Om en lärare och en succubus


Det var vintern 2008 och jag skulle snart lämna Landet Lagom för ett liv i solen. Om detta visste jag emellertid ingenting ännu. Den ansökan för jobbet som skulle förändra mitt liv jag i nattlig impulsivitet skickat hade fallit i glömska. Jag hade just slagit mig fri från det stora svartsjukedramat med Fyra-mils-killen och lämnat honom bakom mig. Jag var fri nu. Helt min egen. Stark. Men ensam ända in i själen. Kände mig övergiven där i den lilla staden vid Vänern, dit jag flyttat för att börja om på ett nytt gymnasium. Jag var ensam kvar, nu när mina vänner valt andra vägar i andra städer och jag i min vilsenhet och obeslutsamhet blivit kvar. Det var då han dök upp. Från ingenstans.

Han kom ofta för att äta lunch på restaurangen där jag då jobbade. Precis samma restaurang i grannstaden där jag lärde känna Den Lilla Farbrorn, men den historian känner ni ju redan. Och hursomhelst hör den inte riktigt hit nu, men dit brukade han komma. Läraren. Alltid samma, lite blyga, leende och vänliga frågor om hur jag mådde. Och så den där blicken, javisst. Det var något särskilt pojkaktigt med den som fick honom att se lite vilsen ut ibland, på något lite charmigt vis. Jag minns den gjorde mig nyfiken, såsom jag ofta blir över människor jag möter.

Ibland när jag tänker tillbaks på den tiden av mitt liv undrar jag vad det egentligen var man såg i mig. Vad det var som var så speciellt med mig att jag dag efter dag följdes av blickar. Vad det var som fick alla dessa manliga pojkar och pojkaktiga män (och ibland bara manliga män) att överösa mig med lappar och komplimanger och blommor från hemliga beundrare och meddelanden på servetter och telefonnummer jag aldrig sparade. Alla dessa otaliga gånger jag blev utbjuden vareviga vecka av kända och okända gäster. Det blev snart ett stående skämt bland mina kollegor. Men jag tackade alltid nej. Vänligt men bestämt. Kanske var det just otillgängligheten som sporrade dom alla att ändå försöka? Jakten, kampen och inte vinsten? Eller så var det kanske de specialbeställda, figurnära klänningarna från Kina och Thailand jag serverade i. Jag vet inte, men jag kan inte sluta undra.

Och inte heller vet jag varför han var den enda av dom alla som fick mig att tänka om. Kanhända var det den där vilsenheten i hans ögon ändå. Kanhända såg jag mig själv där, såsom jag så ofta gjort hos de människor jag sökt mig till. Kanhända var det något jag ville laga även där. Kanske var det mjukheten i hans röst och sättet på vilket han rodnade ibland när han mötte min blick, och höll kvar den lite för länge. Vad det än var så var lappen från honom den enda jag någonsin behöll. Och redan den där första kvällen fann vi varandra, framför de enorma panoramafönstren på berget som vette ut över den sovande stadens glimmande ljus. Vi fann skillnader och än fler likheter. Pratade drömmar och utbytte erfarenheter. Och i honom fann jag en tröstande trygghet. Jag har alltid behövt trygghet för att växa.

En vecka senare var vi inofficiellt oskiljaktiga. Som om vi känt varandra i sju år och inte sju dagar. Jag minns vi åkte kors och tvärs i hans lilla bil och drack ofantliga mängder te och hur vi lyssnade på musik och pratade böcker i timmar. Jag minns hur vi utsträckta på hans vardagsrumsgolv spelade Jenga och försökte lösa livets svåra gåtor och annat som inte riktigt går att finna svar på. Skrattade och grät om vartannat. Taket var högt och allting var spännande. Sju år äldre var han, men ändå så lik mig. Och om jag nånsin mött honom som lärare är jag säker på att han hade varit fantastisk.

Så kom det där telefonsamtalet. Det som skulle ta ifrån oss chansen redan innan vi riktigt fått den och förändra hela mitt liv. Och jag minns jag berättade för honom samma kväll som dom ringt mig från Medelhavslandet och erbjudit mig jobbet. Minns hur han lyssnade tyst och nickade förstående. Hur han höll om mig och sa han önskade han kunde säga åt mig att stanna, men att han aldrig skulle kunna be mig att tacka nej till en sådan chans. Jag minns jag grät av besvikelse. Och av insikt. För jag förstod redan när dom ringt att jag, även om jag bett om betänketid, aldrig skulle tacka nej. Att jag och Läraren inte skulle få den chans vi egentligen förtjänade. Och jag vet inte om ni någonsin befunnit er i situationen, men ni ska veta det kändes.

Jag lämnade Landet Lagom en dryg vecka senare. Och trots att vi sagt det var bäst att låta det vara, spenderade vi hela sista veckan ihop. Idag när jag tänker tillbaks förstår jag inte hur jag kunnat glömma. Hur en person som gjorde ett så väldigt stort intryck under så kort tid ändå kunde falla i glömska. Det är märkligt hur minnen fungerar.

Jag minns han kallade mig Succubus. Först idag tror jag att jag förstår vad han menade.

 

 

 

Annonser

9 kommentarer

Filed under Uncategorized

9 responses to “Om en lärare och en succubus

  1. Mia

    Vet du, jag vet precis varför alla gav dig blickar och sökte din närhet. Du är helt enkelt en väldigt vacker och underbar person. Ibland är det inte svårare än så.

  2. Klart det är så. Jag vet 🙂 Fint du skriver men apropå fint, den där läraren kanske borde lära sig skriva lite snyggare haha

  3. Han har fel. Du är inte som en succubus. De blir kalla och hårda när de fått sitt. Du utrstålar värme och känsla, vilket är tusenfalt bättre. 🙂

  4. Christel

    Och sen då, nu då? Var är han nu? Är det för sent?
    Åh, jag hatar att jag är en sån romantiker som redan funderat ut ett lyckligt slut på den här historien.

    • Sen då – Jag vet inte. Var är han nu – tja, säg det. För sent? Ja, det är nog det.
      Haha.. det verkar ha varit många som funderat ut lyckliga slut. Och få som funderat ut dom olyckliga – men det har nog också varit dom som känt mig bäst ser jag nu i efterhand. Men ja, jag hatar också sånt som inte slutar lyckligt. Men det var nog bäst som det blev ändå. Det hade aldrig hållit i längden.

      • Och jag glömde nämna.. Jag tog faktiskt upp kontakten med honom så snart jag kommit hem igen, but you know.. Lite försent, han hade redan träffat nån ny och sen tappa vi helt enkelt kontakten 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s