Etikettarkiv: Tankar

Att skratta som en Disneyprinsessa.. eller som Åsnan i Shrek

Jag är tillbaks vid hennes alltid så översvämmade matbord. Tillbaka i värmen från den surrande fläkten och Plexis skratt. Jag klagar över att orden inte är på min sida. Inspirationen och allt det där andra. Himlar med ögonen åt formuleringar och forskningsstudier och säger jag är som en ballong utan luft. Jag berättar till och med om den långa monolog jag sänt till Uruguay där jag dragit metafor efter metafor för att förklara hur menlös min tankeverksamhet (åtminstone den som just nu efterfrågas) är i dessa dagar. Och hon skrattar. Sådär varmt och härligt och jag tänker att det är så jävla värt att vara där bara för att få höra det där skrattet. Det är ett slags skratt som liksom får det att glittra lite runt hela henne. Runt hela allting. Ett såntdär härligt smittande skratt som Disneyprinsessor alltid har. Jag har aldrig skrattat så. Mitt skratt är mer som Åsnans i Shrek.

Jag berättar om hur jag i min jakt på orden googlat. Och säger att jag lika gärna kunde skrivit om pommes frites. Hon säger jag är som Carrie – att jag nog kan finna något att skriva om vadsomhelst. Och jag tänker att hon har rätt. Jag kan nog finna likheter mellan mig och en pommes frites med, svarar jag. Som att vi båda kan vara lite feta, men goda. Och så skrattar vi igen. Det är så fint det där, hela den där grejen med att sitta vid hennes alltid lika kaotiska bord (kaoset gör att jag känner mig hemma) och skratta åt min egen hopplöshet. Vår hopplöshet. Det skulle jag kunna skriva en forskningsstudie om. Det – och pommes frites.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Den fjärde versionen

När jag ligger där med huvudet i hans knä och en värkande kropp, känner jag en sådan lycka att halsen snörs ihop. För till och med när jag sluter de trötta ögonen kan jag känna hur han ser på mig. Liksom han tidigare betraktat mig med ögon fulla av värme. De lyser på ett sätt jag inte kan förklara. Och mitt hjärta hoppar över ett slag. Och ännu ett. Han säger han älskar att komma hem och finna mig där. Och jag som så länge nu känt mig så osäker, skulle kunna gråta av lättnad. Av ren och skär kärlek till denna fantastiska människa som fyller mig med just det inre lugn jag sökt i 24 år. Och det slår mig; jag har aldrig varit så säker som nu. Om man spolar framåt är det den fjärde versionen som är vår. Den enda som betyder något och den enda jag vill leva i. Med honom vill jag ha allt. Och om jag får önska mig en enda sak i jul, så önskar jag att hans ögon alltid kommer vila på mig med samma värme och samma kärlek som när jag ligger där med huvudet i hans knä. Med samma ljus som de vilade på mig när vi satt där på Friday’s då allting fortfarande var nytt.

And it’s you and me
And all other people
And I don’t know why
I can’t keep my eyes off of you


4 kommentarer

Under Uncategorized

Not my stripes

– But I tend to change my mind, not my stripes… hör jag honom mumla och följer hans blick till tavlan i hans vardagsrum. Han frågar mig vad jag menar med det. Med texten jag skrev med en svart spritpenna över målad canvas för drygt ett år sedan. Jag säger att det betyder jag må ändra mig, men jag är alltid jag. Alltid samma kärna. Även om drömmar och åsikter förändras med tiden.

Jag funderar på det där. I timmar. Funderar över om jag verkligen visste vad jag menade med tavlan när den skapades, lika hastigt som alla mina spontana verk skapas. Tänker tillbaks på den där kvällen då jag drog mina knivar över den vita duken utan att fundera över vad jag gjorde. Målade det jag kände. Där. Då. Och det lustiga är att det nog inte är förrän idag jag faktiskt förstår den fulla innebörden av budskapet på min tavla. Den lilla bit av självbiografi den faktiskt innehåller. Och kanske var det därför jag kände en sådan genuin sorg över att skiljas från den. Jag sålde en bit av min själ, sa jag då. Och nu när jag tänker efter så var det nog precis det jag gjorde.

