Monthly Archives: juli 2011

‘We cannot all do great thing, but we can all do small things with great love.’

På tåget hem känner jag den så snart dörrarna öppnas och hon stiger in. Ångesten. Hela hon ångar ångest. Hon slår sig ned mitt emot mig och bakom mina solglasögon kan jag iaktta henne en liten stund. Finner mig undra vad det är som gör att hon nästan hyperventilerar där hon sitter. Spänd som en fiolsträng, den vilsna blicken fäst långt borta. Och allt jag vill göra är att plocka fram min lilla sammetskorg för trasiga hjärtan och slå armarna om henne. Säga allting ordnar sig och att hon får gråta mot min axel om hon vill. Och i samma stund som jag tänker just det, brister det. För telefonen ringer och hon andas djupt. Och jag förstår inte mycket, men jag förstår det är illa. Någon har blivit överkörd och hon lägger på för att inte falla helt i bitar.

Så där sitter vi. Mitt emot varandra, hon och jag. Tårar som rinner nedför hennes kinder och darrande läppar. Och jag vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag kan göra, men jag känner att jag måste göra något. Så jag gör det enda jag kan komma på; plockar upp en servett ur min väska, rör vid hennes hand och räcker den till henne. Och det är inte mycket, så lite att jag nästan skäms för att jag inte vet vad mer att göra, men det känns bra. Bra när hennes rådjursögon fäster sig vid mina, med all den desperation hon verkar känna så tydligt skriven i dom. Och när ett litet, skälvande leende sprider sig på hennes läppar. Tack, viskar hon. Och jag ler.

Och kanske gjorde det ingen skillnad. Kanske spelade det ingen roll. Men det lilla, skälvande leendet värmde mig ända in i själen. Och jag hoppas för mitt liv att det ordnar sig. Att hon en dag snart vaknar med nya krafter och det där vackra leendet på sina läppar. Och att jag, nästa gång jag ser någon gråta sådär, tar mod till mig att visa lite medmänsklighet. Om än lite, så hellre det än ingen alls.

Nästa gång jag gråter på tåget hoppas jag i alla fall att någon gör så för mig.

Annonser

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

Mi cuerpo pide salsa

Och där, precis där bland människorna på dansgolvet finner jag henne igen. Den där tjejen jag en tid nu inte sett skymten av alls. Den med energin och en aldrig sinande kärlek till livet. I ett hav av snurrande, blanksvettiga kroppar och varma rytmer fylls jag av en sådan eufori att jag vill brista ut i skratt. Och det gör jag. För att ingen någonsin kan må dåligt när man lyssnar på salsa och merengue och cumbia och bachatas. För att trots att dagen i sig varit den jävligaste på länge, har kvällen bjudit på så mycket värme att min själ svämmar över av tacksamhet och glädje. Bland nyfunna vänner och folk jag inte känner. Kvällen gav mig precis det jag behövde för att glömma bort allt som tynger mig. Och jag snurras hit och  jag snurras dit och alla är vi genomblöta. Men ingen bryr sig. Om sminket smetas ur och svetten rinner, så än sen? Våra kroppar ber om mer och golvet ropar våra namn.

Och senare när jag ensam är på väg hem i mörkret slår det mig. Hon den där tjejen är inte alls borta. Hon har bara varit jävligt långt borta ett tag, men inte försvunnen. Och resten av året ska jag dedikera till att säkra hennes plats på första parkett igen. Så att hon inte behöver fly något mer. Hon ska få veta hon hör hemma där, längst fram. Inte i bakgrunden. Och hon ska få veta och känna hon är värd så jävla mycket mer än hon tidigare trott och att hon visst är starkare än hon ibland tror. Resten av året är hennes. Hon ska aldrig mer behöva stiga åt sidan för att få någon annan att acceptera henne. Hon ska aldrig mer behöva bli trampad på sådär. Hon ska tillbaks. Och hon ska stanna.

 

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

Note to self

Never ever screw the crew again! EVER!

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Avslut och insikt

Och så kommer det en dag då sådant som är nytt och tidvis svårt slutligen blir alldeles för svårt även när det börjar bli gammalt. Då fan och hans rädslor tar över för mycket av de färger man tidigare så starkt omgavs av och man liksom mattas av och suddas ut i kanterna. Och då inser man snart att kanske vill man inte det hela så mycket ändå. Kanske inte så mycket att man är beredd att bli färglös och allt annat sådant som man egentligen aldrig varit. Och man inser så mycket annat som skakar om ens värld att man plötsligt vet precis vad man måste göra. Vägen ut ur dimman och de krokiga snåren finns plötsligt där, liksom ropar ens namn och slår ut med armarna som om man varit en imbecill som inte sett det tidigare. Och kanske har den rätt.

