Om man spolar framåt (probs too much!)


Det är tyst i huset. I gästrummet ligger jag och Mowgli utsträckta och småpratar, såsom vi så ofta gör när himlen släckts och vi båda är på väg att somna. Men så blir det plötsligt tyst. Väldigt tyst. Så väldigt och intensivt tyst att det dånar i öronen på mig. Mowgli tänker. Jag kan höra tankeverksamheten som pågår, lika tydligt som om jag stod precis bredvid den största högtalaren på discot och tryckte örat mot. Och jag har aldrig haft mycket emot tystnaden som ibland uppstår, men just den här tystnaden får min mage att reagera och något, kalla det kvinnlig intuition den som vill, säger mig att jag måste fråga.

– Nej… Det är inget, mumlar Mowgli, men jag tror han själv märker hur lite jag tror på det han säger, för han är bara tyst i någon sekund innan han ändrar sig. Jag… tänkte bara att tänk om Pocahontas aldrig kommer vilja ha barn med mig..

Och jag vet inte varför, men orden kommer lite som ett slag i magen. Tycker mig kunna höra något i hans röst som liknar vemod eller kanske oro. Som om han anar ont som kommer hända, och inte jag. Och jag minns hur han tittat på Fotografens och Kiwis yngsta son, inte mycket större än att han får plats i Mowglis båda händer. Jag minns hur han lett det där leendet som gjorde mig alldeles knäsvag. Hur han pussat den lilla pojken på huvudet och sagt godnatt. Och jag vill nästan gråta.

Jag ligger vaken när Mowgli har somnat. Länge. Tittar blint ut i mörkret och skapar scenarion. Hjärtat värker. Slår fort, men tyst. Som om det inte vågar göra ljud ifrån sig. Och jag kämpar för att rygga undan rädslan som kommer smygandes. Ryggar när jag i mörkret ser bilder av framtiden. En framtid där jag fortfarande inte vill ha barn och Mowgli driver bort från mig. En annan framtid där jag fortfarande inte vill ha barn, men där Mowgli stannar. För kärlekens skull. Men aldrig fullkomligt lycklig. I den framtiden kommer jag aldrig ha förmågan att ge honom det han vill ha. En tredje framtid blir synlig. En där jag är gravid, Mowglis barn. I den tredje framtiden är vi glada. Vi ler och Mowgli är förväntansfull. Men jag gråter i hemlighet, i undangömda vrår. Över min förändrade kropp som skrämmer mig. Över att jag är rädd att något ska gå fel. Över att jag inte ska orka hålla uppe skenet. Över att jag gått med på att göra någonting så stort fast jag egentligen inte vill.

Det finns såklart en fjärde framtid. Den gör mig också sällskap i mörkret. Det är en framtid där vi båda får det vi vill. Han sitt barn, jag mitt lugn och kärleken och honom. Och barnet. En framtid där jag inte är så rädd. En ljus framtid. Men i skuggan av den första och den andra och den tredje framtidsvisionen krymper den. Blir suddig och svag där dom andra är skarpa och konkreta. Gör inte mycket intryck där dom andra skrämmer mig till tysta tårar.

Och mitt i allt det där ler jag bistert åt ironin. Ironin i att ha hittat någon som honom och kanske aldrig kunna ge honom allt han i slutändan vill ha. Och jag ler lika bistert åt faktumet att vi inte ens varit tillsammans ett halvår och jag ändå tänker som jag gör tillsammans med honom. Hur han ibland får mig att tänka. Jag gör aldrig det. Tänker aldrig så. Annars. Har aldrig riktigt och helhjärtat vågat planerat en framtid med någon, av rädsla att förlora denne innan vi ens hinner nå dit. Och jag tänker jag borde sluta tänka så mycket. Jag är 23, jag vet inte vad ordet ekonomi betyder och jag har knappt en aning om vad jag vill göra med mitt liv. Varför ligger jag och bekymrar mig över hur framtiden kommer att se ut? Den är så långt borta. Det finns så mycket jag vill göra innan jag ens kommer dit. Dit. Den där platsen och tiden som jag inte ens vet vart den finns. Om den finns.

Och så minns jag igen. För honom är det annorlunda. ‘Dit’ känns nog närmare för honom är vad det känns för mig. ‘Dit’ kanske är mer avgörande för honom än vad det är för mig. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig, det skrämmer mitt huvud och det skrämmer mitt hjärta. Vi tre vet ju. Vi kan inte ge några löften om förändrade åsikter och viljor..

Till slut somnar jag. En sista, utmattad suck. Och allt suddas ut. Äntligen. Jag går händelserna i förväg anyways.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

10 responses to “Om man spolar framåt (probs too much!)

  1. Vet du, jag tror att det kommer en dag när man plötsligt vill. Just nu ger blotta tanken på barn mig panik (som du nog redan vet 😉 ). Ta ett djupt andetag och se vad framtiden har att ge. Massa kramar!

  2. Oj, va tungt. Men det där med barn… De är ingen gåva, från en människa till en annan, de är så mycket mer än så. Jag har själv tankar på att aldrig skaffa ett. Jag vet inte om det ”kommer att gå över”, som alla påstår. Det blir som det blir, så det så =) Och jag tror att Mowgli kommer att vara lika lycklig med dig med eller utan ett barn. =)

    • Nej det är ju det som är grejen. Alla går och säger att ”det går över”, men hur kan dom veta? Det finns många det inte går över för.
      Allt jag kan göra är att hoppas att hur det än blir så räcker det för Mowgli… OCH SLUTA GÅ HÄNDELSERNA WAAAAY I FÖRVÄG! 😉 Haha.. Man börjar tänka på så märkliga saker när man hamnar i situationer som man inte riktigt väntat sig. Men ja… det blir helt enkelt som det blir.

      kram på dig

  3. She

    Tror faktiskt det är bra att funderingar och tankar kring barn dyker upp … för genom att läsa dina rader får jag känslan att du absolut inte är helt emot att bilda ” familj ” med Mowgli … men kanske inte just nu.

    Förstår din rädsla, och det är ju så .. att man blir nog inte hundra redo på nåt vis. Utan en dag vaknar man och bara känner en magkänsla av att nu kanske …

    Finaste, Allting Ordnar Sig … Det blir som det blir, och då kommer det vara bäst!

  4. Snacka om att fastna i en text… så starkt skrivet, så naket och så ärligt… förstår dina tankar dock.. för att skaffa barn är det tyvärr alldeles för många människor som gör bara för att ”det ska vara så”
    Den dagen du bestämmer dig för att göra det så kommer det kännas helt rätt.. om den kommer.. och skulle den inte komma, så har du ändå varit ÄRLIG mot Mowgli.

    Du är 23 år.. du SKA egentligen inte behöva tänka på det än… en dag kommer det mogna och vara kristallklart. Si eller så.

    • Tack finaste du! Jättetack! Och ja… det är alldeles för många som skaffar barn bara för att.. Jag vill aldrig bli en sådan. Never ever.
      Stor jättekram på dig!

  5. Pingback: Tänk om fler var så ärliga.. « ia´s fortsatta resa

  6. Pingback: Den fjärde versionen | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s