Tag Archives: Han på Andra Sidan Havet

Om den stora väntan. Del ett.

Jag spenderar hela dagen vandrandes i parken. Planlöst. Ser inte, hör inte. Har inte orken att bry mig om vart mina ben för mig, inte orken att ta några beslut. I tre dagar och tre nätter har jag gråtit mer än vad jag gjort på ett helt halvår. Mer än jag gjort sedan det året mormor gick bort. Och nu är jag utmattad. Mentalt. Fysiskt. Och jag tänker att kanske är det så för att jag till slut låtit dom hitta ut; alla de tårar, all den ångest och all den ensamhet som bott i mig sedan allt tog slut. Kanske är det för att jag först nu låtit mig känna sorgen. Den riktiga saknaden. De öppna såren i mitt inre. Jag gav mig aldrig tiden. Stängde in, stängde av, stängde ute. Så sprang jag rakt in i armarna på någon annan. Rakt in i armarna på Förnekelsen. Och kanske var det tur att den uppehöll mig. Kanske inte. Kanske var det ändå så jag hölls igång, liksom med respirator.

Jag hamnar vid vattnet efter en stund. Orkar inte längre stå upp, så jag dimper ned på gräsmattan och iakttar den gula hunden jag har till låns. Ler trött åt hennes vingliga trav och ledighet. Det är något väldigt tröstande med djur. Något helande med deras oskuld och enkelhet. Känner hennes blöt nos mot min nacke och ett lekfullt skall. Jag kastar pinnar och låter henne springa av sig. Och jag önskar hon var min, för jag finner mig behöva henne på ett sätt som får det att tåras i mina ögon. Finner värme och lugn i de stora, bruna ögonen som inte rymmer den sorg jag finner i mina egna. Så orkar ingen av oss mer. Min kropp är utmattad. Min hjärna bortdomnad. Och hjärtat går på autopilot. Jag orkar inte känna mer. Går sönder då. Vi ligger trötta där sen, den gula hunden och jag, och blir kvar så länge att det till slut blir kallt och det blir dags att gå.

På bussen hem börjar jag tänka trots att jag önskar jag kunde låta bli. På allt det där du sagt. På det där med väntan. Och jag inser jag är tillbaks där igen. Tillbaks i samma väntan jag svor att aldrig hamna i efter den där gången då jag slutligen satte punkt för mig och Han på Andra Sidan Havet. Den väntan du sa åt mig att aldrig hamna i igen och som du hjälpte mig ur den där våren då vi klev in i varandras liv. Så kanske är det min dom ändå. Att alltid vänta. Jag börjar tro det… Men jag är inte rättvis när jag jämför er, jag vet.  Och den här gången är det ändå annorlunda. Jag måste tro det. Jag måste tro att jag inte väntar förgäves. Jag väntar för att jag med hela mitt väsen vill tro att du har rätt. Att det blir som du säger att du så hundraprocentigt tror. Så jag bestämmer mig för att härda ut. Härda ut allt det onda och stänga av. Sätta upp mål och planer och allt annat som inte har med mitt hjärta att göra.

Men nu tänker jag igen. Jag måste stänga av.

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Somliga saker kanske inte borde yttras.. Men jag måste.

Ofta när jag tänker tillbaks på oss frågar jag mig själv vad det var som egentligen fick mig att falla sådär handlöst. För så var det. Jag föll. Okontrollerbart. På ett sätt jag aldrig tidigare vare sig gjort eller vågat. Och allting gick så fort från det att vi första gången hälsade på varandra till att bli vi. Jag har ofta försökt att låta bli att tänka på saken – och på hur allting slutade – för att det fortfarande väcker alldeles för mycket av det som jag låtit sova. Men ikväll är alltså en sådan kväll. Då minnen sköljer över mig som ett monsunregn och allt jag kan göra är att vända upp ansiktet mot skyn och låta mig dränkas.

Så vad var det egentligen det där som jag förlorade mig i sådär? Ja, bortsett från en fantastisk kropp och mjuka händer?Bortsett från humorn, självironin och den ständiga glimten i ögat? Jag vet precis vad det var – och ändå känns mina ord som ett förlöjligande.. Jag minns första gången vi pratade om Han på Andra Sidan Havet. Minns värmen från den tröstande handen, mjukheten i rösten och det totala ärligheten. Den gjorde fortfarande ont då, men när den kom från honom kändes det på något sätt inte lika hårt. Redan då förstod jag att han var speciell – inte som andra. Och det dröjde inte länge förrän jag visste hans hjärta var av guld och att hans vänskap var den dyraste av skatter. En att räkna med när allting annat föll. Det är han fortfarande, oavsett hur oberäknelig jag har kunnat vara. Och aldrig har jag väl mött någon som förstått så väl den jag av naturen är. Utan att försöka göra om mig. Ta bort eller lägga till. Jag har aldrig slutat undra varför det verkar finnas så väldigt få av den sorten?

