något att dricka? frågar hon. Det blir vatten i färgglada glas, för Fifi inser att där inte finns annat. Och jag skrattar i samförstånd, för det är som att se mig själv för ett par år sedan i min egna plommonlila etta med guldtrådskuddar och vaniljdoftande ljus och sandalrökelse från min lilla svarta Buddha och ett kylskåp som alltid var halvtomt. För att jag, liksom Fifi, glömde att man måste äta om dagarna när vi upptäckte att det gick att klara sig bra utan.

Vi pratar om tjusningen med Londons pittoreska gator och som de förvuxna barn vi egentligen är pratar vi högljutt och gestikulerandes i mun på varandra om de barer vi levde på, i samma stad, på samma tid, utan en aning om den andres existens. Jag tänker det är märkligt det där hur liten världen egentligen är och hur man kan befinna sig på samma plats som någon, någon helt annanstans i världen, för att sedan plötsligt dyka upp på samma. Så som man ofta tänker. Och vi suckar över hur Solomon Burkes själ finns i hans röst och säger att soul, det är en hel massa själ i det. Och om hur raspiga röster ger gåshud och hjärtvärk, men samtidigt gör en så väldigt lycklig.

Senare sitter vi där på Mälarpaviljongen och diskuterar huruvida allting gungar eller om det är så att vi bara är lättpåverkade som guppar och finner nöje i norska kungahusets skandaler och Volvo’s misslyckande med krocksäkra bilar. Och jag dricker mitt vin och hon dricker sin öl och vi skålar över hur fint det är att förtära fredagsdryck på en helt vanlig måndag i staden där hela veckan är en enda sjudagarsfredag.

Och någonstans precis där, i solen på ett guppande blå med världens bästa Fifi, finner jag dom. Orden. Och jag andas ut och suckar, lättad över att hur långt bort dom än kan kännas så finns dom ändå alltid där just precis runt hörnet. Det är bra det. För jag hade nog inte överlevt utan mina bästa vänner.

I can’t help but to write, I have a inner need for it. If I’m not in the middle of some literary project, I’m utterly lost, unhappy and distressed. As soon as I get started, I calm down.

– Kaari Utrio

Och så lite soul på det

8 kommentarer

Filed under Uncategorized