Monthly Archives: november 2010

#6 – Om en dag som denna dag

Det snöfallsvita täcket glittrar i solen likt diamanter. Miljoner av gnistrande små diamanter som får mitt hjärta att sucka av lycka. Det är såhär jag vill ha min vinter. Ljus och lagom kall. Och den blå himlen som viskar sagor om hur våren och sommaren väntar på mig. Inte än, inte än. Men snart.

Den här dagen är ingen vanlig dag. Det är dagen D. Dagen för inlämningen av min första stora universitetsexamination. Dagen då jag vinkar farväl till tråkiga akademiska texter och inte behöver tänka på något annat än det jag känner för. Jag älskar sådana dagar. Ibland skulle jag nästan kunna drista mig till att säga jag lever för sådana dagar. Fast det är inte helt sant. Men vad spelar väl sanningar för roll en dag som denna? När solen skiner, snöfallstäcken gnistrar, himlen viskar och allting är fantastiskt?

En dag som denna dag ska man bara vara. Andas, skratta och vara glad att man lever. Precis så.

Annonser

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

#5 – Ett försök att definiera Kärlek

Kärlek. Hur ska någon någonsin kunna definiera den – och göra rättvisa? Hur definierar man kärnan av livet självt, utan att förminska, förlöjliga?

Jag minns jag brukade tänka kärlek inte var för mig. Förr. I svaga stunder. Att kärlek var förslavande. Höll en fången. Samtidigt som den, i bästa fall, fick hela världen att blomstra. Men bara i bästa fall. Och de bästa fallen hände sällan mig. Bakom stängda dörrar grät jag förbittrat. För en sådan som jag – som alltid funnit kraft och hopp i romantiska sagor och drömmar – har en tendens att glömma hur man lever när kärleken inte vandrar bredvid. När den springer ifrån, narras eller stannar bakom. Och jag förstod den inte. Förstod inte varför den ville mig ont. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag sett annorlunda på saken. Hade en vis man med sina ord om kärlek nått mig tidigare, hade jag kanske börjat se tidigare. Om jag bara hade fått veta att dom visa är visa endast för att de älskar, och att en narr är en narr endast för att han tror att han kan förstå kärleken..

Många år, resor och brända vingar har passerat. Genomlidits. Och min ringa ålder till trots, så är kärleken och förtvivlan över kärleken någonting som kantat min väg. Även när jag har varit säker på att den övergivit mig, har den funnits där. För sådan är kärleken. Den finns alltid där. I motgångar och medgångar. Den är synlig ibland. Gömmer sig andra gånger. Men den överger aldrig. Den härdar ut även det till synes omöjliga. Och den ger aldrig upp.

Kärlek kan vara så mycket. Vänskap. Blodsband. Ett livslångt möte. Den kan vara lugn och mjuk. Men brinnande vild. Abstrakt, men konkret. Föränderlig men oföränderlig. Kärlek är skratt, lycka och glädje och hopp. Kärlek är också tårar, oro och ilska. Den kan stärka och försvaga, allt på samma gång. Den ger vind under vingar och håller kvar på jorden. Den är blå, röd och grön och färglägger allting runt omkring. Den är närhet och värme och trygghet och mod. Alltid ny. Vi kan älska en och två och tre gånger. Men kärleken är alltid ny. Helt unik. Stillsam. Men en ständig rörelse, som alltid tar dig någonstans. Fullkomligt och total frihet. Kärlek är Du. Och du, du, du och du. Och vet du vad? Kärlek kommer alltid till den som söker, för kärleken söker ständigt oss.

Men framförallt är det Allt. Kärleken är livet och livet är kärlek. Och så länge där finns kärlek, finns där liv. För utan den är vi ingenting. Utan den finns ingen mening.

8 kommentarer

Filed under Uncategorized

#4 – Om något så (o)intressant som mat

Varje vinter föräter jag mig på citrusfrukter. Stora och små, söta och sura. Men helst dom sura. En gång åt jag två kilo clementiner på en kväll. Inte tröttnade jag för det. Och kanske är det därför jag tycker så fasligt om mina runda, orangefärgade vänner.  Det, och för att dom luktar så fasligt gott. Precis som en pojk bör göra för att fånga mitt intresse. Och på samma sätt som jag aldrig gett upp mitt hopp om kärlekens existens, kommer jag aldrig ge upp mina citrusfrukter.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

From the bottom of my heart…

Det finns stunder då jag undrar varför jag skriver. Stunder då jag tvivlar på min förmåga och är på väg att ge upp. Men jag fortsätter. Jag fortsätter alltid. Det är tack vare sådana som ni därute. Att människor man inte riktigt känner kan beröra så otroligt mycket…Tack.