Så man gör vad man måste göra och gör sitt bästa för att hålla modet uppe. Modet att vara uppriktig och ärlig och stark i sina beslut. Det är inte lätt alla gånger. Inte när fan och hans rädslor gör sitt bästa för att få em att vackla. Men så svänger det ibland och han blir återigen den där man så starkt ogillar. Den som sårar för att hantera sina egna sår. Den som svänger och trycker på knappar och får en att tappa humöret. Och då vet man. Att vägen faktiskt har helt rätt när den påstår man varit en imbecill.

Men det är bra. Att det blir så tydligt. Ibland behövs det – att det står där skrivet med stora, kursiva, skrikröda bokstäver framför näsan. Och att man själv erfar det som alla andra säger man kommer göra. Jag har alltid behövt erfara. Se och lära på egen hand, med egna ögon. Jag förstår först då. Att jag ändå inte hör hemma där. Att jag ändå aldrig skulle ha kunnat leva med någon som mattar mina färger. Att jag nog bara försökte bevisa något för mig själv. Att jag ändå aldrig var hans.

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Om en lärare och en succubus

Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Villovägar

Det är svårt, när människor förändras. När tid och distans och livet kommer emellan och man luras ut på villovägar. Ibland behöver man inte ens luras dit – vinden liksom för en dit ändå. Och ibland visar det sig i slutet att villovägen var det enda rätta. Att man någonstans hamnar där man ska, oavsett vad man tänkt sig från början. För så är det ju med förändring. Den är konstant och aldrig döende. I ständig rörelse, outtröttlig i sin bana. Men ibland tröttar den ut oss på vägen. Får oss att undra, att falla, att skrapa upp armbågar och knän och sträcka oss ut efter hjälpande händer.

Det är svårt, när känslor förändras. Svårt när det sker i otakt och oreson. Svårt när de hamnar på villovägar som inte tycks ha en ände. Men det ger sig. Det gör det alltid. Och alla som söker kommer att finna. Not all those who wander are lost.

 

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Midsommarnatt – om sådant som varit och inte blir igen

Och så träffas vi igen. Bland jordgubbsmojitos och syskon och vänner och hundar. En flyktig blick och jag kan känna nervositeten. För vi vet, men troligen inte hon och min syster vet och hans bror vet, men troligen inga andra. Och kanske är inte N’s nya flickvän en sådan som jag. Som inte ser faror i sådant som en gång varit men aldrig mer blir. Jag vet inte, men jag tror nog det. Kan känna hennes blick ibland och undra om hon undrar. Kan känna N’s blick och undra om hon, den nya, finner trygghet i dom axlarna lika mycket som jag en gång gjorde.

Vi hamnar på balkongen med drinkar i händer och talande tystnad. Och jag skrattar. Frågar om han tycker det är svårt och han frågar mig detsamma. Ser på mig med förundrad blick när jag skakar på huvudet. När jag påstår jag inte ser problemen med att träffa ex och nästan-ex och sådana som hade kunnat vara ex men aldrig fick en chans att bli det. Han säger jag är annorlunda och jag säger att jag vet. Att få tänker som jag och att det är därför jag aldrig verkar finna rätt. Och jag undrar om det ibland inte vore enklare att vara som honom. Som alla andra. Men jag tror inte det. Inte enklare. Men kanske mindre ensamt. Allt det där funderar jag över medan jag ser sommarmörkret falla över det lilla samhället vid vattnet.

Han somnar på min systers golv sen, när alla andra gått och lagt sig. Mitt i filmen hör jag honom snarka lätt och ler. Minns hur jag en gång brukade ligga bredvid honom och le, precis som jag gör nu. Det är inte min plats längre. Har aldrig riktigt varit. Och jag borde väcka honom, tänker jag där jag sitter bredvid. Skicka hem honom till den nya som säkert ligger i sängen nu och undrar vart han är. Och så plötsligt.. Starka armar om min midja och den välbekanta doften. Värmen från hans kropp jag så väl minns. Han mumlar i sömnen och jag undrar om han vet. Att det är jag och inte hon. Jag vet redan svaret. Så jag skakar honom med varsam hand och säger han måste vakna. Det är dags att gå nu. Och han vaknar till slut, tillräckligt för att lämna golvet och inta soffan. Och kanske är det inte helt bra, men det får duga.

Där ligger vi sen, han sovandes på långändan och jag på kort. Jag ligger där och lyssnar på jämna andetag. Samma andetag jag fann tröst i den där vintern då hjärtat åter brustit. Den vintern då hans klarblå ögon tinade upp och värmde ett fruset hopp och en törstande själ. Och det är fint ändå, att få somna in till samma andetag utan att gå tillbaks till sådant som redan varit och sen gått vidare. Sådär en midsommarnatt i ett bortglömt samhälle där brustna hjärtan sover.

14 kommentarer

Filed under Uncategorized