Etikettarkiv: Cc

Så vi tvättar vår tvätt tills fläckarna försvinner

Det är en sådan kväll. En sådan då inget går att hålla inne och allting bara måste ut. Då allt måste analyseras och reflekteras, diskuteras och dissekeras. Jag känner det redan när jag sätter mig på tåget hem för att byta kläder. Det är en sådan kväll. Då tröttheten när som helst kan få allt det där inom mig att brista. Och jag vill, men har inte någon lust. Men jag tar mig dit. Sätter på mig klackar och läppstift och tar mig dit. För någon eller någonting säger mig att det är där jag ska vara. Att det är där jag behöver vara.

Mörkret har redan fallit över staden när jag anländer till Slussen. Men så snart jag hör hennes skratt bakom draperiet ljusnar det. För hon har kommit att bli my person. Den jag delar allt det svåra med som jag inte vågar prata om med andra. Den jag vet kommer att lyssna och överanalysera vid min sida, som kommer att gråta av smärta medan vi skrattar åt att vi alltid tycks gråta när vi är med varandra. Men I guess it’s our thing. För hon förstår mig. Förstår mina rädslor, mina farhågor och känslostormar.

Flaska efter flaska och det blir en sådan kväll. Då allt ska ut i ljuset och dissekeras. Plockas isär, analyseras och diskuteras. För att sedan omsorgsfullt pusslas ihop igen. Hermanitas vän Cougar visar sig vara fantastisk. Lite som en mamma, säger jag och värms av den uppfriskande ärligheten. En ärlighet som endast kommer ur ren och skär vilja att hjälpa. En ärlighet som är född ur omtanke. Svår ibland, men nödvändig. Precis som en mors. Och det förundrar mig att någon som jag aldrig tidigare träffat ändå har kuraget och omtanken nog att vilja vara ärlig mot mig. Att inte bara stryka medhårs, utan omtanke nog att öppna mina ögon. De säger jag måste våga tvätta min tvätt. Våga släppa in och rensa ur. Våga öppna upp och tvätta tills alla fläckarna försvunnit. Och de har rätt. Jag vet de har rätt. Så jag gråter. För sanningen är svår ibland. Att höra. Att ta tag i. Och det är svårt att känna man står ensam med sina farhågor utan att fångas upp. Svårt att släppa in utan att släppas in. Vi vet alla tre – vi hjärtan som  trasat ikapp genom de liv vi levt. Vi är så olika, men precis likadana.

Det är svårt att vara ny i en stad där alla har ögon, men ingen ser. Där alla hör, men ingen lyssnar. Där alla säger det man ska, men ingen det som är av betydelse. Det är svårt att finna sin plats och inte försvinna i mängden. Men ibland, någon enstaka gång, möter man sådana som Hermanita och Cougar. Och min tacksamhet vet inga gränser. I en stad där alla försvinner i myllret och ingen riktigt har tid, får man vara lycklig om man lyckas.

Annonser

9 kommentarer

Under Uncategorized

Att finna en tvillingsjäl

Det är något med hennes stora, vackra ögon och smittande leende som får mig att känna mig alldeles varm inombords. Eller kanske är det sättet hon skrattar på när vi pratar i telefon. Jag svär hennes skratt får solen att lysa. Eller det är kanske hennes subjektiva objektivitet när hon låter mig ventilera. Sättet på vilket hon säger precis vad hon tänker och samtidigt befriar mina egna tankar som annars inte vågar sig ut. Kanske är det för att det känns som om hon funnits i mitt liv så länge jag levt, trots att vi mötts färre gånger än jag har fingrar på min hand. Vad det än är, så måste det vara såhär det känns. Kärlek vid första ögonkastet. Att finna en tvillingsjäl.

Jag tänker på det när vi sitter där bland klirrande vinglas och salongsberusade män som pratar husmanskost och delar ut nummer. Hon konverserar artigt men jag kan se ryckningarna i mungipan. Själv är jag hopplöst hopplös på att hejda mitt skratt och gömmer mig bakom min stora blå halsduk. Och vi går skrattandes därifrån, arm i arm, över de belysta gatorna. Jag tänker det är precis vad jag behöver nu. Vin, skratt, värme, vänskap…Och oändliga konversationer. Vi utbyter tankar, musik och tidsmaskiner över en flaska och inte ens när jag känner hur mina ögon tåras eller hör min röst bli grumlig, känns det jobbigt. Snarare känns det som en befrielse. Att sitta sådär i stockholmsnatten och inte rädas ord som letar sig ut ur gömmor. Att få känna sig så liten och svag och ändå så stark. Vilse, men helrätt.

Fantastiska människa. Hermana. Jag är så glad jag mött dig.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Om en flicka som kallar sig Cc

Och så såg jag henne. Ett enda stort, lysande leende. Tindrande ögon och en karisma så varm och stark att allt jag kunde göra var att le tillbaks. Och redan där, på rulltrappan, visste jag. Hon var precis lika fantastisk som jag föreställt mig.

Guapissima, jag är så glad att jag äntligen fick träffa dig. Flytta hit. Helst igår.

9 kommentarer

Under Uncategorized

Jag har drabbats!

Jag tror det måste vara något som går. För inte så länge sen var det Cc som drabbades. Söstra Mi drabbades för flera år sedan – och hon drabbades mucho mycket milt sagt. Och nu har (o)turen kommit till mig. Den stora bakar-sjukan. Chokladdoppade havreflarn, (o+)färgade muffins med vit choklad och kokostoppar…! Och allt inom loppet av en och en halv timme! Jag tror inte ni förstår allvaret riktigt… Fariahn. Bakar. Inte.

Och vem fan ska nu äta upp allt?!


8 kommentarer

Under Uncategorized