Hur kommer det sig att så få man möter verkligen förunnar varandra lycka? För mig har det alltid varit sällsynt det där. Med folk som verkligen förstått vikten av att inte kväva eller fjättra. Som förstått att för mig är frihet detsamma som lycka och att jag utan den slutar att fungera. Att jag liksom tappar färgen och försvinner. Som en gammal urtvättad tröja ingen längre ser eller vill ha. Ytterst få har varit starka nog att förmå sig att leva med det. Men han kunde. Och han förstod, det är jag säker på.

Det var då jag föll. Handlöst. När jag förstod att han förstod. Att vi var av samma sort och på så sätt enade mot världen, den som alltid verkat vilja säga emot. Jag fann min styrka i honom.

Men det är svårt. När saker inte blir som man väntat sig och man förändras på sätt man inte trott. När man på nytt finner fjärilar, men inte förståelsen. Passionen, men inte tryggheten. Du och jag, men inte vi. Och när jag tänker tillbaks kan jag inte sluta undra om det ens finns sådana som han och jag därute? Existerar ni? Ni som inte fjättrar och håller för hårt? Ni som förunnar andra frihet utan att tvivla på lojaliteten? Ni som inte tvingar en att välja bort någon man älskar? Ni som förmår att älska utan att försöka förändra?

Vissa kvällar tror jag att jag förlorat hoppet… Men så tänker jag på dig. Du ger mig fortfarande styrka.

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan

– I bet you thought I’d never do it.

– Can you blame me?

Han på Andra Sidan Havet söker upp mig. Söker upp mig för att berätta han är singel nu, att han brutit med henne. Och så blir det tyst. Som om han väntar på något som aldrig kommer hända. För jag har inga planer på att gå tillbaks till något som bröt ner mig mer än vad det byggde upp. Till något som var lika beroendeframkallande som heroin. Och lika farligt för förståndet. Jag är avvänjd nu. Och jag har lovat mig själv att aldrig någonsin gå tillbaka.

Jag tror han vet det egentligen. För han är smartare än jag på pappret. Han har bara inte slutat hoppas ännu och det är därför han fortfarande tror det ska bli vi, en dag. Han må vara smartare än jag på pappret, men hans huvud svävar fortfarande högt bland molnen. Och jag vet inte om det någonsin tänkt besöka oss här nere.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om frusna hjärtan

Jag pratar med honom ibland. Har blivit duktig på kallprat. Jag som oftast i livet skytt kallprat som pesten. Men likväl… Det är det enda som finns att säga. Och egentligen inte ens det. Men jag pratar ändå. Kanske han, egentligen. Jag lyssnar nog mest. Fast inte det heller. Jag märker ibland hur mitt ointresse av att lyssna rycker tag i mina tankar och för mig bort från honom och hans tafatta ord. Han har aldrig varit tafatt. Aldrig någonsin. Den tafatta har alltid varit jag när det handlat om oss.

Nu säger han att han saknar mig. Och jag kan inte svara någonting han vill höra. Så jag byter samtalsämne. Lika lätt som de snövita flingorna faller till marken. Som flingorna och snön begraver marken, begravs hans ord av kallprat. De drunknar där. Blir suddiga och fryser till is. På samma sätt som mitt hjärta gjorde för honom. Och jag vet att han vet. Även om han inte slutar försöka.

Han säger han saknar mig igen. Men mina öron är döva. Och jag inser, mitt hjärta är för honom så fruset det någonsin kan bli.

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Dagens band #6

Låten som fullkomligt sliter sönder mitt hjärta varje gång och som jag starkast förknippar med våren 2007 och Han på Andra Sidan Havet.

 


Foo Fighters – Over & Out

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

‘And some things will just stay the same way they always were – a mysteria’

Jag minns fortfarande första gången jag träffade henne. Det var ett möte som varade mindre än en minut och som på den tiden inte betydde någonting för mig. Jag kände inget utöver nyfikenhet. Men jag kunde inte undgå karisman. Eller glansen i dom genomträngande, blå ögonen. Det är dom jag minns tydligast. De blå ögonen som från andra sidan rummet mötte mina. Hur dom liksom mätte mig. Hur dom redan då tycktes klassa mig som ett hot. Trots att jag knappt utbytt ett ord med honom. Trots att jag knappt kunde komma ihåg vad han hette.