”Jag har följt dig så länge. Innan Tärningen.:)
Ramlat in emellanåt och alltid trollbundits av dina ord. Och din förmåga att beröra med ditt väsen. Alltid så mycket hjärta.

Så jag vet inte vem Fariahn är ute där, men här vet jag att hon är någon som jag ofta läser och som väcker tankar,känslor och inspiration. Någon som värmer och berör. Och det är det få människor som gör vare sig vi är ute där eller inne här. Och sådana människor tar man vara på och är tacksam för.”

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

#3 – Om föräldrar, rötter och vingar

Jag hörde någonstans det är tiden som räknas. Att tiden och stunderna tillsammans är det som lever kvar. Dom har alltid haft tid. Tagit sig tid. För mig. För mina syskon. För familjen. Tid att berätta saga efter saga och måla häst efter häst efter häst. Inte konstigt han tröttnade på att måla. Min outsinliga envishet måste ha drivit honom till vansinne. Men målandet kommer från honom. Och kärleken för hästar och dom flesta sorters djur. Han brukade berätta historier om sin tid som skötare åt en av Skandinaviens dåvarande snabbaste kapplöpningshästar. Historier om hur han jobbat som sköldpaddsskötare och skrubbat deras hårda skal.  Och jag drömde om att en dag få vara lika fantastisk som han. Lika bra hand med djur. Nuförtiden gnäller han när hunden vill ha uppmärksamhet, marsvinet kissar utanför buren och klumpiga katten har ner saker. Men han kan inte dölja oron i sina ögon när något felas dem.

Han är trött idag. Jobbar alltid för mycket för att det ska gå runt. Ändå skulle han aldrig säga nej om vi behövde pengar. Trots att det är något han knappast har själv. Och kanske är det därför han är så väldigt omtyckt. Kanske är det därför man reser långväga för att frisera sig hos honom, mitt ute i ingenstans. För att hans förmåga att få folk att må bra inte är jämförbar. För att han alltid tar sig tid att lyssna och prata om det behövs. För att han har glimten i ögat och skämten alltid är nära. För att oavsett hur trött han är, skulle han aldrig överge de han älskar. Idag ser jag på Mowgli. Och ibland kan jag se min far i honom. Det är därför jag vet.

Hon stannade hemma. Baddade skrapade knän och torkade salta kinder. Bakade lussekatter och bullar och tårtor och kärleksmums. Sysselsatte halva byns ungar. Och vi var hennes hela värld. Kanske var det därför hon var så orolig. Kanske var det därför hon ofta höll mig för hårt. Så hårt att jag inte stod ut. Så hårt att jag vände mig mot henne. Jag har berättat förr, det tog tid att förstå. Ja, många, många år. Men jag förstår nu. Och jag förstår att allt som hände bara gjorde oss starkare. Att hennes kärlek för oss är så stark att hon inte alltid vetat bättre. Att utrymmet ibland varit för litet, gränserna varit för många. Men det är så lätt att förstå efteråt, sådant här. När stormen är utriden. Men hon stod alltid kvar. Ibland utom synhåll, men hon fanns där. Med utsträckta armar. Och jag vet att hon, liksom jag, liksom min far, ridit ut många stormar.

Min familj är födda krigare. Min mor gav oss rötterna. Min far gav oss vingarna. Och inget är större än kärleken.

3 kommentarer

Filed under Uncategorized

#2 – Min första kärlek

Jag har aldrig funnit svårighet i att bli kär. Kanske har det varit mitt stora fel. Att alltid känna för mycket. För snabbt. För intensivt. Precis som i böckerna där hjältinnan vänder upp och ner på jord och liv för sin stora kärlek. Sådan har jag varit så långt jag minns. Åtminstone i dagdrömmarna. I det verkliga livet vågade jag sällan erkänna det. Min kärlek. Från den obetydligaste lilla småkärlek, till den mest brinnande. Oftast har man fått lura det ur mig.

Så vem var då min första kärlek? Alla dom otaliga småförälskelser jag aldrig uttalade högt? Eller den första jag vågade släppa innanför mina skyddande murar? Det första att få se vem jag verkligen var? Den första som fick dagdrömmarna att förverkligas?

Jag kommer aldrig glömma hur lätta hans fingrar var över gitarrsträngarna. Eller hur varenda tjej på skolan alltid råkade sitta runtom honom vart han än befann sig. Hur dom fladdrade med ögonfransar och skrattade tillgjort åt det han sade. Jag höll mig i bakgrunden. Lyssnade till hans röst och log. Och nog hade jag önskat jag vågat sitta där längst fram, vid hans sida och visat honom mitt intresse öppet. Men nej. Jag var ju trots allt bara jag. Så jag höll mig i bakgrunden.

