För vänskap har ingen ålder


Ibland kommer jag att tänka på den lilla farbrorn som brukade äta på restaurangen där jag jobbade efter studenten. Jag minns mitt hjärta värkte för honom första gången jag såg honom. Klockan var strax innan tre en onsdagseftermiddag och den stora lunchrushen hade just lugnat ned sig och kvar fanns bara ett fåtal gäster. Och så han. Den lilla darrhänta farbrorn med sin käpp och de vänliga blå ögonen. Jag minns jag hjälpte honom med kaffet när jag såg hur han fick kämpa för att inte spilla. Och jag struntade i min snikna chefs ord om att inte ställa fram för många mintkakor efter klockan tre och han blev så glad att ögonen tårades och han gav mig en såndär bräcklig kram som bara en gammal darrhänt liten människa kan ge. Och jag tänkte han måste vara ensam.

Det blev början på en fin vänskap. Efter det där första mötet kom han alltid tillbaks, varje onsdag strax innan tre i nästan sju månaders tid. Han brukade fråga efter mig, betala en lunch och så satt han där vid sitt vanliga bord intill de stora fönstren och jag brukade sätta mig med en kopp kaffe och lyssna på hans historier om karriären som journalist och historier om sonen i Göteborg som han sällan träffade. Och jag frågade varför och han log, liksom skrockade för sig själv, fast hans ögon skvallrade tydligt om hur sårad han var.

– Dom har inte tid med en gammal gaggig gubbe som jag, svarade han och mitt hjärta värkte ännu mer.

Jag fick ett litet vitt kuvert instucket i handen en utav dom där eftermiddagarna när han skulle gå hem. Och jag öppnade det senare och det trillade ur en femhundring och jag minns jag grät när jag läste det lilla brevet som dom darriga händerna skrivit och tackat för att jag visade honom vänlighet och för att jag lyssnade och för att jag inte viftade bort honom som en galen gammal gubbe.

Ibland fikade vi utanför jobbet och en gång minns jag vi var på Kulturhuset för att se på gratisfilmerna som visades under filmveckan. Och han höll min hand under hela filmen och senare berättade han hur mycket jag påminde om hans barnbarn och jag minns jag alltid undrade vart dom där barnbarnen höll hus. Varför ingen kom och hälsade på honom oftare och varför man lät honom känna sig så ensam.

Så träffade jag sonen. Han från Göteborg som inte hade tid. Han som skällde på sin pappa för att han tog mer än en mintkaka och råkade spilla kaffe. Han som inte erbjöd sig betala för sin pappas lunch. Han som kom fram till mig och sa att jag inte skulle bry mig om hans pappa för han var bara gammal och sällskapssjuk och han bad om ursäkt för att pappan var jobbig. Och där satt min lilla farbror bara någon meter bort och hörde allting och man kunde tydligt se hur han liksom krympte och hur hans huvud började hänga sådär som en ledsen människas huvud hänger. Och jag var arg. Jag var så väldigt arg att ögonen tårades när jag svarade att jag visst inte kände mig tvingad att umgås med den lilla farbrorn utan att jag faktiskt trivdes i hans sällskap. Och så gick jag till personalrummet och grät. För sonen var så kall och elak och min lilla farbror så ensam och jag tänkte att sådär kommer jag aldrig någonsin behandla mina föräldrar när dom blir äldre.

Jag sa upp mig senare den vintern. Flyttade till Spanien. Och den lilla farbrorn grät när han fick veta, för jag var hans enda vän. Och vi höll kontakten ett tag, men jag har alltid varit dålig på att höra av mig med jämna mellanrum och så småningom började det hända saker i mitt nya liv som fick mig att för stunden glömma livet och det jag lämnat kvar i Sverige.