I tend to change my mind, not my stripes. När jag tänker tillbaks på året som snart är över slår det mig hur mycket som har hänt. Runt omkring mig. Inuti mig. Så mycket har förändrats och ändå är jag precis densamma. Samma flicka från Västgötaskogarna som identifierade sig med Ronja Rövardotter och alltid sökte vart vinden än förde henne. Men hon har förändrats. Hennes drömmar har förändrats. Hennes viljor och mål. Någonting har mognat. Insikten? Tiden? Kärleken? Hon? Kanske är det allt. Kanske hör allt samman. Kanske har allt som hänt inte hänt utan anledning. Kanske behövde allt det som hände hända. För att vi skulle förstå. För att Rövardottern skulle hitta hem igen efter att ha gått vilse bland vildvittrors skrik och grådvärgars mörker. Den som livnärde sig på rädslan.

Det är så annorlunda nu. Men precis samma. Det jag känner. Den jag är. Kanske syns det inte. Kanske hörs det inte. Men det känns. Inåt. Mognad. Och jag släpper aldrig nu.

Lämna en kommentar

Under Uncategorized

Vad vore jag utan era andetag?

Jag inser plötsligt att tårar rinner hejdlöst nedför mina kinder. Rinner, som om de tävlar med det varma vatten som sköljer över min utmattade kropp. Och jag vet inte vilka utav dropparna – de salta eller de söta – som går segrande ur det. Jag förstår inte vad de kommer ifrån, alla dessa tårar. Förstår inte hur så mycket vätska kan födas i mina ögonvrår. Ett evighetshjul. Liksom jorden snurrar, faller mina tårar i oändlighet. Men jag förstår jag gråter av kärlek.

Jag hade ingen aning om att min inte särskilt stora lekamen kunde rymma så mycket kärlek. Kärlek till livet och alla de människor omkring mig som ger det mening. Som ger mig styrka och fyller mig av beundran. Alla dessa krigare som inte låter såren besegra dom. Alla dessa hjältar och hjältinnor som modigt slåss för att rädda varandra. För att bära, för att styrka – för att älska. Jag gråter av glädje, av medlidande, av beundran, av saknad – och av kärlek. Och för att alla dessa känslor är så överväldigande att jag inte vet vad jag ska göra av dom.

Jag gråter över mina bröder. Över det fysiska avstånd som håller oss isär, trots att de ständigt finns i mina tankar. Jag gråter av beundran över deras mod och styrka. Över deras klokhet och rena hjärtan. Över den svåra väg den yngste av dom bestämt sig för att följa – för att vara sann. Mot sig själv. Mot oss alla. Och det gör mig stolt. Att min fantastiska lilla lillebror vuxit upp och blivit så stark, så klok och så väldigt, väldigt modig. Samma lillebror jag kände en villkorslös kärlek till redan vid första mötet där på BB, trots att han kissade mig rakt i ansiktet när vi skulle byta hans alldeles för stora blöja. Jag tror faktiskt jag älskade honom redan innan det – redan när han var ett litet väsen i min mammas mage som jag inte fick döpa till Skorpan trots att man sagt jag fick bestämma vilket namn jag ville. Och under hela uppväxten var han min stora kärlek. Min lilla apa jag alltid ville bära på. Och lika mycket som jag gråter av kärlek, gråter jag av smärta. För att inte alla har sinnen öppna nog att förstå. Och jag gråter av rädsla för att det ska såra honom.

Jag gråter av kärlek till min syster. Min fina, storhjärtade lillasyster vars vägar har kantats utav gupp och snåriga skogar. För de prövningar hon så ofta fått gå igenom de senaste åren. Det är hennes hjärtas fel. Hennes hjärta som är så stort, så rent, att det gör allt för andra men glömmer bort att ta vara på sig själv. Och jag önskar jag kunde trolla bort allt det onda, allt det fula och allt det vilsna. Men jag vet det inte är min strid. Och jag kan inte annat än att finnas till hands. Så därför gråter jag. För jag kan inte ta över hennes sorg. Kan inte rädda henne helt undan fallet. Men jag vet hon finner sin väg till slut. Hon är starkare än hon tror.

Jag gråter för att min far hittat tillbaks till målandet. Tänker att det var på tiden. Det var så längesen jag såg honom använda sina talanger sådär – och jag gråter av glädje när man säger mina verk blivit hans inspiration.

Jag gråter av glädje för att vi funnit tillbaka till varandra, jag och min mor. För att vi denna kväll kunnat låta våra hjärtan samtala och lära av varandra. För att vi funnit likheter vi tidigare inte anat och för att livet gav oss en ny chans. Jag gråter av beundran över hennes styrka och enorma kärlek till sin familj. Över att hon förstått och lyssnat och valt att finnas där för min bror. Mina syskon. Mig. Alla de hon älskar. För att hon inte gett upp när hennes förhållande till min far blivit prövat. För att hon ger mig styrka och hopp. För att hon uppmanar mig att vara ärlig och stå fast vid den jag älskar.