På skolavslutningen i ettan kompade han mig. Och jag vågade inte möta hans blick. Men när jag märkte hans ögon söka mina så gungade marken under mina fötter. Fjärilarna löpte amok i min kropp när han efteråt kramade mig och sa vi skulle höras. Och alla märkte. Alla utom jag. När han ringde och frågade om jag ville med till hamnen och köpa glass, trodde jag det var just glass och en vän han ville ha. Jag trodde fel.

Åren med honom flög förbi. Och det var inte alltid lätt. Med mig är det nog aldrig helt lätt. Men han blev min trygga klippa. Och tillsammans fick vi jorden att snurra. Jag minns hur han kunde få mig att skratta… Ja, få människor kunde framkalla skratt som han. Även när han inte försökte. Och han var så bra på dom där små sakerna. Han tog hand om mig när jag var sjuk och jag lämnade inte hans sida när han fick körtelfeber. Jag höll hans hand när deras golden retriever avlivades. Han strök mitt hår när prestationsångesten blev för mycket. Sommardagar med honom var fantastiska. Hur vi satt samlade med vänner kring brasor på stränder och åt och drack och sjöng. Hur han skjutsade mig runt hela staden på sin svarta cykel. Och jag vet inte riktigt hur det kom sig, men i mina minnen finns inte en tråkig stund med honom. Sorgsna, svåra och jobbiga stunder, ja. Men inte stunder av tristess. Kanske var det därför jag inte tröttnade. Som på alla de som varit före honom. Och jag skulle ha gett honom allt…

Men livet kan förändras över en natt. På ett ögonblick kan marken under dina fötter rämna och inte ens den tryggaste klippa har makt att hålla dig uppe. Jag vet han försökte. Jag vet han aldrig skulle ha släppt. Och därför glömmer jag honom aldrig.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

#1 – Qui est Fariahn?

Snöstorm. Året var 1987 och i dom västgötska trollskogarna öppnades ett par mörka ögon för första gången. Svartlockigt hår. En vilja av stål. Envishet värre än åsnan, stolthet värre än tuppen. Och liksom Ronja älskade hon platsen där hon växte upp, bland blåaste vatten och tätaste skog. En barndom fylld av sagor och värme och kärlek och skratt. Framförallt sagor. Böcker. Romantik och dagdrömmar. Ombytlig. Temperamentsfull. Eld och is. Luft och jord. Och med ett hjärta som värnade om de mindre lyckligt lottade. Såsom skadade nyckelpigor och kråkor och kattungar och talgoxar..

När skolan började förstod hon. Hon var annorlunda, men det var okej. Hon lät sig sällan trampas på, höll huvudet högt, blev bäst i klassen. Skaffade vänner överallt och ignorerade dom som var dumma. Lät inte pojkar skrämma henne. En gång slog hon en pojke i huvudet med en påse godisfiskar så han började blöda för att han retades. Han var tydligen kär i henne. Snart tröttnade man på att retas. Då blev hon i en skoltidnings-tävling vald till ”skolans snyggaste tjej” och fräste åt budbäraren att försvinna. Sådant hade hon inte tid med.

Men det var inte alltid okej. Att vara annorlunda, mörkare än dom andra. Med åren blev det värre. Självsäkerheten suddades ut i kanten. Hon var för naiv, för godtrogen. Och ville bara vara som alla andra. Blond. Mindre bröst. Mindre höfter. Gärna längre. Svenskare. Roligare. Tuffare. Inte bara snäll. Inte bara duktig. Och hon började välja vänner därefter. Lyssnade på sin mor för lite. Svek. Skitsnack. Död. Alldeles för naiv.

Åren gick, hon stod aldrig still. Flyttade ut som femtonåring. Ny stad. Nya vänner. Sämre vänner. Skolan som alltid varit hennes tillflyktsort blev något hon skydde. Flytt igen. Ny stad. Ny skola. Riktiga vänner. Alldeles för mycket känslor. Kärlek. Skratt. Tårar. Död. Flytt igen. Arg på hela världen begav hon sig till livet i solen för att lämna sorgen bakom. Lämna ilskan bakom. Nya städer. Nya vänner. Svek. Kärlek. Villovägar. Och alltid lika mycket tårar. Alltid lika mycket känslor. Men åren i solen blev hennes räddning. I solen och vågskvalpet hittade hon tillbaks. Till sig själv. Till glädjen.

Nu är hon tillbaks i landet där hon började sin resa. Många erfarenheter senare och starkare än någonsin.. Hon har förlorat. Hon har vunnit. Hon har fallit. Och rest sig. Men hon slutade aldrig hoppas. Envisheten och hoppet höll henne kvar. Och varje tår, varje skratt, varje vägval tog henne hit. Rakt in i Mowglis armar.

12 kommentarer

Filed under Uncategorized