Det tog tid för oss att bli dom vänner vi blev, han och jag. Att komma så nära inpå. Att våga släppa in. Men när dörren väl öppnats upp fann ingen återvändo. Någonstans tror jag att vi visste det, båda två. Vi ville bara inte veta. Så vi blundade för det. På samma sätt som vi blundade för alla fel vi gjorde. Vi blundade mycket, han och jag. Och ofta. Jag antar det var enklare så. Åtminstone då.

Första gången jag träffade honom visste jag inte. Tänkte överhuvudtaget inte tanken. Jag såg honom inte så. Men jag mindes honom. Hans kloka, men något vilsna, klarblå ögon som kantades av tjocka, mörka ögonfransar. Och den raspiga rösten, hans skratt. Jag minns känslan av hur jag kunde känna hans blick bränna sig fast vid min profil när jag sjöng. Och mest av allt minns jag hur förvirrad det gjorde mig att han gjorde ett så starkt intryck på mig. Hur han liksom etsade sig fast i mitt minne, likt en igel. Och på samma sätt som en igel skulle han komma att suga fast sig i mitt hjärta. I mina svarta hål och i min enorma ilska. Han skulle komma att livnära sig på all min styrka, samtidigt som han livnärde sig på all min svaghet. Inget av det något som jag någonsin kunnat ana.

Men hon anade ända från början. Redan första gången hon såg mig. Redan innan jag själv ens hunnit tänka en enda, omedveten liten tanke. Och jag har ofta undrat varför. Vad var det med mig som gjorde att hon uppfattade mig som något farligt? Som om jag hade varningsblinkers över hela kroppen? Och varför var hon ändå så fantastisk mot mig den där sommaren, andra gången vi sågs och hon höll en alla-vi-som-tycker-om-Fariahn-omröstning för att muntra upp mig när jag grät?

Varför valde hon att lita på mig? När hon visste. Varför var det mig hon vände sig till när hon behövde svar? När hon behövde finna mod att bryta upp? Och varför just hon? Och hur kunde han göra så mot henne? Jag förstår fortfarande inget utav det. Kanske aldrig kommer göra det heller.

Märkligast av allt är ändå mina egna val. Varför såg jag mig om, den där gången då jag för första gången vände ryggen till?

Det är och förblir ett mysterium. En lång och invecklad roman jag aldrig kommer att förstå mig på. Kanske får jag en dag ner den i ord. På riktigt.

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

Samtal med det förflutna

Jag går in på msn. Det är första gången jag är inne på riktigt sedan… Sedan jag satte punkt med Han på Andra Sidan Havet. Och det är en märklig känsla. Det är som att vara tillbaks hos någonting som varit en avslutad era av mitt liv. För jag lever inte mitt liv över MSN och Skype längre. Har inget behov av att göra det. Saknar det inte ens ibland. För det var aldrig något liv. Snarare en slags väntan på ett liv som aldrig tycktes börja.

Det är lustigt, för jag har bara hunnit vara inloggad i fem minuter när jag förnimmer en känsla av att Han på Andra Sidan Havet kommer dyka upp. Fast tiden är helt fel. Fast han inte ens borde vara hemma. Och jag tänker att jag ska stanna kvar. Mest av nyfikenhet. Ni vet, som för att testa mig själv och dom försvunna spökena. Dom jag inte hört av på månader nu.

– Hello?

Jag behöver knappt vänta fem minuter. Han är där. Och jag svarar. För första gången sedan.. Ja, veckan jag satte punkt tror jag. Och det blir ett märkligt samtal. Han gör sitt bästa för att inte trampa i klaveret. Jag gör mitt bästa för att ha tålamod med honom. För jag vet han tycker det svårt. Och jag vet att han tycker det är ännu svårare just för att han vet att jag inte ångrar mitt val. För att han vet jag är lycklig med någon som inte är han.

Och det slår mig när jag sitter här, än en gång, att jag är så jäkla lyckligt lottad som har en pojkvän som jag kan lita på och som litar på mig. Som inte skickar hemliga kärleksmail till någon annan i nätterna och är där han egentligen inte vill vara, bara för att han är för feg för någonting annat. För på sistone är det sådant jag sett på alltför många ställen, hos alltför många människor. Den där jävla fegheten. Äta kakan och behålla den. Yada yada yada..

Mowgli brukar blinka åt mig och säga han är ett kap. Och vet ni… Det är han. Jag har haft sån helvetes jävla tur. Och jag tänker inte någonsin glömma bort det eller ta det för givet. Jag tänker inte bli som Han på Andra Sidan Havet. Och aldrig någonsin som hans flickvän. Förr dör jag.

16 kommentarer

Filed under Uncategorized