Jag gråter av kärlek till de få, men oumbärliga nära vänner jag har. Gamla, som nya. Låter tårarna falla fritt för all den styrka och värme de skänkt mig genom åren. För stöttepelarna, för skratten, för tårarna och äventyren. För att de förstår mig och låter mig vara den jag är, utan att någonsin vika från min sida när vinden blåser hål i våra hjärtan. För det mod ni injicerar i mina ådror när jag är som mest rädd.

Mest av allt gråter jag av kärlek till dig. För att du visat mig vad verklig kärlek betyder, även när du inte hållit min hand. För att du bestämt dig för att våga igen. För att du lyssnat till min vädjan och visat vilja att gå emot dina rädslor. För att du fått mig och mina perspektiv att förändras – utan att ändra på den jag är. För att du aldrig försökt göra mig till någon annan och aldrig lämnat min sida, även om jag trott det. För att du visar så mycket värme inte bara för mig, utan för mina nära. Alla de mina som älskar dig som vore du ett syskon, ett barn, en oumbärlig familjemedlem. För dig låter jag tårarna falla i oändlighet. För att du, för första gången i mitt liv, fått mig att inse att jag ändå tror man kan älska samma person genom hela livet. Jag gråter för att jag i själ och hjärta vet du är den jag vill dela mitt liv med. För att jag tror på oss, långt mer än jag någonsin trott på något förut. För att du är den bästa och sannaste av vänner. Så jag gråter för att jag älskar.

Vattnet stängs av. Tårar slutar falla. Jag minns hur en god vän för inte så längesen frågade mig varför jag lägger så mycket tid och energi på mina relationer. I samma ögonblick som jag möter min spegelbild i immiga glas, vet jag svaret. Och jag förstår det alltid funnits inom mig. Hela tiden. Hela livet. Jag lägger hela mitt hjärta i mina relationer av ett enda skäl. Kärlek. I alla dess former. För att kärlek är det jag lever för. Det som ger mig mening och mål. Av kärlek är jag född, av kärlek vill jag dö. Kärlek ger mig livet. Och utan den vill jag aldrig nånsin leva.

11 kommentarer

Under Uncategorized

Livstecken

– Moder Jord är förbannad idag, säger hon och skrattar högt. Med yviga gester och stora hår spinner vi vidare på att det nog är ett personligt angrepp mot oss, det där med det fientliga vädret. För nog är väl vädret på lite sällsamt dåligt humör denna höstdag. Och nog tackar vi gudarna lite extra för våra varma jackor när vi går där genom regnet och rusket.

Vid hennes stora, överfyllda matbord sitter vi senare uppkrupna på stolar. Den finlemmade, vågpälsade katten spinner förnöjt till det trygga ljudet av en vit värmefläkt. Surrandet påminner om förra vintern – vilsenheten och kylan, men också den lilla gnutta hopp som aldrig falnade helt. Och den påminner om all den tiden jag på vintern spenderade i min skolas teaterstudio under min gymnasietid. Det är något med fläktens ljud som skänker en viss tröst, en slags inre frid jag inte riktigt kan förklara. Lite får den mig att känna som det känns att ligga uppkrupen i en mors knä när man är liten och inget i världen kan trösta förutom att ligga just där och vara sådär liten, med moderns fingrar dansandes i ens hår. Och så sitter vi. Plexi och jag. Ena stunden djupt försjunken i skolböcker, för att i nästa plötsligt brista ut i högljudda reflektioner kring de relationer vi haft i våra liv. Relationer med vänner, män, mödrar och syskon. Våra erfarenheter yviga som våra gester, våra utbredelser stora som våra hår. Högljudda. Alltid lika högljudda. Och det är så fint att vara så olika, men så lika och ändå inte alls. Så fint att möta människor man fascineras av, lite mer för var gång man får komma snäppet närmare kärnan. Hon är en sådan. Jag minns jag fascinerades av henne redan första gången jag såg henne, där i caféterian alldeles i början av min universitetstid, långt innan jag visste att vi ett halvår senare skulle gå i samma klass.