Och igår fick jag syn på en såndär liten gubbe igen. Som såg så väldigt ensam ut. Och jag sa hej och log och han log mot mig med hela ansiktet, förvånat. Och jag tänkte jag ska maila min lilla farbror. Men så blir jag rädd. För det är över två år sedan. Och jag vet inte om han minns. Och jag vet inte ens om han lever…

Den ensamma, darrhänta, lilla farbror som blev så glad av mitt sällskap. Och jag tänker att vänskap inte har någon åldersgräns. Och inte kärlek heller. Och det är fint.

Annonser

20 kommentarer

Filed under Uncategorized

20 responses to “För vänskap har ingen ålder

  1. Mich

    Åhh, nu fick du mig att gråta…
    Du är en underbar människa, det vet du va?

  2. Du är ju sååå bäst 😉

  3. söstra di

    Åh..! Stackars lille farbrorn. Det är en sån där liten gubbe man bara vill ta hem och pyssla om, baka nybakt bröd till honom och läsa en bok för honom. Lyssna på alla hans historier, sitta ute i parken för äta en glass! Du måste kontakta honom! Han skulle bli skitglad! Jag tror verkligen inte att han glömt dig inte efter det goda du gjorde honom! Love u.

  4. Cain: Haha.. nejdå, men jag är svag för ensamma och trasiga människor. Vill laga.

    Söstra mi: Saknar dig. Och ja, visst är det så. Det är lite som när vi var små och tog hand om alla skadade djur vi kunde hitta. Vips och Flax som blivit utkastade ur boet och hade trasiga vingar och fötter.. Precis så. Mm… Ska maila honom sen efter jobbet.
    Love you!

  5. Ja, bara mejla honom. Det känns säkert värre om du inte gör det. Och äldre människor är i mångt och mycket de allra bästa vännerna. De har liksom tid och är alldeles utan prestige så de kan ge kärlek på riktigt. Och då kan man ju själv ge tillbaka. Det är mycket fint.

  6. Herregud så fin du är!! En stor bamsekram till dig fantastisk männsika!

  7. Torkel

    Fuck alltså. Ett hjärta av guld har du. Underbara människa.

    Kram

  8. Åhh vännen jag blir alldeles tårögd och jag förstår precis din känsla. Ibland kan jag se äldre människor som ser precis så där ensamma och sorgsna ut och jag vill bara springa fram och krama de.

    Det du gjorde är det finaste man kan göra mot någon annan människa.

    Det kallas ödmjukhet och det är något alla inte har… tyvärr.

    Klart du ska höra av dig till honom!

    Jätte kram till fina dig!

  9. Maria: Ja.. Precis så är det ju. Det är jättefint. Ska skriva till honom..

    Caroline: Tack söta! Stor bamsekram till dig med!

    Torkel: Sluta.. jag blir generad. Haha.. Man kan ju försöka liksom.. Massa kramar!

    Petra: Javisst gör det ont att se hur ensamma och bortglömda gamla människor kan vara? Jag har aldrig riktigt förstått folk som bara.. glömmer bort sina föräldrar och mor/farföräldrar på det viset. Blir alltid lika ledsen när jag tänker på det och så tänker jag på hur man tar hand om sina gamla i Chile, hur man liksom inte tänker en tanke på att skicka iväg dom till nåt hem så fort dom blir lite gaggiga..Det är så det ska vara.

    Tack för din jättefina kommentar! Den värmer jättemycket.

    Kramar

  10. Ja, se nu till att maila honom. Får du svar vet jag att två ansikten kommer lysa upp och blända.

  11. Fina människa!
    Ditt inlägg gav mig några tårar på min kind. Det ska finnas människor till allt tydligen. I morgon ska jag hälsa på en ensam främling i din anda.

    //Elli

  12. Nu grät även jag. Så fint! Och så fin du är! Har han svarat?

  13. Pingback: Om ett mail och gammal vänskap | I think it's a Rainbow

  14. finaste historien jag hört på väldigt, väldigt länge.

  15. Pingback: Om en lärare och en succubus | I think it's a Rainbow

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s