Moder Jords vrede trappas upp ännu ett snäpp. Jag ser genom fönstret hur hon i raseri sliter trädens kronor. Och någonting med precis allt det som sker i just det ögonblicket skänker mig en sådan ro att jag önskar jag aldrig behövde lämna min plats där vid bordet. För Moder Jord är rasande, men hennes ilska når mig inte. Mig når bara värme och kärlek och glädje. För jag vet att efter regn kommer solsken och konflikter är en möjlighet till förbättring. Och jag är inte ensam om att rida ut stormen.

5 kommentarer

Under Uncategorized

How could you be so heartless

– Ni är så kalla, ni kvinnor. Så jävla hjärtlösa, säger han med grumlig blick. Och ser menande på mig. Bästa vännen till han det var så svårt med ser på mig och kallar mig hjärtlös. Jag vet inte varför eller vad det är med det ögonblicket som sårar mig så. Är det vetskapen om hans vetskap om hur mycket jag lät mig bli trampad på? Det faktum att han mer än en gång sett tårarna rinna nedför mina kinder och sagt till mig jag borde vända om och gå, för att sedan när jag väl går kalla mig hjärtlös? Eller är det bara min egen självbilds sårade stolthet? Jag kan inte sätta fingret på det, så där och då ler jag bara. Ursäktar det med att han är nybliven singel och har ett brustet hjärta.

Men jag kan inte sluta tänka på det. Hör ordet hjärtlös om och om igen, som en sönderrepad skiva i mitt huvud, och undrar om det är så man ser mig. Om det är så man ser mig, betyder det att det är sådan jag är?

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland måste man helt enkelt acceptera det, säger hon och ler. Amerikanskan ser menande på mig med klara, bruna ögon. Vi har aldrig varit goda vänner, men jag tror att hon förstår. Tror att hon nog sett mer än vi alla trott där hon funnits så nära, men aldrig mitt i.

Egentligen vet jag inte varför jag tar åt mig så. Varför jag inte kan släppa det när någon kallar mig hjärtlös. Kanske för att det är första gången. Och kanske för att mitt samvete under åren samlat på sig så mycket svärta från alla de sprickor i hjärtan jag skapat. Jag är inte blind. Inte omedveten om att där funnits människor vars hjärtan jag krossat. För att få behålla mitt eget hjärta vid liv. Men inte en enda gång, hur illa man än behandlat mig, har jag sårat någon utan att själv känna smärta. Så nej, jag kan nog inte vara så hjärtlös ändå. Har nog aldrig varit särskilt kall, ens när det sett så ut.

Så varför gör det så ont att bli sedd som hjärtlös av någon som inte känner mig? 

6 kommentarer

Under Uncategorized

Om sådant som inte får förstöras

Klockan är alldeles för tidigt. Jag vet inte om det är det enorma oljudet utanför mitt fönster som väcker mig eller om det är sms:et jag får, men oavsett vilket så är det alldeles för tidigt. I det halvvakna tillståndet jag befinner mig i ser jag att det är N. Sms:et vill säga, inte oljudet utanför mitt fönster. Och jag kan inte hjälpa att jag ler åt det lilla tecken av liv. För det har varit tyst ett tag nu. Ända sedan den kvällen då han somnade på min systers golv och sade saker han nog inte riktigt borde sagt. Han frågar hur jag mår nu. Och berättar att hans mamma pratat om mig. Att hon kommit hem den där kvällen för några veckor sedan och utbrustit att den där Fariahn, hon var ju helt fantastiskt snygg. Och jag skrattar och tänker tillbaks på min systers födelsedag då dom alla varit där. N’s föräldrar och bror och mormor och.. Nästan alla. Men inte han. Och inte hans flickvän.

På väg till jobbet ringer han. För att fördriva tiden lite, säger han. Säga hej. Och det är fint att höra hans röst igen. Den där djupa, sträva rösten med så mycket karaktär. Och jag ser framför mig hur han ler. Hur hans blå ögon glittrar till när han skrattar och hur han liksom viker undan den skarpa blå blicken. Jag minns varje detalj så väl. Kanske för att tiden vi spenderade ihop aldrig hann bli förstörd. Jag vet jag har sagt det förr, men tanken slår mig ofta. Hur fint det är med det där oförstörda. Jag frågar honom vart han var, den där kvällen då hans familj var hemma hos min. Säger att jag tycker det var synd att han och flickvännen inte var där, när alla andra var det. Och så blir det tyst.

– Det blev lite fel va? frågar jag och känner genast en viss ledsamhet över att jag känner igen mönstret.

– Ja.. Man kan väl säga du inte är så populär hos henne. Hos hela min familj, men inte henne.

N skrattar till, men jag tycker mig kunna höra ett visst vemod i hans skratt. För han vet ju. Och jag också. Att det inte var något mer än att han sov på en långsida och jag på en kortsida. Att det enda vi gjorde var att sova och ingen ens rörde vid den andre. Förbjuden frukt som inte får förstöras. Han vet. Och jag också. Så jag såg till att inget utrymme fanns för något annat. Ändå ser hon mig som ett hot. Jag vet hon gjorde det redan när vi hälsade på varandra första gången. Trots att hon inget visste om allt det där oförstörda. Trots att vi aldrig någonsin hört talas om varandra. Trots att han gör allt för henne och lite till.

– Det var fint att prata med dig igen, säger han.

– Ja, nickar jag. Och så lägger vi på. Som i en amerikansk film utan att säga hejdå. Och jag undrar sedan, när jag sitter där och ser ut genom fönstret, om det är så det ska vara nu. Om det är så det alltid kommer vara. Om jag alltid kommer vara ett hot. Om vi aldrig mer kommer kunna umgås som vänner. Om historian alltid måste upprepas.

 

4 kommentarer

Under Uncategorized

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change, courage to change the things I can and wisdom to understand the difference

Jag tror att jag börjat hamna i något slags mellanläge. Den typ av läge där man fortfarande fungerar, utan att bryta ihop varje minut. Det är ett läge när man någonstans börjar acceptera att saker är som dom är. Inte gilla det, men acceptera. För kan man i slutändan göra någonting annat när man själv inte har makten att förändra?

Jag gör vad jag kan. Även fast rädslan byggt sitt näste i mitt bröst och osäkerheten viskar i mitt huvud. Även fast jag ibland inte vågar säga vad jag faktiskt känner eller följa de impulser jag vill följa. Jag gör vad jag kan. Gör mitt bästa för att visa var jag står. Jag står stadigt nu. Vet vad jag vill. Men jag kan inte nå dit på egen hand och det vet jag också. Så återigen, acceptera. Acceptera, acceptera, acceptera. Mitt nya mantra. Andas ut, andas in, ut och sen in. Och fortsätta visa. Fortsätta finnas där. Fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Och jag kanske inte känner mig glad så ofta när jag är ensam och tänker för mycket. Jag kanske inte kan svara ärligt på hur jag mår och på varför jag är så disträ. Jag kanske rör mig rastlöst och tappar tidsuppfattningen och gräver ned mig i låtsas-människors problem för att fly mina egna en stund. Och ja, kanske är det så att dom enda stunder jag ser skymten av mina färger är när jag är med dig. Men jag har slutat gråta. Ja, nästan i alla fall. Jag ligger inte längre i fosterställning på Kusin Vitamins säng. Och kanske får det helt enkelt räcka just nu. Kanske kan jag leva såhär en stund och bara flyta med. Acceptera, göra vad jag kan och bara komma ihåg att andas. Så får tiden göra resten.

4 kommentarer

Under Uncategorized

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

9 kommentarer

Under Uncategorized

You are a shining light, I’d shed blood for you

Jag har funderat fram och tillbaks på vad det var med er två som gjorde att ni stod ut från mängden. Nåväl, det finns egentligen inget kort svar på den frågan. Ni har stått ut, var och en på sitt sätt, på så många olika vis. Men ni har en gemensam nämnare, du och Gitarristen.

Jag såg upp till er. Till allt det ni var och stod för. Sårbarheten, ärligheten. Jag beundrade er och era starka hjärtan, er enorma kärlek till vänner och familj. Och er kärlek till mig. Gud, att få ha upplevt sådan kärlek är det vackraste jag varit med om i mitt liv.

Det krävs en del, för att få mig att säga jag beundrar någon så. Och det var därför jag aldrig föll för någon av de andra. De kom aldrig ens nära. De har varit bra, de har varit dåliga, de har varit ett par och visst har det varit kul och spännande och fint och uppslitande… Men inte en enda har jag sett upp till. Ingen har bländat mig så som du fortfarande bländar mig.

Jag ser upp till dig för att du aldrig nånsin vikt från min sida. Ens när du haft all rätt i världen att göra så. Det är det som skiljer dig från alla dom andra. Även från Gitarristen. Det är därför jag vet. Och om jag en dag bara blir hälften av allt det du är, då kommer jag att vara jävligt tacksam.

2 kommentarer

Under Uncategorized